Fredagslistan 2023, vecka 30: Wedding Crashers

 

En sak som hör sommaren till, förutom sönderinstagrammade festivaler och badutflykter, är bröllop. Denna livets största fest för att fira kärlek, trohet och ömhet är kanske inte speciellt... metal. Eller? Vad hittar vi på Metal-Archives med lite fritextsökning? En del riktigt bra bitar ska det visa sig! 

Bring the bride the altar, priest!

CRADLE OF FILTH - Darkness Our Bride (Jugular Wedding) ("The Principle Of Evil Made Flesh", 1994). Introt på de brittiska blodsugarnas debut handlar såklart om att bli, ja ni vet, vampyr. Den som sett Interview with the vampire, eller för den delen What we do in the shadows, vet hur starka de blodsäktenskapliga banden kan vara. Dani Filth lär ha skrivit om fler bröllop genom åren, men vi börjar här (trots allt det här spåret som lärde mig ordet "jugular").

 

 

BRUCE DICKINSON - Chemical Wedding ("The Chemical Wedding", 1998). På sitt sista soloalbum innan återföreningen med Maiden djupdök Dickinson i poeten, konstnären och visionären William Blakes verk. Här är äktenskapet alkemiskt, förenandet av motsatser som skapar en ny större helhet, och antagligen inget juridiskt bindande partnerskap. Solve et coagula, osv. 

KATATONIA - Funeral Wedding ("For Funerals To Come...", 1995). Muntert värre från Stockholms mesta depprockare. Det finns filmreferens-skämt att hämta här, men så kul ska vi inte ha det. Jag är mer en "Brave Murder Day"-entusiast, om jag ska vara ärlig, men den här var inte alls otrevlig.

KING DIAMOND - The Wedding Dream ("Conspiracy", 1989). Jag har dålig koll på handlingen på Conspiracy, men jag chansar på att det handlar om spöken. Och i drömmen här är det en Mother och en Doctor som gifter sig. Eller händer det på riktigt? Är det en profetisk dröm? Bara Kim Bendix vet...

MARDUK - Bonds of Unholy Matrimony ("La Grande Danse Macabre", 2001). Lite oväntat att hitta Marduk på den här listan, men vid det här laget har väl Mogge skrivit texter om allt. Här en utdragen midtempo-bit från Peking-grabbarnas minst uppskattade skiva - blasten kommer inte förrän halvvägs in, så ha lite tålamod. Oväntat mycket dur-toner i basspelet.

ULVER - Plates 21-21 ("Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell", 1998). En bubblare, eftersom spårets faktiska titel bara syftar till vilket kapitel i ovan nämnda William Blakes diktverk som texten kommer ifrån. För när Ulver vände sig ifrån norsk folktro och rå black metal började de göra nån slags electro/industri/rock/whatever med ännu större litterära anspråk. Den här texten handlar dock inte om något specifikt bröllop, vare sig symboliskt eller bokstavligt, utan litteraturkritik: en hänsynslös dundersågning av Sveriges egen mystiker Emmanuel Swedenborg. (Ställningstagandet är William Blakes, och representerar inte nödvändigtvis bloggredaktionens åsikter.)

Hör listan här! God helg!

/Andreas 

God afton. Vi är väl många som minns BANANARAMAs gamla hit Cruel Summer med odödliga textrader som "Hot summer streets and the pavements are burning, I sit around, Trying to smile but the air is so heavy and dry". Om minnet sviker så kan man med fördel ta en titt på den här länken. 

Jag har alltid känt något kluvet med sommaren, å ena sidan så mycket ledighet och rekreation och å andra sidan så mycket man "ska" hinna göra på sin ledighet. Å ena sidan trolska ljumma kvällar i goda vänners lag och å andra sidan en känsla av rötmånad och soljästa kadaver. Och eftersom BANANARAMA fångar den här känslan så ypperligt med sin lite nedstämda poplåt heter veckans lista kort och gott Cruel Summer och består av låtar jag lyssnat på de senaste veckorna.

Vi börjar med att backa bandet till förra veckan då stora delar av metallbibliotekariestyrkan intog Plan B för spelning. Listans första låt är signerad Brasiliens stolthet MYSTIFIER som var huvudakten på spelningen med sin rituella döds/blackmetal. Sällan har jag sett så stor entusiasm från publikens sydamerikanska falang som där och då och sällan har jag sett en så frän basist som Beelzeebubth. Faktum är att hela bandet var rätt häftiga men det var bara en av dem som både självmerchade med en makalöst snygg backpatch på skinnväst samt bad publiken om en öl för att få kraft och ork att köra en allra sista låt. Legendariskt! Jag har valt ett av de nyare alstren Death Beyond Holy Creation som kommer från "Under Satan's Wrath", en split mellan MYSTIFIER och LUCIFER'S CHILD. Fullt ställ från början till slut.

Låt två Golgotha Wounds kommer från brittiska black/thrashmästarna CRAVEN IDOL som agerade första band på ovan nämnda spelning och som är det av dessa två band som jag personligen lyssnat mest på. Efter lite ljudkrångel i början av akten lät det bättre och bättre och framåt låt tre in i framträdandet satt allt som en smäck. Fort gick det dessutom. Om MYSTIFIER stod för den mer rituella känslan på Plan B får man säga att CRAVEN IDOL representerade den mer demoniskt besatta sidan.

Vi går vidare till DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT som spelar tysk black metal så det står härliga till. Det här bandet är en rätt ny bekantskap för mig, jag har för mig att jag hörde dem förra sommaren för första gången och tänkte att det här var ju bra. Tydligen är det typisk sommarmusik eftersom jag nu återvänder till "Saldorian Spell" och Beneath The Moon Scars Above. Snabba trummor, häxvrål och dyrka Satan.

Låt fyra kommer från en gammal favoritskiva som dyker upp då och då i fredagslistan, nämligen norska KVISTs "Fra Kunsten Maa Vi Evig Vike". Den här lyssnar jag som mest på när det är sommar. Tänk att bara göra en enda fullängdare med sitt band och få till det så här bra. Och att dessutom klippa till med denna bedrift redan 1996. Enligt metal archives har det dock spelats in ett nytt spår alldeles nyligen (Gaerne Sia Av Fjorden) och om man är nyfiken på hur det låter, vilket man är, så kan man med fördel följa den här länken.

Sista låten kommer från ett annat band jag tycker mycket om nämligen brittiska extremmetalgruppen DRAGGED INTO SUNLIGHT som har för vana att alltid spela maskerade. "Terminal Aggressor II" är en EP som släpptes 2020 på Prosthetic Records och den ligger med i sin helhet i listan med 28 minuter och 40 sekunder av brötiga ljudmattor och stickig nihilism. Perfekt att lyssna till ostörd i hörlurar när sommarnatten lägger sitt täcke över världen. 

Med detta återgår jag till att fortsätta jäsa i min semestertillvaro och önskar er en nådig helg.

Fredagslistan 2023, vecka 29: Cruel Summer

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 28: Semesterlistan

 

Hallå där ute i cyberrymden!

 

Jag har sedan förra veckan semester och tänkte bjuda er på lite semestermusik och på några tips om hur man kan tänka på sin ledighet. Ska man ta det lugnt, bada i en sjö och lukta på blommor eller åka skateboard och ha sönder saker på stan? Svaret är givetvis det sistnämnda så fixa barn/kattvakt, upp på vinden och damma av brädan och på med jeansvästen för nu kör vi!

 

Listar hittar du HÄR

 

Vi startar så klart med Take it to the max av våra vänner på andra sidan sundet i NIGHT FEVER. Det är viktigt att gå ut hårt och få band gör det lika bra och hetsigt som just NIGHT FEVER. Det är snabb tvåtakt, gitarrsolon och actionhjältekänsla. Perfekt musik att skuggboxa till på närmsta torg.

 

När vi ändå är inne på tvåtakt och skrikande gitarrer är steget inte långt till legenderna ZEKE. Bandet bildades i Seattle 1992 och har sedan dess fört oljud på ett mästerligt sätt. Låten heter Rip & Destroy och kommer från skivan Dirty Sanches från 2000. Favoritplattan Death Alley har dessvärre plockats ner från Spotify men finns i sin helhet på youtube för den nyfikne.

 

Jag brukar alltid försöka skilja på verk och person men när det gäller THE SHRINE är det svårt att bortse från hur otroligt trevlig och peppig frontmannen Josh Landau är. Bandet spelar en fuzzig och röjig stonerrock och bildades i Los Angeles 2008. Låten heter Destroyers och handlar om att åka skateboard mitt på vägen och räcka fräcka fingret till sura bilister.

 

Nästa bidrag heter Heart Attack American och är signerat THE BRONX, även här från Los Angeles. Bandet är väldigt spretiga men levererar skrikig hardcore i världsklass åtminstone några gånger per platta. Listans poppigaste låt från debutplattan.

 

Vi avrundar med HELA No moderation plattan av GOVERNMENT WARNING. Detta är en av mina absoluta favoritskivor och har allt man kan önska sig. Det är snabbt, skränigt och gapigt. 10 hits på 17 minuter och har det klassiska hardcoreljudet från 83 fast den släpptes 2006. Bandet grundades i Richmond, VA och hann tyvärr bara släppa två plattor och några EP.

 

Over and out

/Oskar

LÖRDAGSlistan 2023, vecka 27: Spelmusik är lite töntcoolt!

När ämnet aggressiv och tung musik tas upp i relation till spelmusik så brukar jag ofta himla med ögonen. Det devolverar (eller evolverar, smaksak självfallet) ofta till något i stil med en tematisk restaurangkedja där allt är uppskruvat till 11 eller något från ett tivoli. Typexemplet jag kommer på är Brütal Legend där allting ska vara heavy metal i den klassiska definitionen (nitar, läder och djävulen etc). Och sen är ju soundtracket oftast licensierad musik, inte originella låtar. Två namn dyker dock upp för min del, musiker som komponerat väldigt inflytelserik musik i två helt olika eror.

Den första är Frank Klepacki (ovan, en redigt cool snubbe), mest känd för sitt arbete med Command & Conquer och diverse andra titlar utvecklade av den fantastiska studion Westwood Studios under 90-talet. Första stoppet är från det enormt inflytelserika Red Alert från 1996, ett spel där Albert Einstein reser tillbaka i tiden och utplånar Hitler innan denne kunde ta makten i Tyskland. Bra idé på pappret, men istället för fred på jorden gör detta bara Sovjetunionen till mer av en supermakt än den redan var. Det kalla kriget är nu glödhett.

In kommer Frank med Hell March, spelets ledmotiv. Marscherande soldater och en gormande officer följs av av ett gungigt industriellt riff och drönande bas. Låten finns i 3 olika versioner, en för varje spel i serien. Den första versionen i all ära (troligtvis det allra första stycket tung musik jag hörde som barn) men det är den andra versionen när det verkligen har lite attityd och gungar. Här ger jag en del till teknisk innovation och budget, snubben jobbar trots allt helt själv och fick spela allt på egen hand i en långt mer begränsad era av digital musikproduktion. Den tredje versionen känns nästan överproducerad med sitt “verkliga” sound.

Där han verkligen lämnat spår på mig är dock det dystopiska soundtracket till Tiberian Sun, släppt 1999. Detta spelet har jag lagt ner otaliga timmar i som barn, och det är först som vuxen som jag verkligen uppskattar tonen på spelet. Världen är illa däran, på väg att gå under för en fullständig miljömässig katastrof. Det som återstår av den civiliserade världens militärväsen utkämpar ett blodigt krig mot en kult som hänger sig katastrofen som en katalysator för mänsklighetens utveckling. Som sig bör, och soundtracket är underbart. Tungt är det kanske inte, men oerhört dystert och stämningsfullt.

Vi hoppar nu 17 år in i framtiden. DOOM (2016) skjuter, spränger och sliter isär motståndet för att krönas årets stora bedrift inom spelindustrin. Ingen spelserie är mer metal än DOOM, ett spel helt och hållet byggt på inget mer än att slakta så många av helvetets avkommor så effektivt som möjligt. Motorsåg, hagelbrak, helautomatiskt raketgevär eller varför inte bara slita av diverse kroppsdelar på de asen. Dö ska de åtminstone, men vi som rationella sansade människor kan ju inte bara kasta oss in i ett sådant tillstånd utan uppmaning. In stiger Mick Gordon.

Med sitt soundtrack för DOOM har Gordon gjort sig själv till lite av en legend i tv-spelscirklar. Hans kompositioner är synonyma med övervåld och ren och skär aggression. Rip & Tear, BFG Division och At Doom’s Gate (en kul remix av det allra första Dooms ledmotiv) är bara toppen på isberget. Men han har även tidigare visat sitt sinne för extrem musik. På sitt soundtrack till det fenomenala Wolfenstein: The New Order tog gossen hjälp från Fredrik Thordendal på en mekanisk och råtung dänga som spelas när man mosar nazister i en enorm robot. Katarsis, någon?

Herr B önskar eder alla en trevlig helg. Minns att Lördag är enbart en Fredag med mer attityd.

Listan på Spotify

Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!

Photo by Cecilie Johnsen on Unsplash

Idag inleds Helsingborg Pride. Det är ett event som har ägt rum i en del år, men i år är första gången som Helsingborgs Bibliotek deltar. Det känns oerhört bra måste jag säga, då både jag och Susanne kommer i kontakt med en hel del ungdomar som räknar sig till regnbågsfamiljen. 

I många jävla år var, och är dessvärre, homo- trans- och en hel massa andra fobier en sak som grasserar även inom den musikstil som vi älskar. Att vara bög, transperson, ickebinär för att nämna några identiteter och öppen med sin identitet och metalhead är fortfarande något som inte ses med blida ögon av stora delar av vår community. Därför är hela veckans lista vigd åt band där någon eller flera medlemmarna räknar sig till regnbågsfamiljen - en solidaritetslista helt enkelt. 

Vi kör!

Min kärlek till VOKONIS är ju väl bekant - deras platta från 2021 "Odyssey" är en otroligt bra skiva med ett fulländat uttryck inte bara i musiken, utan i alla aspekter. Främst tänker jag på det makalösa omslaget. Jag har dock valt en helt annan låt och inte från den skivan - Null & Void som släpptes efter skivan. Den har ett rungande driv som jag verkligen uppskattar. Leds av Simona, en transkvinna som jag hyser stor respekt och beundran för. 

Från Portland i Oregon, denna rent otroliga musikaliska stad på andra sidan havet, kommer VICTORY OVER THE SUN, ett avantgardistiskt black metalband. Innan jag började göra veckans lista kände jag inte till bandet (det är en av de riktigt stora fördelarna med listorna - man hittar alltid band som man inte hade en aning om). Helt fascinerande musik på temana abstraktism, natur, nihilism och transcendentalism. För mig är det en smula märkligt att bandet listas som osignat på Metal Archives om det inte är självvalt från bandets sida. Vivian Tylinska som är bandet enda medlem (djup cred på det) är också transkvinna. 

BODY VOID från Vermont (startade i San Fransisco) är en brutalt tungt Sludge/Drone/Doomband som det är ytterst svårt att inte gilla. Will Ryan, gitarrist och sångare i bandet identifierar sig som queer och icke binär. Mycket av bandets musik kan betraktas som ett vapen mot en förtryckande ideologi - framför allt vit makt - och som sådan får den ytterligare en dimension som jag uppskattar. Det finns en mycket intressant intervju med Will på Metal Injection som jag tycker att man ska kolla in. 

CYNIC, detta makalösa band, som jag återkommer till med oregelbundna intervall. Det är svårt att överskatta hur före sin tid "Focus" var när den kom 1993. Jag är oerhört glad att jag fick se bandet på Wacken 2008. Både för tidigt avlidne trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal var/är gay. Det finns mycket material kring hur bandet fick kämpa mot den stereotypa uppfattningen om hur man förväntas vara inom metalparadigmet. Jag har tagit med en fantastisk liveversion av King Of Those Who Know från "Traced In Air" som kom 2008. 

VILE CREATURE från Ontario i Kanada. KW och Vic i denna tunga duo identifierar sig som queer. Jag hittade en jätteintressant intervju med dem i Kerrang av alla ställen som tar upp deras historia och kamp på ett fint sätt. Gillar man stökig och samtidigt melodisk doom/sludge så kan jag nästan lova att detta kommer att funka finfint i trumhinnorna. 

Vi tar Pride på det!

/Martin 

Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!

Fredagslistan 2023, vecka 25: Time to ROCK!

Festivalsommaren fortsätter! 

Idag riktar vi strålkastaren mot Östra Göinge, närmare bestämt metropolen Knislinge, och TIME TO ROCK (tidigare känd som Helgeåfestivalen)! Sveriges gemytligaste festival enligt dem själva, ett Sweden Rock junior på de nordskånska fälten, som i år har fått till en förvånansvärt tung lineup. Andelen "enstaka medlemmar ur klassiska band kör covers på sig själva" är antagligen högst för någon festival: KK Downing, Ross the Boss, Marky Ramone, Uli Jon Roth, Tom G Warrior (med inte bara ett utan två coverset!)... Själv tänker jag inte missa chansen att se den sistnämnde köra en timma CELTIC FROST, även om det inte är samma sak utan Martin Eric Ain.

 Ja ni ser själva. Dags att rocka. 

I listan hittar ni några av mina favoriter från årets radda gubbar. Bra uppvärmning inför nubbe och blomsterkrans! 

Glad midsommar från Metallbibliotekarierna!

/Andreas

God afton! I skrivande stund har vårt södra grannland (som i folkmun går under epitetet Köpendanmark) sedan två dagar tillbaka huserat festivalen Copenhell 2023. De senaste åren har närvaron varit klen för undertecknad, det har varit pandemi och benbrott och fan vet om jag inte lyckades pricka in migrän ett år också. Men skam den som ger sig, imorrn åker Martin och jag dit för hygge och påsyn. 

Klipska som ni är har ni förstås redan räknat ut att temat för dagens lista blir just Copenhell. Vi kör igång direkt!

Fenomenala black metal-akten AFSKY består av dansken Ole Pedersen Luk och han har sedan starten 2015 släppt hela tre fullängdare, två EPs och en singel. "Om Hundrede År" är den senaste skivan, den släpptes i mars i år och bjuder på en stor portion atmosfär och ångest. Låten Stormfulde Hav inleds med en minut av tjusigt plinkplonk som sedan öppnar upp för ett rent vitglödgat vemod. Storartat!

Listans nummer två, BLACKBRAID, är även det ett enmansband bestående av amerikanske Sgah'gahsowáh med rötter i ursprungsbefolkningen som lever i bergsmassivet Adirondackerna. Musiken är vacker och spirituell; melodisk men blandad med en välbehövlig råhet. The Spirit Returns bygger upp en känsla av frihetslängtan och en blinkning till svunna tider och det är man ju svag för. Det enda tråkiga i kråksången är att BLACKBRAIDs spelning på Copenhell krockar med listans nummer tre...

...som är portugisiska GAEREA. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få ihop detta, kanske får jag på något vis klona eller teleportera mig mellan scenerna, fan vet. GAEREA spelar en fullmatad och lite meckig black metal med ett förjävla bra tryck i sången. Jag hade med deras album "Limbo" på årsbästalistan 2020 och senaste släppet "Mirage" som kom förra året är i princip lika bra den. Elände och rens für alle!

Men nu till ett band som lyckligtvis inte krockar med något annat i morgondagens program och som jag vet att både jag och Martin ser fram emot likt småbarn på julafton: SPECTRAL WOUND från Kanada! Det här är black metal man inte skojar bort. Jag har valt Soul Destroying Black Debauchery från "A Diabolic Thirst" som är en skiva av rent episka mått. Det enda jag kanske hade önskat mer av är en snäppet råare produktion (läs kakburk i garage) men på det stora hela är detta ett band som levererar fem av fem blodapelsiner. 

Nästan bara black i listan idag men vi bryter av i sista stund med dödsmetallakten UNDERGANG som genomgående skriver och sjunger på danska. Det är en bedrift! Visst finns det mer kvalitativa dödsband som spelar på Copenhell i år men knappast charmigare. UNDERGANG har låttitlar som Vaeskende Sår, Skåret i Småstykker, Spontan bakteriel selvantændelse och Klynget op i en galge af egne indvolde och det gör att de utan tvekan kvalar in som listans band nummer fem. 

Det var allt för idag, ha en sygeligt fedt helg så ses vi på andra sidan!

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 24: Mot Copenhell!

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!

Fredagslistan 2023, vecka 22: New York Straight Edge

 

Hej vänner, ovänner och ni neutralt inställda.

Eftersom vi var i Boston och smakade på hardcorescenen där förra gången vi sågs är det inte mer än rätt att vi åker upp/ner (beroende på hur ni håller i kartan) till staden som förut hette New Amsterdam. Jag pratar givetvis om New York. För att göra urvalet lite lättare, NY är en klassisk HC-stad, kommer vi även denna gång fokusera på våra nyktra vänner så bränn red sox kepan och på med yankeesmodellen, knäck en alkoholfri bärs och njut.

 Listan hittar ni här

Flageoletter och snärtiga virveltrummor. Om ni undrar hur man börjar en skiva har SNAPCASE svaret! Bandet bildades i början av 90-talet i Buffalo NY och släppte sitt mästerverk progression through unlearning 1997. Jag har stulit flageoletterna från låten caboose fler gånger än jag har händer på fingrarna. I övrigt kan det sägas att bandet spelar svängigt med dissonanta gitarrer. Försök hålla huvudet stilla under lyssning, klarar ni det inte har ni god smak.

 

Håll i hatten för nu jävlar går det undan! GORILLA BISCUITS är ett av mina absoluta favoritband och plattan start today är helig. Bandet bestod av Sammy Siegler (trummor) och Porcell (gitarr) från YOUTH OF TODAY tillsammans med CIV på micken, den rappaste käften i scenen som låter som han fastnat i målbrottet. Plattan börjar med trumpeter och innan den slutar med apljud bjuds vi på munspelssolon och mer positive mental attitude än en självhjälpshylla på ett medelstort bibliotek. Låten heter stand still och handlar om att det är dåligt att kolla på TV och spela Donkey Kong.

 

Nu blir det släpigt och slött. Om EARTH CRISIS inte tjatat om att de är sXe hade man kanske trott att de rökte mer gräs än SLEEP. När övriga akter snackar positive youth tar Gomorrah’s season ends till ett bibliskt bildspråk och dömer oliktänkande till helvetet. Lite taskigt kan tyckas. Året är 1996 och Karl Buechner är kanske den präktigaste stjärnan på HC-himlen, men de gör också fantastisk tung musik med tuggande gitarrer och passion.

 

Gillar ni KRSNA-core? Ja, hare Krishna hardcore. Yup, det finns. Och det är helt fantastiskt. SHELTER uppstod ur YOUTH OF TODAYs aska efter att Ray Cappo (senare Raghunath) sagt tack och hej, bytt ut sina air max mot sandaler och flyttat till Indien. Senare anslöt vapendragarna Porcell och Sammy Siegler och på fullpoängaren Mantra från 1995, släppt på Roadrunner (!), spelar Adam Blake från H2O bas. SHELTER är väldigt spretiga och rör sig mellan alt-rock, HC och skatepunk, inte allt är bra men Mantra är 5 av 5 pärlhalsband. Låten heter chance men ge hela skivan ett varv.

 

Vi avslutar givetvis med Nailed to the X av BOLD. Mycket mer Youth Crew än såhär blir det inte utan att blanda in YOUTH OF TODAY.

 

Äh va fan.. Vi blandar in YOUTH OF TODAY också.

 

Tack för visat intresse, nästa gång tar vi en annan stad

 

 

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Jag har velat fram och tillbaka om temat på veckans lista. Allt från regionala, lokala till internationella teman har susat fram i skallen på mig. Och såklart även skivbolag. Ett tag tänkte jag att jag skulle köra på temat DalaPop, det fantastiska regionala resurs- och produktionscentrumet som lyfter fram mycket av den otroliga populärmusiken i Dalarna. Nu blev det ändå nytt och notervärt i veckans lista, men med en del Dalarna inbakat i listan. Dessutom får ni två bubblare, två band som redan är etablerade - storligen så - men som jag ändå tycker är så pass bra att de får vara med. 

Vi kör!

Värmländska dödsnestorerna i VOMITORY kommer idag med nytt material i form av totalskivan på vilken de slår fast att samtliga skallar kommer att rulla. Detta är, trivsam kanske inte är rätta ordet med tanke på textinnehållet, men stabil och klart lyssnarvärd metal. 

Faluns med lätthet bästa band, IN MOURNING, som som jag sedan en bra tag tillbaka är djupt investerad i. Jag blir alltid glad av att få ny musik från det här gänget. The Broken Orbit är inget undantag från den regeln. 

Med råge det yngsta bandet, med de yngsta medlemmarna i veckans lista. XION från Borlänge i  Dalarna lirar thrash metal, och de gör det bra. Och det är det inte bara jag som tycker - det här gänget har imponerat på Sweden Rock Magazine - med sina pigga riff, maniska tvåtakt och tydliga känsla för hur thrash-slipstenen ska dras. Det ska bli oerhört kul att följa det här gänget framöver. 

PREDATORY VOID från Ghent i Belgien - ett fantastiskt band från en stad med ett mycket imponerande bibliotek (är ju tvungen att få in detta, eller hur?!) gör att jag känner än mer för min farfars hemland. Svärtad sludge/doom är genren vi pratar om, och detta är helt enkelt hypnotiskt bra. Varenda ton i 10-minuterskolossen Funerary Vision känns direkt nödvändig och fruktansvärt drabbande. Det borde egentligen inte vara möjligt men det skav som PREDATORY VOID skapar här känns väldigt tryggt och tröstande. 

ENVISION från Philadelfia lirar en djupt sympatisk blandning av klassisk (som jag uppfattar den) hardcore och göteborgs melodöds. Så marknadsförs bandet i alla fall på Bandcamp. Här finns något speciellt, och att Oscar tycktes dra sig till minnes att han lyssnat på bandet stärkte bara mig i uppfattningen att detta var värt att kolla in. 

Vi kastar oss nästan rakt över till andra sidan av USA och Salt Lake City i Utah. BLOOD STAR startade som ett sidoprojekt till Jamison Palmer från VISIGOTH som jag inte dyrkar förbehållslöst. Sidoprojekt har också viss risk att bli totalt innehållslösa eller platta. Men så är det inte här. Det svänger och drar utav bara helvete. Riffen sitter som en keps och är klassiska utan att vara urvattnade. Plus att sångerskan Madeline Smith har en fruktansvärt bra röst som passar musiken som hand i handske. 

Tycker ni att listan har varit för såsig så balanserar jag upp detta med avslutande svärtade döds/thrash-bandet CHRONICLE och deras drivna musik. Ytterligare ett förträffligt band från Danmark, som börjar ta för vana att skämma bort oss med högklassig musik. Jag får sköna vibbar av THE ABSENCE om ni minns det bandet? Underbart riffande, snygga melodier, bra sväng och potent sång gör att jag går igång rätt rejält på detta. 

Vi tar helg på det kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!