När ämnet aggressiv och tung musik tas upp i relation till spelmusik så brukar jag ofta himla med ögonen. Det devolverar (eller evolverar, smaksak självfallet) ofta till något i stil med en tematisk restaurangkedja där allt är uppskruvat till 11 eller något från ett tivoli. Typexemplet jag kommer på är Brütal Legend där allting ska vara heavy metal i den klassiska definitionen (nitar, läder och djävulen etc). Och sen är ju soundtracket oftast licensierad musik, inte originella låtar. Två namn dyker dock upp för min del, musiker som komponerat väldigt inflytelserik musik i två helt olika eror.
Den första är Frank Klepacki (ovan, en redigt cool snubbe), mest känd för sitt arbete med Command & Conquer och diverse andra titlar utvecklade av den fantastiska studion Westwood Studios under 90-talet. Första stoppet är från det enormt inflytelserika Red Alert från 1996, ett spel där Albert Einstein reser tillbaka i tiden och utplånar Hitler innan denne kunde ta makten i Tyskland. Bra idé på pappret, men istället för fred på jorden gör detta bara Sovjetunionen till mer av en supermakt än den redan var. Det kalla kriget är nu glödhett.
In kommer Frank med Hell March, spelets ledmotiv. Marscherande soldater och en gormande officer följs av av ett gungigt industriellt riff och drönande bas. Låten finns i 3 olika versioner, en för varje spel i serien. Den första versionen i all ära (troligtvis det allra första stycket tung musik jag hörde som barn) men det är den andra versionen när det verkligen har lite attityd och gungar. Här ger jag en del till teknisk innovation och budget, snubben jobbar trots allt helt själv och fick spela allt på egen hand i en långt mer begränsad era av digital musikproduktion. Den tredje versionen känns nästan överproducerad med sitt “verkliga” sound.
Där han verkligen lämnat spår på mig är dock det dystopiska soundtracket till Tiberian Sun, släppt 1999. Detta spelet har jag lagt ner otaliga timmar i som barn, och det är först som vuxen som jag verkligen uppskattar tonen på spelet. Världen är illa däran, på väg att gå under för en fullständig miljömässig katastrof. Det som återstår av den civiliserade världens militärväsen utkämpar ett blodigt krig mot en kult som hänger sig katastrofen som en katalysator för mänsklighetens utveckling. Som sig bör, och soundtracket är underbart. Tungt är det kanske inte, men oerhört dystert och stämningsfullt.
Vi hoppar nu 17 år in i framtiden. DOOM (2016) skjuter, spränger och sliter isär motståndet för att krönas årets stora bedrift inom spelindustrin. Ingen spelserie är mer metal än DOOM, ett spel helt och hållet byggt på inget mer än att slakta så många av helvetets avkommor så effektivt som möjligt. Motorsåg, hagelbrak, helautomatiskt raketgevär eller varför inte bara slita av diverse kroppsdelar på de asen. Dö ska de åtminstone, men vi som rationella sansade människor kan ju inte bara kasta oss in i ett sådant tillstånd utan uppmaning. In stiger Mick Gordon.
Med sitt soundtrack för DOOM har Gordon gjort sig själv till lite av en legend i tv-spelscirklar. Hans kompositioner är synonyma med övervåld och ren och skär aggression. Rip & Tear, BFG Division och At Doom’s Gate (en kul remix av det allra första Dooms ledmotiv) är bara toppen på isberget. Men han har även tidigare visat sitt sinne för extrem musik. På sitt soundtrack till det fenomenala Wolfenstein: The New Order tog gossen hjälp från Fredrik Thordendal på en mekanisk och råtung dänga som spelas när man mosar nazister i en enorm robot. Katarsis, någon?
Herr B önskar eder alla en trevlig helg. Minns att Lördag är enbart en Fredag med mer attityd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar