Eftersom sommaren är den tid på året då allt ligger och ruttnar, puttrar och murknar i värmen och väntar på att höstens friska vindar ska komma och svepa in med klarhet har jag i dagens lista valt låtar som påminner om ond bråd död. Fokus ligger på en snabb och lite rutten ljudbild och känslan man får när man lyfter på ett soptunnelock till en anrättning som legat och gottat till sig i högsommarvärmen under åtminstone ett par veckor. 

Vi sparkar igång med en ny bekantskap, TEMPLE OF DREAD, som ganska nyss släppte "Hades Unleashed" på Testimony Records. Spår tre, Wrath of the Gods (Furor Divinus), innehåller det mesta man behöver för att hålla sig på riktigt gott humör. Dels är det fullt ställ ända från början, dels en massa iiiiyaaaargh-tillrop. Och som om det inte vore nog bjuds vi ljudmässigt på en ytterst habilt utförd dödsmetall, idogt kryddad med thrash. Det här är så bra att man baxnar! Jag har bokstavligen fått bända bort mig själv från spela igen-knappen på youtube och inte bara göra en lista enkom med denna låt.

Det går undan även i listans bidrag nummer två. PANDEMIC OUTBREAK från Polen sparkade igång sin verksamhet redan 2014 och är således inte ett resultat av Coronan, vilket man ju annars kan tro vid en första anblick på bandnamnet. "Skulls Beneath the Cross" är första fullängdaren och det är en fenomenal liten skiva fullproppad med snyggt riffarbete och trummor som låter sentida åttiotal. Produktionen är ren men inte för ren om ni förstår vad jag menar, det finns fortfarande en god portion råhet i låtarna. Omslaget är också föredömligt - en orgie i kroppsligt slafs, drakar och eld precis som sig bör. Top notch!

Vi fortsätter med HEXORCIST som släppte pampiga albumet "Evil Reaping Death" på Memento Mori härom sistens. Och med pampigt menar jag manglig dödsmetall som gifter sig väl med ond snabb thrash, murkigt growl, skärande gitarrsolon och envetna trummor i en känsla som bäst kan beskrivas som "Florida möter Brasilien". Fem av fem övermogna plommon för låten Exulting The Adversary.

Kanadensiska VREXIZA är listans nummer fyra med sin melodiska och mustiga black metal. Loggan vittnar om en fascination för krig och vapen och prick så låter musiken också - episk men rå. En självbetitlad demo har nyss sett dagens ljus och från den lyssnar vi till Iron Spectres som är en finfin uppvisning i hur bra black kan bli med lite dedikation. 

Vi fortsätter mot Spanien och KROSSFYRE som med sin skiva "Rites of Extermination" får ett MVG i brutalitet och sväng. Höghastighets-thrash blandas med total black-hängivenhet till en klockren helhet. Jag kommer ibland att tänka på NECROPHOBIC när jag lyssnar, KROSSFYRE har en liknande fartvind i håret-känsla men låter samtidigt helt egna. Låten Infernal War klockar in på hela 4:38 men känns bra mycket kortare och behöver således sättas på repeat ett par gånger. Sanslöst bra!

Slutligen är vi många som saknar L-G Petrov och den här listan är inte komplett utan Supposed To Rot som får slinka med som bonusspår. Jag gillar båda varianterna men valde NIHILIST i slutänden eftersom den är snäppet råare. Eftersom ni är begåvade människor utrustade med internet tipsar jag er att ta en genomlyssning även av den sentida ENTOMBED-versionen. 

Med detta önskar jag en fin helg och hoppas att ni inte ska varken smälta bort eller ruttna i hettan.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 30: Supposed to rot!

Fredagslistan 2021, vecka 29: Prog Macabre del 2, Rock in opposition

(tryck på bilden för musik du inte visste att du behövde höra)

Högsommaren fortsätter och djupdyket i proggens mörkare sidor likaså. Idag gräver vi i ”subgenren” som döptes till ROCK IN OPPOSITION på slutet av sjuttiotalet. Det är egentligen inte en musikalisk etikett, utan var mer ett koncept eller projekt påhittat främst av brittiska HENRY COW, som en internationell scen för experimentell rockmusik. Band från England, Belgien, Frankrike, Italien och Sverige (SAMLA MAMMAS MANNA) arrangerade festivaler för varandra, släppte på varandras bolag, och så vidare. DIY helt enkelt, ungefär samtidigt som punken exploderade.

Rock In Opposition är alltså inte ett sound från början, utan mer ett förhållningssätt: experimentell, avantgardistisk rock helt enkelt, ibland så långt ute på fältet att det knappt är något som kan kallas ”rock” kvar, vilket vi kommer höra exempel på här. Inte många jämna taktarter heller.

Ett av de kändaste namnen inom RIO är belgiska UNIVERS ZERO. Här snackar vi dunkel musik. Lika mycket en kammarorkester som rockband, deras andra platta ”Heresie” från 1978 är bland det mörkaste som spelats in. Utöver kärnan trummor och elbas består musiken av harmonium, träblås och ett par stråkar. Hitten Jack the Ripper låter precis som man föreställer sig den urspårade mördarens vandringar längs Londons labyrintiska bakgator.

 

Ett nära sammankopplat ”band” är franska ART ZOYD (nedan), som rörde sig ännu mer mot kammarmusiken – de har ofta inga trummor alls, utan bara en elbas som ankare i vad vanligt folk skulle kalla rockmusik. Rock in opposition var inget om inte inkluderande! Titelspåret från albumet ”Génération Sans Futur” från 1980 lyfter fram alla ART ZOYDs styrkor, med mer nerviga och drömlika landskap än UNIVERS ZEROs mardrömslikhet. Förvånar de någon att AZ gjort mycket musik till bland annat gamla stumfilmer som Nosferatu?

 

 

Efter brittiska HENRY COW imploderat startade kärntruppen Fred Frith och Chris Cutler upp ART BEARS tillsammans med tyska sångerskan Dagmar Krause, som släppte tre album. Albumen är svårt poetiska och politiska (ur marxistisk idétradition), kompakta och komplexa så det räcker och blir över. Krause för med sig en dramatisk kabarettradition som ligger som en siren över Frith och Cutlers improvisatoriska sönderbrytning av ”rockmusik”. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar när albumen borde intagas i sin helhet, men Freedom här från sista plattan ”The World as it is Today” spelar i sin egen liga. Det börjar som en skev liten blues i 9/8-takt, tills Krause börjar gallskrika så blodet fryser i ådrorna på en. En mörkröd och inte speciellt munter uppgörelse med kapitalismens härjningar både på södra halvklotet och i rockbranschen. 

 

                                                                (äkta avantprog-nördar)

Efter den egentliga RIO-rörelsen ebbat ut några år in på åttiotalet fanns det några få dårar som övat för mycket jazz som fortsatte göra musik i samma anda, bland annat ett par band i USA. Det främsta av dessa är THINKING PLAGUE som gjorde ett par riktigt bra skivor på åttiotalet. Samtidigt som alla de här banden rörde sig i sina egna riktningar var de ändå barn av sin tid, så man kan höra influenser och paralleller från åttiotalets alternativ/matterock här, och i brist på bättre ord är det rätt... funkigt? En låt som heter Warhead måste ju vara bra.

Det enda svenska ”officiella” RIO-bandet är som sagt SAMLA MAMMAS MANNA, men enda anledningen vårt sista band för dagen inte var med och lekte var nog för att de helt enkelt inte kom någon vart i scenen, och inte fick kontakt med de andra gängen. För kortlivade Linköpingsgänget KULTIVATORs intensiva och skeva jazzrock skulle definitivt ha platsat. 2CD-utgåvan med deras enda album och lite senare inspelningar är obligatorisk för alla med intresse för svensk motkulturell musik.

 

Ja men det var väl trevligt? Nästa gång kommer vi röra oss mer in i samtida mörk prog.

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har blivit dags för månadens kanske mest framåtblickande Fredagslista, nytt och notervärt, späckad med musik som har kommit ut den senaste tiden och som verkligen är värda vår tid, uppmärksamhet, och kanske till och med pengar om musiken finns att få tag på i vinylformat vilket är direkt avgörande för mig nuförtiden. 

Vi kör!

NETHERBIRD är ett band som jag ramlar över, mest för att dubbelkollega Amelie verkligen gillar det här bandet och ofta brukar grotta ner sig i bandets utgivning för recensioner. Den här gången var det likadant - Void Dancer hamnade i WeRocks Hot or Not?-serie som ni kan ta del av under helgen. Kan väl säga att, utan att avslöja för mycket, att jag också gillar den här låten som fan, haha! Den har ett sånt djupt tilltalande tilltal att det är svårt att slita sig från låten, alls. Jag får svår mersmak och längtar till dess att albumet släpps. 

Enmansblack från Baltimore, Maryland. Riktigt bra gitarrarbete och helt lysande stämning rakt igenom. Att det inte är helt nydanande tycker jag spelar mindre roll, då jag verkligen gillar den här typen av black metal där melodier har en framträdande roll men ändå inte mesar ur fullständigt. Att det dessutom går att se tydliga förändringar i hur UNENDLICH låter från skiva till skiva gillar jag också. 

Progressiv post-metal från London. Så fruktansvärt bra. Riktigt tjocka riff och med ett magiskt samspel medlemmarna emellan. Att det är helt instrumentellt gillar jag med, och extra plus åt att de verkar gilla IF THESE TREES COULD TALK. 

SIDEREAN har sällat sig till skaran band som har blivit inspirerade av det mäktiga BLOOD INCANTATION. Är detta en dålig sak undrar ni kanske? Absolut inte om ni frågar mig. "Lost On Void's Horizon" är en helt underbar skiva till brädden fylld av rens, stämningsfyllda harmonier och galet bra sång. Mycket svårt att inte gilla detta. Ni förstår att jag är till mig då jag lagt till hela skivan, eller hur?

Avslutar veckans lista med SPIRIT ADRIFT och en låt som andas både IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Det jag gillar med det här bandet är att de är inte rädda att visa vilka band de gillar, men ändå göra något eget av sin musik. Jag föll stenhårt för det här bandet redan vid debutskivan, och Forge The Future befäster bara min kärlek ytterligare. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och noterbart

Fredagslistan vecka 27: Prog Macabre del 1, ZEUHL!

Nu är det sommar, så nu tar vi en liten paus från hårdrocken. Därmed inte sagt att vi ska låta öronen vila – tvärtom! Nu ska vi in i de riktigt djupa skrymslena, bland murriga urtidssynthar, invecklade rytmer, och kaotiskt drama. Kort och gott: PROG MACABRE!

Det här blir en serie om tre inlägg nu medan solen fortfarande skiner, och vi börjar i den franska prog-subgenren som kallas för ZEUHL. Det är en sorts musik som egentligen bara beskriver MAGMA, men har anammats av band som, tja, inspirerats av de giganterna. Exakt vad som är och inte är zeuhl kan vi diskutera i timmar, men här är några grundläggande beståndsdelar: intrikata rytmfigurer, dissonanta klanger från modern konstmusik och jazz, framträdande bas och Fender Rhodes, dramatisk sång (gärna flerstämmig), rymdiga teman. Ofta betydligt mer minimalistisk i sitt uttryck än till exempel italiensk symfoniprog, och betydligt mörkare och tyngre än de brittiska klassikerna.

OBS: namnet Prog Macabre har jag lånat från den eminenta podden Radical Research, som gjorde ett avsnitt på ungefär samma tema som jag grunnat på ett tag.

OBS 2: den här listan består av långa låtar. Ibland väldigt långa låtar. Det här är musik som kräver din tid och uppmärksamhet. Och ärligt talat, har du något bättre för dig en julifredag mitt under semestern?

Vi börjar såklart med MAGMA. Ett band jag kan och har pratat om i timtal. Kompositören och trummisen Christian Vander är ett musikaliskt geni och visionär. Hans filosofi om himmelsk musik är grunden för hela zeuhlgenren, lika delar John Coltrane och Igor Stravinskij. Att välja bara ett stycke är ju omöjligt, men valet föll till slut på liveupptagningen av Köhntarkösz från livealbumet "Köhntark" (1975). En hit på dryga halvtimmen. Här hör ni vilket monster MAGMA var på scen, där de hör hemma. Basen! Elfiolen (vila i fried Didier Lockwood)! Klaus Blasquiz sång! Gode gud man smälter så bra det är.

I den franska scenen som växte fram ur Magmas kölvatten, håller jag nog ESKATON högst. Musique post-atomique, här är den franska proggens nerv och drama som tydligast: två sopraner, tre keyboardister, en rytmsektion som fullständigt dominerar... ESKATON var aktiva kring 1980, och man kan höra antydningar av ny musik som new wave och synth mitt i den jazziga virvelvinden, vars intensitet nästan övergår i speed metal vid 3:30 ungefär. Vansinnig energi. Här den rivigaste biten från deras andra och bästa album, "4 Visions" från 1981. 

Om ni tyckte låten innan var lite för munter, ska vi nu dyka rätt ner i avgrunden med en av de tyngsta och mörkaste skivorna som spelats in. Nu är vi inne på åttiotalet, och SHUB NIGGURATHs debutalbum "Les Morts Vont Vie" (1986). Domedagsbasuner, kyrkorglar, Ann Stewarts skarpa sopran, texter från Poe och Lovecraft... Det här är rätt mycket tuffare än den mörkaste metal. Nästa gång någon jiddrar om att GENESIS är tuff prog kan ni dra igång SHUB NIGGURATH och se alla mesar fly för glatta livet.

Ett av de första banden i zeuhl-genren var ZAO, som grundades av tidiga MAGMA-medlemmar centrerade kring den ungersk-judiske blåsaren Yoch'ko Seffer. Lite mer åt jazzfusion-hållet, och antagligen det mest lättlyssnade i den här listan! Den här biten, Free Folk, som avslutar albumet "Kawana", ger prov på en lite annan, mer flyktig sida av zeuhl, som kanske inte är så makaber men likväl har en kärna som skaver lite mer än vanlig fusion.

Vi avslutar med en figur som arbetat både inom och långt utanför den franska avant/jazzproggen, nämligen Richard Pinhas och hans HELDON. Gitarristen Pinhas har samarbetat med alla från sin filosofilärare Gilles Deleuze till japanska noisemästaren MERZBOW, och däremellan gjort ett par skivor riktigt tung psykedelisk syntrock, med något lags krön på 1978 års "Standby". Här har vi skivans avslutande kvart till titelspår, en rivig jamsession som mynnar i någon slags moloken BURZUM möter MANILLA ROAD-klagosång.

Listan hittar du HÄR!

Ja, det här är ju bara att skrapa på ytan av den franska avantprog-scenen på 1970/80-talet. För att inte tala om alla andra länder, alla andra årtionden... håll utkik efter nästa lista när jag går på det som i folkmun kallas för ROCK IN OPPOSITION!

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum

 Gott folk!

Jag har den senaste tiden snöat in på atmosfärisk black metal. Det började med SPECTRAL WOUND, fortsatte med UNENDLICH och den senaste veckan har jag lyssnat oerhört mycket på amerikanska MARE COGNITUM. 

MARE COGNITUM är ett, föga förvånande, enmansband där Jacob Buczarski står för precis allt. Och han har gjort det med förödande kvalitet tydligen rakt igenom hela bandets existens. Det är genomgående kanska höga omdömen som skivorna får både på Metal Archives, men framför allt på Angry Metal Guy som sannerligen inte skroderar med att dela ut höga betyg om det inte är befogat. 

Det som jag tycker är så oerhört tilltalade med atmosfärisk black metal är den fina kombinationen mellan stora känslor med den ganska sparsmakade ljudbilden som snarare tycks förstärka känsloaspekten av musiken. När detta funkar är det i stort sett omöjligt att värja sig mot musiken. 

Att bedriva enmansverksamhet kan vara vanskligt. Höga krav ställs på att du ska kunna spela flertalet instrument på en rimligt hög nivå, sången ska sitta och du ska kunna skriva bra låtar. Allt detta bemästrar Jacob Buczarski på ett sätt som sannerligen imponerar, och där jag som lyssnare känner att det är inget jag går och funderar över exakt hur det hade låtit om han hade jobbat med andra musiker. 

Till sist ett varningens finger - när ni drar igång "Solar Paroxysm" bered er på att kanske få lägga andra skivor åt sidan ett tag. Den är nämligen svårt beroendeframkallande. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum

Gomorron och muntra midsommarhälsningar! I dagens lista har jag tagit en titt på blandade nysläpp med temat totalt mangel främst från staterna men även ett portugisiskt bidrag har nästlat sig in. Utan krusiduller och omsvep kör vi igång midsommarmangel deluxe!

Lite dödsmetall med klara bay area thrash-vibbar, kan det vara något? Ja, jag tänkte väl det! LACERATION har varit aktiva i ungefär 15 år och släpper snart fullängdaren "Demise" på Rotted Life Records. Från den har jag valt spår fyra - Monolith - som är en klassisk upptempo-smocka som kommer med en stark uppfordring om att dansa ringdans i snabb fart. Inget man inte hört förut men icke desto mindre väldigt trevligt. Kan tilläggas att LACERATION är ett mycket vanligt förekommande bandnamn och att det i detta fall rör sig om gänget från Kalifornien så slipper ni blanda ihop det.

Vi går vidare med WITCH VOMIT som medelst sin musik av det mörkare slaget behandlar ämnen så som nekrofili, depression och lite annat gott och blandat. EP'n som släppts heter "Abhorrent Rapture" och från den kommer Purulent Burial Mound som bjuder på fullt ställ likväl som ett och annat gitarrsolo, lite häxsvaj och ett par hekto attityd. Growlet är heller inget att leka med utan här menar man vad man säger, eller jag menar gurglar. Fem av fem kyrkbränningar i betyg av mig för denna totala promenadseger i ondska.

I likhet med tidigare nämnda LACERATION finns det en uppsjö av band som heter GNOSIS och listans tredje bidrag dukas upp av GNOSIS från Miami som spelar en trevlig black metal med dödsinslag. "Omens From The Dead Realm" såg dagens ljus 14:e juni på Nuclear War Now! Productions och från den kommer förstaspåret Conjuration Of The Nemesis. Vid första lyssningen tänkte jag att det lät som att en trummaskin var inblandad men när jag kollade upp det hela visade det sig vara en fullt mänsklig bandmedlem med helt vanliga armar. Eller ja, armar med imponerande precision och taktkänsla skulle jag vilja påstå. Det här är överlag riktigt väl utförd black metal med stor rymd i ljudet och kraftfull ockultism i texterna.

CEREBRAL ROT kommer från Seattle och är relativt nya i sammanhanget, bandet bildades så sent som 2016 med medlemmar som spelat i lite blandade andra band sedan tidigare. "Excretion of Mortality" heter fullängdare nummer två i ordningen och redan på omslaget kan vi gissa oss till ungefär hur denna anrättning kommer att låta. Som mycket murkig och brötig inälvsdöds är det korta svaret på den frågan och det sitter ju som bekant aldrig fel i en fredagslista. Vile Yolk Of Contagion är en svängig bit och torde tilltala alla som har ett gott öga till band i stil med CARCASS.

Portugisiska IRAE får knyta ihop veckans säck med sin kompromisslösa uppvisning i rå black metal på EPn med det episka namnet "Dangerovz Magick Zpells from the Mesziah of Death". Som trivia kan tilläggas att den här låten är den i listan som min katt är mest skeptisk till men vi har å andra sidan ganska olika åsikter om det mesta. Den vokala insatsen i låten Part 1 får mig att tänka på herr Nattramns härjningar i SILENCER, som en sorts hemsökelse snarare än sång. Personligt och intimt som en noga utvald (och tillika utspottad) besvärjelse är känslan som uppstår när man lyssnar på IRAE och det är ju gott så. Riktigt bra musik att inleda midsommaren med när allt kommer omkring, så på med liksmink och nitarmband, korka upp jordgubbarna och inta första bästa gräsmatta så kör vi lite helg nu.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 25: Midsommarmangel deluxe!

Fredagslistan, vecka 24: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 2

 (tryck på bilden för att lyssna)

För två månader sedan postade jag en lista med fem riktigt bra låtar av BLUE ÖYSTER CULT, som kanske inte fått den uppmärksamheten de förtjänar. Idag fortsätter vi, nu med fem skivor från det svåra åttiotalet. Vän av ordning märker att jag hoppat över 1979 års AOR-poppiga "Mirrors", och det är medvetet. Den har några få stunder det glimmar till, men som helhet är den svår att inte behandla styvmoderligt.

För de band som var djupt rotade i sjuttiotalets mix av psykedelia och arena var övergången till det syntetiska åttiotalet ofta svår. Rockhjältar med egon uppblåsta av framgång och kokain föll in i trettioårskriser och tappade bort sig i den nya estetiken som gällde. BÖC hade kunnat gå samma väg, och i viss mån gjorde de nog det, men de äntrade åttiotalet på ett oerhört snyggt sätt, ledsagade av den nyligen bortgångna Martin Birch - idag väl mest känd för att ha producerat alla IRON MAIDENs klassiska plattor och skivorna av RAINBOW och BLACK SABBATH som Dio sjöng på. En gubbe som kunde sin hårdrock alltså. 

1980, "Cultösaurus Erectus". En förvånansvärt energisk upptempoplatta, men som slutar i klassiskt BÖC-maner med en dunkel bit. Unknown Tongue beskriver en tonårstjej som vaknar mitt i natten i sitt flickrum. Ppådriven av en röst inifrån eller utifrån skär hon sig djupt med ett rakblad och smakar sitt eget blod. Ett mystiskt eller sexuellt uppvaknande, en gryende vampyrism, eller något annat? Vem vet, morgonen efter ger hon sin mor en puss innan hon tar bussen till skolan. BÖC när deras textsmide är som bäst. Fin låt, med.

Året efter släpptes "Fire of Unknown Origin", även den proddad av Martin Birch (den fyllde 40 år bara härom veckan!). Här fortsatte de sitt samarbete med både Patti Smith, och med fantasyförfattaren Michael Moorcock, som även skrivit några texter till Cultösaurus. Utöver radiohitten Burning for you är Veteran of the Psychic Wars skivans mest kända (och världens bästa) låt, när den var med i den tecknade filmen Heavy Metal. Vengeance (The Pact) skrevs för den filmen men kom inte med - texten är baserad på en av filmens sekvenser, rakt av (videon här är ihopklippt från just den delen av filmen, missa inte den). En ordentlig fantasymetal-rökare! Blir inte så mycket bättre än så här va?

Åttiotalet börjar ta ut sin rätt sen, och gör sig starkt påmint på 1983 års "Revölution By Night". För första gången sedan innan debuten har bandets line-up ändrats, med en ny trummis. Produktionen är betydligt glättigare och AOR-igt, med programmerade synthar och digitala trummor - MTV-hitten Shooting Shark låter mer som dåtidens GENESIS ärligt talat. Men BLUE ÖYSTER CULTs känsla för snygga låtar med gåtfull och dunkel atmosfär är oförändrad, vilket det nerviga psykos-morddramat Veins tydligt visar. 

1985 och 40-årskriserna nalkas. Nu är även orginalkeyboardisten Allan Lanier väck, och BÖC börjar tappa styrfart ordentligt. Men "Club Ninja" är, liksom sin titel, både urtöntig och asball på samma gång. Plats 41 på svenska albumlistan, märkligt nog. Inte mycket att tillägga, lyssna på Shadow Warrior: det doomiga breaket två minuter in, riktigt tuffa grejer. Synd att nya trummisen är halvkass, men det är som det är. 

Allting har ett slut, och så även BLUE ÖYSTER CULTs åttiotal. Men vilket slut sedan! "Imaginos" från 1988 är ett konceptalbum vars tillkomst är lika invecklad som dess handling. Egentligen skulle det bli bandets originaltrummis soloalbum, med texter av deras ursprungliga producent/manager/chefsideolog Sandy Pearlman. Skivbolaget gillade inte första versionen, tvingade fram en nyinspelning som släpptes som BÖC, även om det är fler gästmusiker (inklusive en ung Joe Satriani) än bandmedlemmar. Rörigt är bara förnamnet. Vad är resultatet? Gotisk och storvulen progressiv heavy metal. Ett par nyinspelningar av gamla låtar (Subhuman och Astronomy). De är båda fantastiska, men jag väljer att avsluta den här listan med The Siege and Investiture of Baron von Frankenstein's Castle at Weisseria. En låt lika mäktig som sin titel. Joe Cerisanos gästsång är gudomlig. 

Så, det var allt. En dag ska jag ge skivorna från 1998-2000 och comebacken från ifjol en chans, men det är inte idag. In och lyssna!

Fredagslistan 2021, vecka 23: Brasilien represent!

 Gott folk! 

Det var ett tag sedan vi körde en fredagslista på temat Brasilien, 2013 närmare bestämt. Brasilien -  detta land med en numera otroligt bra metalscen vid sidan av sin fina fotboll och rent för djävla farliga president matar med frenesi ut musik inom en hel massa subgenrer, ofta med den äran. 

Nós dirigimos para o inferno! 

CRYPTA är ett band som släpper sitt debutalbum idag faktiskt, men det här gänget har grymt med rutin sedan tidigare. Två av medlemmarna - Fernanda Lira på bas och sång och Luana Dametto på trummor - känner jag igen från NERVOSA och de två gitarristerna Tainá Bergamaschi och Sonia Anubis har också flera år av lirande bakom sig. Melodisk döds är, när den liras på det här sättet fullständigt underbar. Det är ett satans driv i CRYPTAs musik, fylld av självförtroende och medlemmarna vet sannerligen vad de sysslar med. 

Jo, det blir SEPULTURA också. Jag hoppas att ni har överseende med det när ni kollar in denna dräpande version av Arise från Pinkpop 1996. Satan vilken lavett! 

Svärtad döds från TORTURE SQUAD gör det sannerligen inte ont att lyssna på. Det är, såklart, en myckenhet av tvåtakt men vi är ju inte de som klagar på det, haha! Det här bandet vet hur det ska liras tajt - alla medlemmarna tänder på alla cylindrar men jag lyfter gärna fram trummisen Amílcar Christófaro som lirar så satans distinkt och kul att jag nästan trillar av stolen. Extra plus för det exakta slutet. Inga jävla fade-outs här inte!

Nu blir det yster ringdans! HIBRIA lirar en underbar kombo av speed och power metal. Dubbeltrampet dominerar nästan fullständigt här och jag måste säga att jag är helt såld på sångaren Iuri Sanson. Vill ni höra mer av honom så kan man lyssna på ETERNITY'S END där en viss Hannes Grossmann lirar trummor. 

REBAELLIUN listar sina teman för sin lyrik som annihilation, anti-christianity, war och death och då fattar ni att det inte är dags för godnattsånger i ordets bildliga betydelse. Den här trion mosar på utan tanke på att det ska finliras. Men det är inte slarvigt utfört hantverk. Riffen är sylvassa, och så gillar jag att de har bemödat sig att lyfta fram basen på detta oerhört förtjänstfulla vis!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 23: Brasilien represent!

Fredagslistan 2021, vecka 22: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är dags för en ny omgång ganska ny musik som har släppts den senaste tiden som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet och er tid. Och det kommer, såklart, att spreta en hel del - men det är ni ju vana vid, haha!

Vi kör!

Hannes Grossmann har dykt upp med oregelbundna intervall här på bloggen. Denne tyske multiinstrumentalist förknippar jag främst med en ruggig förmåga att straffa pukor och andra trummor i ALKALOID och BLOTTED SCIENCE, men hans soloeskapader är nästan mer intressanta. Han släppte i dagarna sin fjärde platta, "To Where The Light Retreats" och den är precis som hans tidigare alster så satans sympatisk att ni kommer smälla av. Här finns teknikalitet kopplat till ett djävulskt sväng som är djupt sympatiskt. 

Ni anade kanske att Linköpings THE GREAT DISCORD skulle dyka upp någon gång under det här året. Förmodligen känner ni till att jag har gillat det här bandet sedan första skivan kom ut 2015, och när de nu är på gång med nytt material så är det ju en no-brainer när det håller sådan kvalitet som nya Blood And Envy att de kommer med i en fredagslista. Väldigt mycket RAMMSTEIN över den här låten, och om ni vill veta mer om kommande skivan så rekommenderar jag att ni kollar på en intervju jag gjorde med Fia och Aksel för ett tag sedan. 

Stort hopp vad gäller soniskt uttryck, för nu blir det black metal för hela slanten. Jag älskar prick allt med kanadensiska SPECTRAL WOUND, och det kanske slår er med häpnad då jag sannerligen inte är den störste av förkämpar för just black metal av oss här på bloggen. Men det här bandet levererar musik med sådan episk grad av mäktighet att jag baxnar. Det är rått, det är piskande rent av, men med en sådan satans känsla för melodier att jag osökt kom att tänka på hur jag uppfattar ANAAL NATHRAKH. Jag drämde i med en betygsnia när jag recenserade "A Diabolic Thirst" på WeRock så ni fattar att den skivan är något alldeles extra. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst egentligen, men jag har gillat Fair Lucifer, Sad Relic lite extra sedan första lyssningen. 

Sent på bollen när det gäller ALLUVIAL. Jag skyller helt på att jag inte får promos från Nuclear Blast alls, haha! Ni kommer inte att bli förvånade över att det här bandet är med. Atmosfärisk death metal av det modernare snittet brukar få mig att plocka fram uppskattande prosa, och jag finner det här bandets musik djupt tilltalande. Den har tyngd, sväng, driv, fantastiskt instrumentellt kunnande och en dräpande sånginsats av sångaren Kevin Muller. 

Kommer ni ihåg att vi har skrivit om SPELLCASTER? Det bandet finns ju inte längre, men medlemmarna bildade både IDLE HANDS/ONTO OTHERS och så SILVER TALON och jag kan inte säga att jag har så mycket övers för IDLE HANDS även ifall jag vet att det bandet uppskattas av många. SILVER TALON lirar en fin mix av heavy och power metal. Faktum är att sångaren Wyatt Howell låter som en mix av Kiske och Geoffrey Tate när han fortfarande kunde sjunga. Med ett satans självförtroende lirar bandet här det mesta av oss. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 22: Nytt och notervärt!

Goder afton. Idag ska vi dyka ned i doomens domäner, både vad gäller det långsamma spektrat och det lite mer rasande sludge-betonade. 

THROAT är första bandet ut och detta glada gäng ingår i den snabbare skolan med musikala inslag av den art man brukar kalla noise-rock. THROAT släppte häromveckan fullängdaren "Smile Less" på Svart Records och från den kommer det sanslöst svängiga spåret Shots. Det här är basdriven musik med tydlig 90-talskänsla, skönt riv, bredbent attityd, tjusig video och snygga trummor. Och framför allt är det satan så svårt att sluta lyssna. Fem av fem folköl!

Med låt nummer två i listan ger vi oss in i de sälla jaktmarker som stavas atmosfärisk black/doom, även kallat hyfsat gotiskt. HAGEL kommer från Mexico och startade 1995 i Monterrey men det skulle visa sig ta en del tid, några medlemsbyten och diverse vatten under broarna innan den första fullängdaren kom. Vi snabbspolar fram till i år 2021 och lyssnar på utmärkta "Veneration Of The Black Light" som bjuder på såväl pianoplink som en smula galopptakt. Pluspoäng för starkt eländesbetonade röstresurser.

Varmt riffarbete härnäst med MOSARA. Det här är ett ganska nytt band som precis släppt ett självbetitlat album som man med fördel kan ta en närstudie av. Sången har en skön trasighet och desperation som känns näst intill grunge-vurmande. Ljudmattan i låten Majestik XII har en liknande känsla och det är bara att luta sig tillbaka mot en musik som känns hemtrevlig på ungefär samma sätt som en väl insutten soffa. 

Vikinga-doom, kan det vara något? Ja, visst kan det det! CROSS VAULT slår på den förhistoriska trumman, blickar ut över nejden och sörjer en och annan nedbrunnen by på skickligt sammansatta albumet "As Strangers We Depart". Episkt är bara förnamnet på den här anrättningen signad Iron Bonehead Productions. Den här typen av "nu drar vi ut på slagfältet"-musik med folkiga toner har börjat fastna mer och mer i mitt musikaliska medvetande den senaste tiden, vet inte riktigt varför faktiskt men jag gissar att min ökande ålder kan ha något med saken att göra. 

Till sist doom på den dödsigare skalan med japanska ANATOMIA och skönt obehagliga Despaired Void från skivan "Corporeal Torment". Det här är musik som bäst avnjutes i ett nedsläckt rum med hörlurar och utan yttre störningsmoment. Känslan man får är tryckande och jobbig, ungefär som jag tänker mig att mannen på omslagsbilden har det. Ibland är det exakt det som behövs för att säga tack och hej till ännu en arbetsvecka och glida in i helgens varma lediga famn. 

Med detta säger jag tack och hej för idag och önskar en fortsatt fin fredagskväll.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom