(tryck på bilden för musik du inte visste att du behövde höra)
Högsommaren fortsätter och djupdyket i proggens mörkare sidor likaså. Idag gräver vi i ”subgenren” som döptes till ROCK IN OPPOSITION på slutet av sjuttiotalet. Det är egentligen inte en musikalisk etikett, utan var mer ett koncept eller projekt påhittat främst av brittiska HENRY COW, som en internationell scen för experimentell rockmusik. Band från England, Belgien, Frankrike, Italien och Sverige (SAMLA MAMMAS MANNA) arrangerade festivaler för varandra, släppte på varandras bolag, och så vidare. DIY helt enkelt, ungefär samtidigt som punken exploderade.
Rock In Opposition är alltså inte ett sound från början, utan mer ett förhållningssätt: experimentell, avantgardistisk rock helt enkelt, ibland så långt ute på fältet att det knappt är något som kan kallas ”rock” kvar, vilket vi kommer höra exempel på här. Inte många jämna taktarter heller.
Ett av de kändaste namnen inom RIO är belgiska UNIVERS ZERO. Här snackar vi dunkel musik. Lika mycket en kammarorkester som rockband, deras andra platta ”Heresie” från 1978 är bland det mörkaste som spelats in. Utöver kärnan trummor och elbas består musiken av harmonium, träblås och ett par stråkar. Hitten Jack the Ripper låter precis som man föreställer sig den urspårade mördarens vandringar längs Londons labyrintiska bakgator.
Ett nära sammankopplat ”band” är franska ART ZOYD (nedan), som rörde sig ännu mer mot kammarmusiken – de har ofta inga trummor alls, utan bara en elbas som ankare i vad vanligt folk skulle kalla rockmusik. Rock in opposition var inget om inte inkluderande! Titelspåret från albumet ”Génération Sans Futur” från 1980 lyfter fram alla ART ZOYDs styrkor, med mer nerviga och drömlika landskap än UNIVERS ZEROs mardrömslikhet. Förvånar de någon att AZ gjort mycket musik till bland annat gamla stumfilmer som Nosferatu?
Efter brittiska HENRY COW imploderat startade kärntruppen Fred Frith och Chris Cutler upp ART BEARS tillsammans med tyska sångerskan Dagmar Krause, som släppte tre album. Albumen är svårt poetiska och politiska (ur marxistisk idétradition), kompakta och komplexa så det räcker och blir över. Krause för med sig en dramatisk kabarettradition som ligger som en siren över Frith och Cutlers improvisatoriska sönderbrytning av ”rockmusik”. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar när albumen borde intagas i sin helhet, men Freedom här från sista plattan ”The World as it is Today” spelar i sin egen liga. Det börjar som en skev liten blues i 9/8-takt, tills Krause börjar gallskrika så blodet fryser i ådrorna på en. En mörkröd och inte speciellt munter uppgörelse med kapitalismens härjningar både på södra halvklotet och i rockbranschen.
(äkta avantprog-nördar)
Efter den egentliga RIO-rörelsen ebbat ut några år in på åttiotalet fanns det några få dårar som övat för mycket jazz som fortsatte göra musik i samma anda, bland annat ett par band i USA. Det främsta av dessa är THINKING PLAGUE som gjorde ett par riktigt bra skivor på åttiotalet. Samtidigt som alla de här banden rörde sig i sina egna riktningar var de ändå barn av sin tid, så man kan höra influenser och paralleller från åttiotalets alternativ/matterock här, och i brist på bättre ord är det rätt... funkigt? En låt som heter Warhead måste ju vara bra.
Det enda svenska ”officiella” RIO-bandet är som sagt SAMLA MAMMAS MANNA, men enda anledningen vårt sista band för dagen inte var med och lekte var nog för att de helt enkelt inte kom någon vart i scenen, och inte fick kontakt med de andra gängen. För kortlivade Linköpingsgänget KULTIVATORs intensiva och skeva jazzrock skulle definitivt ha platsat. 2CD-utgåvan med deras enda album och lite senare inspelningar är obligatorisk för alla med intresse för svensk motkulturell musik.
Ja men det var väl trevligt? Nästa gång kommer vi röra oss mer in i samtida mörk prog.
4 kommentarer:
Hoppas att ni tar upp
Morte Macabre å Landberk i nästa inlägg med mörk prog
Länken ger inget resultat. Nu när man blivit nyfiken. 🙂
Den här listan finns inte heller. Vadfalls! :-)
Nu kom den upp.
Skicka en kommentar