Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!

 Gott folk!

Jag tror att alla som är med i band någon gång har känt att det är lite kämpigt. Skriva material, repa och kanske, möjligtvis få skivkontrakt, mer arbete med turnerande och ja, ni fattar. Men i vissa länder är det nog än svårare. Hur krångligt måste det inte vara att lira metal i exempelvis Iran eller Turkiet? Eller landet, som i veckans tema, Belarus? Att följa vad som händer i Belarus är både fascinerande och skrämmande, och då jag följer ett av banden i veckans fredagslista och ser hur medlemmarna kanaliserar bidrag från fans direkt in i handfast demokratisk politisk handling, ja då föll sig temat för veckans lista väldigt självklar. 

Vi kör! 

Ett rejält sympatiskt band som lirar death metal med grindcoreinfluenser. Jag uppskattar det mesta med det här bandet som har hunnit med att släppa två stycken demos och en split med AWFUL NOISE från Australien och MENDACITY från Kanada. GRIMENTITYs musik är mycket köttig utan att sakna nyanser. Jag vill höra mer från det här gänget som gör så mycket rätt att det inte är svårt att ryckas med och headbanga ordentligt. 

NEMDIS lirar melodisk döds, och då denna subgenre har sin beskärda del av ska vi säga band som inte riktigt håller måttet, blir kanske ni avskräckta? Det blir inte jag. NEMDIS klarar sig med bravur för de har ett gitarrsolo i The Unconscious som är svinbra! Resten av låten är inte så tokig den heller. De klart förväntade elementen finns - skriksång i verserna, rensång i refrängen. Men jag är beredd att köpa det, för hantverket finns här för att jag ska bli nyfiken på att höra mer. 

Ni fattar på loggan att nu blir det jobbigt, eller hur? RELICS OF HUMANITY lirar brutal dödsmetall, och de gör det bra, så pass starkt att de har kontrakt med Willowtip. Det här är ju en typ av death metal som man antingen gillar som fan, eller inte alls. För egen del räcker det med att jag hör trummisen Vladislavs virveltrumljud för att jag ska gå igång rejält på den häxbrygd av brutalitet som det här bandet kokar upp i Legion Of The Unbowed. 

VIETAH lirar atmosfärisk black metal. Bandnamnet betyder gammal måne på belarusiska. Bandet, eller det är kanske att ta i då VIETAH består av en enda person, räknar regionen Gomel som hemvis, en region som drabbades mycket hårt när kärnkraftverket i Tjernobyl imploderade, och ligger i det sydöstra hörnet av Belarus. Jag gillar VIETAHs musik. Den är bräddfylld med känsla, och känns trots den obligatoriska kyliga produktionen, djupt innerlig. 

IRREVERSIBLE MECHANISM var det enda bandet som jag visste kom från Belarus innan jag började med veckans lista. Det här bandet tillhör eliten inte bara inom landet, utan håller fortet nog så väl utomlands också. Bandets progressiva death metal är smart, snygg, väl utförd och välskriven. Det är inte konstigt att jag föll som en fura för bandets första skiva som kom 2015 och heter "Infinite Fields". Den skivan går inte av för hackor gott folk. 

IRREVERSIBLE MECHANISM är bandet som, med tanke på att det är en del som gillar bandet utanför Belarus gränser, ber om bidrag till kampen för att störta president Lukasjenko. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

 Gomorrn! 

Idag kommer fredagslistan i sin helhet att tillfalla ENTOMBED eftersom jag helt enkelt tycker att det är på sin plats att hylla dessa gamla legendarer. Vissa musikaliska akter sätter sig i hjärtat mer än andra och för egen del är det en handfull band som klängt sig fast i blodpumpens rottrådar och liksom förändrat min musiksmak i grunden. Och mig själv som människa, för den delen. 

Min tonårsperiod var sanslöst mörk, det är inget att sticka under stol med. Egentligen var det först efter 25 som det började kännas halvhyfsat att finnas till och vore det inte för dödsmetallen och kraften den gav när jag behövde den som mest hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. 

Därför gjorde det mig riktigt ledsen och bedrövad att nås av budskapet att LG Petrov tragiskt nog har fått en svårartad cancer. Nu tänker inte jag vara den som målar fan på väggen utan jag hoppas och tror att det finns många goa år kvar för den mannen och att sjukdomsförloppet kan bromsas och saktas in. Men det är inte utan att man blir nostalgisk och därav kör vi igång utan inbördes rangordning. 

Jag kunde inte välja ut vilka låtar som är bäst, det är omöjligt, så därför valde jag fem favoritskivor istället. "Wolverine Blues" och "Clandestine" var de första plattorna jag hörde, jag vill minnas att jag lånade dem på bibblan i Hallsberg i samma veva som jag även lade rabarber på DISMEMBERs "Like an Ever Flowing Stream". 

"Left Hand Path" letade jag förstås också upp men då var jag så att säga redan fast och hade några veckor tidigare förmått mina föräldrar att skjutsa mig till Köping så att jag kunde knata in på Birdnests affär och införskaffa mig en Entombed-tischa med en gigantisk text i form av MISANTHROPIC på bröstet. Jotack, då mådde man! 

Sedan dess har jag sett ENTOMBED live ett otal gånger. I Örebro, i Malmö, i Stockholm, inomlands och utomlands, på festivaler lite överallt, högt och lågt. Ibland önskar jag att jag hade kära bloggkollegan Alex nitiska passion för att dokumentera för jag minns knappt ett enda när/var/hur så årtal och platser är en sorts virrvarr. Men de har alltid hållit hög kvalitet, alltid gett järnet och spelat så svetten sprutat som ett moln runt scenen. Det älskar jag dem för. 

Även om de tidiga skivorna ligger mig närmst om hjärtat vill jag också lyfta "To Ride, Shoot straight and Speak the Truth" från -97 som jag förknippar med mitt livs andra egna boende och kompisgänget som fanns runt mig då. 

Och sist men inte minst "Morning Star" som jag egentligen fick upp ögonen för på riktigt när jag började jobba på bibblan i Helsingborg och snackade med Martin om ENTOMBEDs storhet, varpå han påminde mig om att "det här, Suss, det är ju en totalt svinbra skiva som du borde lyssna mer på". Det hade han ju förstås helt djävla rätt i. 

Men nog med ordande nu, jag låter er avnjuta listan och tillönskar en fabulös helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

Fredagslistan 2020, vecka 33: Nytt och noterbart!

 Gott folk!

Det känns härligt att dra igång med fredagslistor igen, det måste jag säga! Jag vet inte hur ni känner, men bristen på livekonserter har gjort att i alla fall jag för egen del lyssnar mer intensivt på musik. Den betyder liksom mer än tidigare, och min rena girighet efter ny musik att kolla in har bara vuxit. Så att jag kör en lista, likt så många gånger förr, på låtar som jag tycker är värda er tid och uppmärksamhet utgivna under den senaste tiden är ju inte så konstigt. 

Vi kör!

Vi inleder med lite härlig finsk dödsig doom av RED MOON ARCHITECT. Finland bevisar gång efter annan vilket magiskt bra bandstall som landet har, och detta gäng är inget undantag. Det episka anslaget, melodislingorna som bölas fram, vemodet - prick allt som jag gillar med band från Finland kavlar RMA ut med finess och grymt innerlig känsla. Chained får mig att längta mycket efter fullängdaren. 

Varför krångla till det? BENEDICTION vet vad de är bra på och när jag lyssnar på Rabid Carnality så har jag svårt att inte ryckas med i det frenetiska två-taktandet, bisvärmsriffen och Dave Ingrams sång. Det här är musik som gör att jag vill dricka öl och mosha, och trots att formulan är välkänd så känns bandets musik oerhört fräsch och angelägen. Enda nackdelen är att vi får vänta till oktober till fullängdaren kommer. 

Vid 1-minutersstrecket i Flesh And Blood var första gången som jag hajade till på allvar när jag lyssnade på den här låten. DGM är ett magiskt förträffligt powermetalband med progressiva inslag som jag har lyssnat en del på under åren. För mig som var av den bestämda uppfattningen att verkligt bra powermetal kom från Tyskland var det ett nöje att bli uppläxad av detta italienska band som jag upptäckte med deras skiva "Momentum" som kom 2013. Det jag hör här får mig inte att ändra uppfattning - detta är så helvetiskt bra!

Mer old-school death metal från ett av de hetaste banden på uppgång just nu. Stockholmsbördiga LIK kommer att få prick alla som gillar ENTOMBED och DISMEMBER att självantända i rent lyckorus. Hantverket är helt oantastligt och fruktansvärt matigt. Jag uppskattar också det av IRON MAIDEN-minnande gitarrsolot och det fina distinkta slutet! 

Om ni vill höra hur sann glädje låter när två gamla vänner återses då har ni ett lysande exempel här. John Petrucci och Mike Portnoy har inte skapat musik tillsammans på väldigt många år sedan Portnoy lämnade DREAM THEATER, och det hörs så tydligt att den magi de skapade i DT inte har försvunnit med åren. De får briljera bägge två, men förstärker samtidigt varandras spel så att Terminal Velocity lyfter till nästa nivå. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 33: Nytt och noterbart!

Fredagslistan 2020, vecka 32: Fullt ställ

Jahupp, då var det fredag i detta som skulle komma att bli min första arbetsvecka efter fem makalöst sköna veckors semester. Men ingen lycka varar för evigt och det är lika bra att vi kör igång hårt och skoningslöst på en gång med ekorrhjulet så att vi inte riktigt hinner fatta vad som händer. Således bjuder jag härmed eder på första fredagslistan ut i augusti med temat fullt ställ. 

Den andra oktober släpper ANAAL NATHRAKH sitt nya album "Endarkenment" men redan nu kommer en teaser, nämligen själva titelspåret, som förärats med en delvis animerad video signerad Tim Kellen, David Brodsky och Laura Johnson. Orwellianskt epos är bara förnamnet och här målas det med stora penseldrag i en dystopisk framtidsvärld befolkad av lydiga grisar som uppmanas dricka blekmedel av sin ledare. Om de gör det? You bet. 

ANAAL NATHRAKH har hittat fram till ännu en ny toppform, det står färdigt när man lyssnat på det här episka mörkret till käftsmäll. Vissa är vi som jobbar bäst i motgång och ska jag vara helt ärlig tror jag pandemin har gjort dessa gossar gott för så här bra har de inte låtit på länge. Det är ett renodlat och mer fokuserat kaos än vi fått från detta gäng på länge och det ger en föraning om att vi på det nya skivsläppet kommer att få smaka på ett rejält old school AN-sound den andra oktober. Jag kan fan knappt bärga mig tills dess för detta låter så bra att man blir tårögd.

Ett annat band som också står i startgroparna för att släppa nytt är franska NOVAE MILITIAE. Besök gärna deras bandcamp för smakprov från "Topheth" som släpps den femtonde september. Inget av de kommande alstren finns dock på youtube och därför har jag valt en låt från förra skivan, "Gash'khalah", som kom 2017.

Det här är så bra black metal att man tar sig för pannan av ren förundran och svettighet får jag säga. Härligt kaosartat och med en fin balans mellan råhet och bra produktion. Tekniskt skickligt men utan att tappa manglet och bli tråkigt, samt slutligen seriöst utan att bli för pretentiöst. Fem av fem svarta solar från mig.

En smula mer (i sammanhanget) finstämda tongångar härnäst med italienska satanisterna FIDES INVERSA och A Wanderer's Call And Orison som återfinns på "Historia Nocturna" som släpptes för ett par veckor sedan på World Terror Committee. Det är en ödesmättad och på sina ställen folkigt melodisk black metal vi bjuds på här men som har en underliggande och enveten nedåtgående spiral-känsla liggandes som en tjock slöja över hela anrättningen. Genialt, kort sagt. 

Så tar vi istället ett stort kliv rakt ned i murkigheten! Från VASSAFOR vankas det nämligen demokänsla deluxe i Eyrie från "To The Death". Det som står ut mest här är de vokala insatserna samt gitarrarbetet och övriga instrument bildar en tät fondvägg mot vilken det hela utspelar sig. Ett smart drag för att få till en tvättäkta retrokänsla och detta grepp tillsammans med det faktum att de listat "galactic entropy" som ett av sina ämnen då det kommer till texttematik på Encyclopedia Metallum gör att mina tolv poäng går till Nya Zeeland. 

Sist ut denna fredag är ANGEL MORGUE som framför en alldeles utmärkt dödsmetall i låten The Various Stages of Decomposition med stora delar cymbaler och kylig sång. Till merparten är det här midtempo men det bjussas ändå på lite sköna tempoväxlingar här och där som förhöjer känslan. Stoisk och hyfsat avskalad skulle jag kalla denna väl utförda döds-doom, vilket minner om svunna tider då dödsmetallen var som bäst (och det vet vi ju alla när det var; på 90-talet).   

Med detta, mina vänner, tager vi helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 32: Fullt ställ

Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Gott folk!

Den extrema värmen har svept in över Helsingborg, och jag gör imorgon min sista arbetsdag innan min semester börjar. Såklart kör jag sommartema!

Vi kör!

Detta band från Uppsala har jag bara lyssnat på sporadiskt, men det är sannerligen inte svårt att gilla den progressiva extrema metal som bandet har kört på sedan början av sin karriär. Framför allt gillar jag Teddy Möller på sång som jag lyssnat mer på i ett av hans andra band - ONE HOUR HELL.

Nu blir det betydligt smörigare! BATTLE BEAST brer tjockt med smör i låten Endless Summer från senaste plattan. Här måste man vara på rätt humör, kanske ha druckit en god öl eller flera för att riktigt gå igång, men för egen del så tycker jag att denna låten är så sjukt charmig även med bara en alkoholfri i kroppen, haha!

Jag har ingen relation till CELTIC FROST, och hade de inte haft en låt som heter Eternal Summer så hade de inte kommit med i veckans lista, det kan jag säga! Den här låten har dock en primitiv charm som jag uppskattar.

Den grekiske gitarrfantomen kan inte bara shredda, han kan skriva riktigt smöriga låtar också! Summer Days från hans andra skiva "I Am The Fire" är en sådan. Kolla bara in en av verserna - July mornings were everything
To wash away the April rain
All those summer songs on the radio
We danced the nights away. Ja, ni fattar eller hur? Å andra sidan så funkar låten helt okej. Jag har hört betydligt värre den senaste tiden (se FALCONERs senaste). 

Jag har lyssnat på en nästan oförsvarlig mängd musik av VAN HALEN under mina år. Jag vet inte exakt hur det startade, men det kan ha varit så att ett lokalt coverband spelade Jump under en konsert på min högstadieskola som tände elden. Sedan såg både jag och en av mina bästa vänner, Anders, till att hålla den elden brinnande. Jag gillar David Lee Roth plattorna, men uppskattar Sammy Hagar-eran mer med skivor som "5150", "For Unlawful Carnal Knowledge" och den efterföljande liveplattan "Van Halen Live: Right Here, Right Now" som jag dyrkade, och än idag gillar extremt mycket. Visst Summer Nights är en ganska smörig låt, men den har fint gitarrspel, såklart!

Blir en bonuslåt denna vecka - THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är ren sommarmusik för mig. Svänget, spelglädjen får mig att vilja dricka öl, höja volymen och bara trivas! Och det är exakt det jag kommer göra de tre kommande veckorna, förutom att leka med barnen, umgås med min fru, sova länge, läsa och allmänt götta mig. Vi återkommer med nya eskapader i början av augusti! 

Ha det fint!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Fredagslistan 2020, vecka 25: Favorit i repris - Mörk midsommar

God afton!

Till denna vecka hade jag börjat tråckla ihop en lista av det otematiska slaget men så tänkte jag ett varv till och kände att eftersom det ändå är midsommar ska vi väl passa på att uppmärksamma detta faktum. Jag letade lite i gömmorna och det visade sig att redan i herrens år 2015 så skrev jag en temalista med titeln Mörk midsommar. Och vet ni vad, den står sig än idag. Därför ger jag er nu, utan further ado en favorit i repris och önskar en fortsatt fin kväll!

---

Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!

LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.

De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.

Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!

A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!

ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".




SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

God, mörk midsommar på er!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Gott folk!

En ganska tradig vecka går mot sitt slut. Det har blivit en del vabbande på sistone, plus att jag såklart åkte på samma förkylning som barnen har asat sig igenom. De ljuspunkter som har funnits är mestadels musikaliska, plus en del poddande. Veckans lista är därför ganska spretig, och till brädden fylld med känslosamma låtar. 

Vi kör!

En av de största grejerna på hela veckan, ja på bra länge faktiskt, är att det kom nytt material från ENTER THE HUNT som 2006 släppte sin hittills enda platta "For Life. 'Til Death. To Hell. With Love", en rent sagolikt bra platta. Jag vet med mig att jag inte är ensam med att ha gått omkring och längtat efter ny musik med detta egensinniga band. Och så kom Bastard Sons, en helt himlastormande underbar låt. Framför allt är det Krister Linders sång som jag hänförs av här. Hela låten är underbar, men refrängen är så helvetiskt stark att jag ramlar av stolen nästan varenda gång jag hör den. 

Jag kommer dragandes med Devin Townsend igen, den här gången med hans Devin Townsend Project. Jag såg den här versionen av Devin på Getaway Rock Festival, 2012 tror jag det var. Jag minns inte om han spelade Deadhead då, men jag minns att konserten var väldigt speciell. Den här versionen är inspelad på Red Rocks Amphitheater som ligger en bit utanför Denver, och är helt ärligt en ganska spektakulär konsertplats. Deadhead är inte på några villkors vis den mest komplicerade av Devins låtar (han gillar ju att krångla till det!), men den är så sjukt effektfull i sin enkelhet och sin känsla att jag helt ärligt inte kan få nog av den. Devins underbara interaktion med publiken gör ju också sitt till. 

En fin version av Ghost Of Perdition av OPETH från inte bara samma ställe som Devin lirade på, utan från samma konsert till och med. Visst är det fascinerande hur mycket mörker och scenljus gör för att förstärka upplevelsen. Egentligen är ju grindcore den enda musiken där sådant inte spelar någon roll alls, haha! När det gäller OPETH så har jag sett bandet i den mest skiftande omständigheter, men denna versionen av en fantastisk låt från en otroligt bra skiva, "Ghost Reveries", skickar fortfarande rysningar nerför ryggraden. Roligt faktum: på dagen var det såklart varmt, vi pratar ändå Colorado. Men i öknen på kvällen och natten blir det kallt. När OPETH spelade så låg temperaturen närmre 0 grader. Att bandet ändå lyckas lira så pass bra är ju imponerande!

FERMENTOR är ett tvåmannaband bestående av trummisen Dylan Marks och gitarristen Adam Wollach. De här två lirarna visar verkligen på hur sjukt varierad musik det går att göra med den här minimala sättningen. Det gäller inte bara The Stench utan hela det kommande albumet "The Continuance". Videon är helt ljuvlig. Jag gillar att Adam och Dylan tydligt visar att de har kul, samtidigt som vi får lite fin lågbudgetzombiefilm på köpet. 

Jag kan lova att Michael Ende, författare till "Den oändliga historien" aldrig kunde tänka sig att ett band skapat under en pandemi skulle göra en cover på en synthlåt som skrevs till filmen som kom 1984. Boken kom på tyska 1979, och har sedan dess blivit översatt till en ohemul mängd språk. För ett tag sedan kom en ny upplaga på svenska som lånas ut flitigt hos oss. Boken är en sådan magisk hyllning till den mänskliga fantasin och vad den betyder för oss. Innehåller dessutom magiska böcker, antikvariat, drakar och en fin antihjälte i Bastian Bux. Antikvariatsägaren Coreander som Bastian stjäl boken ifrån spelas av Thomas Hill som gjorde prästen i V. Ja, ni fattar - nerdgasm. Originallåten gjordes av Limahl och blev en dunderhit, såklart. Jag blir bara så satans glad av vad AT THE MOVIES gör med den här låten. Undrar ni varför Strid sitter under en filt? Det gör Bastian på sin skolas vind där han sitter och läser boken. Med den här låten lämnar AT THE MOVIES 80-talet för att nästa säsong ta sig an 90-talet. Med tanke på hur galet beroende jag blivit av det här bandet och deras torsdagssläpp så är jag mycket nyfiken på hur nästa säsong blir. 

Vi tar helg!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Goder afton.

Fredagen är åter här och för att fira dess ankomst vill jag bjussa på lite guldkorn jag snubblat över på sista tiden ur blandade genres. Här kommer således den otematiska junilistan. Vi kör direkt!

ULTHAR (amerikanska menar jag nu, inte det polska ditot) tycker jag är ett riktigt trevligt tillskott till undergroundscenen inom dödsmetall. Första fullängdaren "Cosmovore" kom 2018 men idag ska vi ta oss an album numero två, "Providence " från vilket vi lyssnar på Churn.

ULTHAR har det där sättet att låta musiken kännas både gammal och ny på samma gång utan att jag exakt kan sätta fingret på varför. Riffen sitter som en smäck, growlet är rått och distanserat och hela anrättningen får mig att bli munter överlag. Så här ska en dödsslipsten dras.

Med nästa bidrag i listan ska vi kasta loss totalt och bara dyka in med huvudet före i ned ett känslokaos med lika delar drama som manglig sludge. Uppstyrt virrvarr med andra ord. Hade inte ljudbilden varit så annorlunda kunde man nästan dra paralleller till ANAAL NATHRAKH, men då tänker jag främst på själva låtkonstruktionen som sagt, inte soundet som sådant. WITCHING har rent musikalist närmre till akter som KYLESA och MASTODON. Men de låter egentligen inte så heller utan helt egna. Det jag tycker WITCHING vinner på är att skönsång och experimentlusta inte får trumfa över röjigheten, vilket annars är en fallgrop inom den mer dramatiska delen av sludge-genren. "Vernal" är första fullängdaren och det ska bli intressant att se vartåt detta barkar framgent.

Mot mörkret härnäst med YOUNA, ett enmansband från Leipzig signerat den ganska produktiva herr Mts. Zornvlouch, som också är titelspåret, tycker jag för tankarna till akter som HORNA och SARGEIST och det är ett gott betyg. Inga överraskningar men likväl väldigt väl utförd black metal med tillbörlig frenesi och kyla som inte borde lämna någon entusiast besviken. 

Som näst sist ut i listan hör vi ORMSKRIK, ett band med ett obegripligt lökigt namn som spelar ytterst trevlig svärtad thrash (eller som jag brukar kalla det när jag inte behöver vara så noga - snabb och rå black metal).  ORMSKRIK kommer från Norge och har varit en konstellation sedan anno 2015 och som i år ger ut sin första fullängdare. Occultness är en sinnessjukt medryckande historia vars produktion känns ganska välstädad men lyckligtvis utan att tumma på mörkret. Suberb sånginsats dessutom! Fem av fem galopphästar.

Så till sist en melodiös smocka med AZZIARD. AZZIARD är en ny bekantskap för mig och efter några genomlyssningar verkar det röra sig om helt habila musiker som har tyngd och seriositet och som premierar sväng och melodi som kontrast till det totalt kompakta mörkret. Och det är en blandning som gifter sig riktigt fint och ger rymd till anrättningen. Stampa takt-foten får sitt i Retrouvailles avec l'Âme från nysläppta fullängdaren (Liber Secondus - Exégèse) och med den firar vi in helgen. Ha det genialiskt!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Martins måndagsmeck 2020, vecka 23: Killitorous!

Ibland så kan ett bandnamn, i alla fall i början innan musiken kollats in, kanske lägga en smula hinder i vägen. Den senaste tiden så har i alla fall SODOMISERY kvalat in under dessa omständigheter. Likadant förhöll det sig med KILLITOROUS från Ottawa i Kanada. Som vanligt fick jag äta upp det, för när jag satte igång bandets platta "The Afterparty" som kom den 22/5 i år då fick jag återigen överväga att använda mig av uttrycket att musiken fucking slays, vilket ju alltid är trevligt. 

Bandet verkar ha en befriande lössläppt och inte speciellt allvarlig inställning till vad texter ska handla om. Det skrivs om sex, komik och filmer. På den här skivan har bandet det goda omdömet att döpa en låt till Total Protonic Reversal som såklart är taget från Ghostbustersfilmerna, vilket ju också hjälper. 

I ärlighetens namn så får KILLITOROUS mig att återigen inse att teknisk döds kan vara en av de bästa subgenrerna som finns inom metal. 

Vrid upp volymen, röj undan möblemanget för här vankas det yster ringdans för hela slanten!

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/1JgZ46kBolRVCwpddCwZXn" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true" allow="encrypted-media"></iframe>

Fredagslistan 2020, vecka 22: Jag längtar efter konserter!

Gott folk!

Om ni är det minsta som jag så börjar det verkliga suget efter konserter nu att sätta in på allvar, eller hur?

Hur mycket jag än gillar streamade event - jag kollar på betydligt fler konserter nu än tidigare, och familjen uppskattar att jag är hemma in corpore om än inte helt närvarande i sinnet - så längtar jag efter att få uppleva konserter tillsammans med andra i fysiska rum. Känner ni att ni vill förstärka den där längtan än mer, då är veckans lista som gjord för er. Jag har nämligen samlat fyra filmklipp från konserter som jag önskade att jag hade varit på, plus ett klipp från en jag faktiskt var på. 

Beredda? 

Vi kör!

Vi startar med en underbart kaotisk låt med ABNORMALITY från ObsceneExtreme-festivalen, en festival som i stort sätt bara sysslar med brutal/teknisk/döds och grindcore. Jag älskar hur trummisen Jay sitter och blästrar kaggarna med en cigarrett lojt vilande i mungipan, plus att sångerskan Mallika, uppenbarligen gravid, bältar ut ett helvetiskt bra growl. Tajtare på platta, men det är svårt att värja sig mot den rena glädjen i konsertröjet. 

Ni känner väl till min kärlek till Devin, och denna helt ljuvliga version av Why? från senaste plattan befäster bara min känsla att Devin kan vara bland det roligaste man kan se på en scen. 

SYSTEM OF A DOWN hör fortfarande till skaran band som jag verkligen vill se. 2017 spelade bandet på Copenhell, och av klippet att döma så var det riktigt bra. Igår pratade jag med skolbibliotekarien på Elinebergsskolan, Pontus, som är ett stort fan av bandet och vi kom fram till att bandet med fog kunde räknas till band som verkligen är så lekfulla de bara kan med sin musik. Det är helt enkelt förbannat skoj att lyssna på bandet. 

Min uppskattning av BAEST blir bara större. Som mest dominanta är de på hemmaplan på Copenhell. Konserten på festivalen förra året var en mästerlig uppvisning från början till slut, och jag står fortfarande fast vid att bandet inom kort är kapabla att lira på den största scenen på festivalen. 

Avslutar med ett ganska gammalt klipp med AT THE GATES när de lirar i New York på "avslutningsturnén" 2008. Publikens allsång är av den grövsta kalibern, och det är inte att undra på att Tompa är rättmätigt imponerad av publikens insats. Han hörs knappt alls!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 22: Jag längtar efter konserter!

Fredagslistan 2020, vecka 21: Det går an, det går undan

Gomorrn. Idag ska vi fokusera på forta låtar, snabbt ska det gå, skynda att fynda. Vi kör igång utan further ado.

Australiensiska EVOKER ligger på bolaget Blood Harvest och spelar så kallad blackened thrash och jag vill påstå att de gör det helt strålande bra. Nu är jag kanske inte världens allra största thrashkonnäsör och en av faktorerna som ibland pajar upplevelsen för mig vad gäller den genren är sången som ofta saknar murkighet. Det gör den inte hos EVOKER kan jag förtälja, utan här sitter den som en råbarkad smäck. Fem av fem paraplydrinkar till Exhumation Of The Damned från minialbumet "Evil Torment".

En annan typ av snabb musik står brutaldödsbandet DEVANGELIC för. På nya släppet "Ersetu" tar man i för kung och fosterland, vilket i detta fall är Italien, och det gör man alldeles rätt i för det är svårt att inte charmas av detta mangel. Ersetu är akkadiska och betyder ungefär mesopotamisk underjord eller dödens rike och nysläppet är en konceptplatta som behandlar olika mörka element inom den sumeriska religionen. Vi lyssnar till låt nummer åtta, Sigils Of Fallen Abominations. Lägg märke till göttiga trummor och episkt snyggt omslag.

 Forta bullar även från svenska dödsveteranerna i CENTINEX som alldeles nyss släppte fullängdaren "Death In Pieces" på Agonia Records. Jag har valt Only Death Remains som är en skön retrodödshistoria som bara rinner genom öronen som skirat smör. Inga överraskningar här utan man vet vad man får, det är bara att luta sig tillbaka och låta det hända.

Melodisk döds-kvoten är inte fylld i dagens lista och detta får SODOMISERY råda bot på. SODOMISERY tyckte jag lät som ett rent bedrövligt namn vid första anblicken, allt enligt devisen sodom = bra, misery = bra men varför i hela friden kombinera dessa tu? Och efter en inledande genomgång av "The Great Demise" var jag både på gott humör och lite irriterad, främst på grund av användandet av breaks här och var. Men som med många riktigt intressanta släpp har detta så att säga vuxit efter ett par genomlyssningar och nu är jag odelat positiv. För att göra en lång historia kort kan man säga att SODOMISERY har gjort ett omtag på det som var bra med den sentida svenska dödsen och snickrat ihop något eget av den. Genilåten The Messenger har visserligen ett långsamt parti men den slinker med ändå.

 För att knyta ihop säcken tänker jag sluta listan där jag började, det vill säga i sfären extremmetal med ena benet i thrash. MORBID INSULTER är ett ganska underskattat band som tröskade på från 2004 till 2011 då ett självmord tyvärr satte stopp för det hela. Återstående bandmedlemmar bildade 2012 THE THIRD EYE RAPISTS och det är deras Deathtrip Transcendence vi lyssnar till som sista låt i dagens lista. Låten släpptes första gången 2017 på en ep med samma namn och i år kom samlingen "Deathtrip Transcendence/Magicians Of The Holocaust" där den åter finns med. Mörkt, rått och desperat så det förslår och en i det närmsta perfekt mood setter inför helgen.

Med detta sätter jag punkt för idag, ha det hejdundrandes.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 21: Det går an, det går undan