Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Gott folk!

Den extrema värmen har svept in över Helsingborg, och jag gör imorgon min sista arbetsdag innan min semester börjar. Såklart kör jag sommartema!

Vi kör!

Detta band från Uppsala har jag bara lyssnat på sporadiskt, men det är sannerligen inte svårt att gilla den progressiva extrema metal som bandet har kört på sedan början av sin karriär. Framför allt gillar jag Teddy Möller på sång som jag lyssnat mer på i ett av hans andra band - ONE HOUR HELL.

Nu blir det betydligt smörigare! BATTLE BEAST brer tjockt med smör i låten Endless Summer från senaste plattan. Här måste man vara på rätt humör, kanske ha druckit en god öl eller flera för att riktigt gå igång, men för egen del så tycker jag att denna låten är så sjukt charmig även med bara en alkoholfri i kroppen, haha!

Jag har ingen relation till CELTIC FROST, och hade de inte haft en låt som heter Eternal Summer så hade de inte kommit med i veckans lista, det kan jag säga! Den här låten har dock en primitiv charm som jag uppskattar.

Den grekiske gitarrfantomen kan inte bara shredda, han kan skriva riktigt smöriga låtar också! Summer Days från hans andra skiva "I Am The Fire" är en sådan. Kolla bara in en av verserna - July mornings were everything
To wash away the April rain
All those summer songs on the radio
We danced the nights away. Ja, ni fattar eller hur? Å andra sidan så funkar låten helt okej. Jag har hört betydligt värre den senaste tiden (se FALCONERs senaste). 

Jag har lyssnat på en nästan oförsvarlig mängd musik av VAN HALEN under mina år. Jag vet inte exakt hur det startade, men det kan ha varit så att ett lokalt coverband spelade Jump under en konsert på min högstadieskola som tände elden. Sedan såg både jag och en av mina bästa vänner, Anders, till att hålla den elden brinnande. Jag gillar David Lee Roth plattorna, men uppskattar Sammy Hagar-eran mer med skivor som "5150", "For Unlawful Carnal Knowledge" och den efterföljande liveplattan "Van Halen Live: Right Here, Right Now" som jag dyrkade, och än idag gillar extremt mycket. Visst Summer Nights är en ganska smörig låt, men den har fint gitarrspel, såklart!

Blir en bonuslåt denna vecka - THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är ren sommarmusik för mig. Svänget, spelglädjen får mig att vilja dricka öl, höja volymen och bara trivas! Och det är exakt det jag kommer göra de tre kommande veckorna, förutom att leka med barnen, umgås med min fru, sova länge, läsa och allmänt götta mig. Vi återkommer med nya eskapader i början av augusti! 

Ha det fint!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Fredagslistan 2020, vecka 25: Favorit i repris - Mörk midsommar

God afton!

Till denna vecka hade jag börjat tråckla ihop en lista av det otematiska slaget men så tänkte jag ett varv till och kände att eftersom det ändå är midsommar ska vi väl passa på att uppmärksamma detta faktum. Jag letade lite i gömmorna och det visade sig att redan i herrens år 2015 så skrev jag en temalista med titeln Mörk midsommar. Och vet ni vad, den står sig än idag. Därför ger jag er nu, utan further ado en favorit i repris och önskar en fortsatt fin kväll!

---

Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!

LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.

De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.

Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!

A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!

ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".




SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

God, mörk midsommar på er!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Gott folk!

En ganska tradig vecka går mot sitt slut. Det har blivit en del vabbande på sistone, plus att jag såklart åkte på samma förkylning som barnen har asat sig igenom. De ljuspunkter som har funnits är mestadels musikaliska, plus en del poddande. Veckans lista är därför ganska spretig, och till brädden fylld med känslosamma låtar. 

Vi kör!

En av de största grejerna på hela veckan, ja på bra länge faktiskt, är att det kom nytt material från ENTER THE HUNT som 2006 släppte sin hittills enda platta "For Life. 'Til Death. To Hell. With Love", en rent sagolikt bra platta. Jag vet med mig att jag inte är ensam med att ha gått omkring och längtat efter ny musik med detta egensinniga band. Och så kom Bastard Sons, en helt himlastormande underbar låt. Framför allt är det Krister Linders sång som jag hänförs av här. Hela låten är underbar, men refrängen är så helvetiskt stark att jag ramlar av stolen nästan varenda gång jag hör den. 

Jag kommer dragandes med Devin Townsend igen, den här gången med hans Devin Townsend Project. Jag såg den här versionen av Devin på Getaway Rock Festival, 2012 tror jag det var. Jag minns inte om han spelade Deadhead då, men jag minns att konserten var väldigt speciell. Den här versionen är inspelad på Red Rocks Amphitheater som ligger en bit utanför Denver, och är helt ärligt en ganska spektakulär konsertplats. Deadhead är inte på några villkors vis den mest komplicerade av Devins låtar (han gillar ju att krångla till det!), men den är så sjukt effektfull i sin enkelhet och sin känsla att jag helt ärligt inte kan få nog av den. Devins underbara interaktion med publiken gör ju också sitt till. 

En fin version av Ghost Of Perdition av OPETH från inte bara samma ställe som Devin lirade på, utan från samma konsert till och med. Visst är det fascinerande hur mycket mörker och scenljus gör för att förstärka upplevelsen. Egentligen är ju grindcore den enda musiken där sådant inte spelar någon roll alls, haha! När det gäller OPETH så har jag sett bandet i den mest skiftande omständigheter, men denna versionen av en fantastisk låt från en otroligt bra skiva, "Ghost Reveries", skickar fortfarande rysningar nerför ryggraden. Roligt faktum: på dagen var det såklart varmt, vi pratar ändå Colorado. Men i öknen på kvällen och natten blir det kallt. När OPETH spelade så låg temperaturen närmre 0 grader. Att bandet ändå lyckas lira så pass bra är ju imponerande!

FERMENTOR är ett tvåmannaband bestående av trummisen Dylan Marks och gitarristen Adam Wollach. De här två lirarna visar verkligen på hur sjukt varierad musik det går att göra med den här minimala sättningen. Det gäller inte bara The Stench utan hela det kommande albumet "The Continuance". Videon är helt ljuvlig. Jag gillar att Adam och Dylan tydligt visar att de har kul, samtidigt som vi får lite fin lågbudgetzombiefilm på köpet. 

Jag kan lova att Michael Ende, författare till "Den oändliga historien" aldrig kunde tänka sig att ett band skapat under en pandemi skulle göra en cover på en synthlåt som skrevs till filmen som kom 1984. Boken kom på tyska 1979, och har sedan dess blivit översatt till en ohemul mängd språk. För ett tag sedan kom en ny upplaga på svenska som lånas ut flitigt hos oss. Boken är en sådan magisk hyllning till den mänskliga fantasin och vad den betyder för oss. Innehåller dessutom magiska böcker, antikvariat, drakar och en fin antihjälte i Bastian Bux. Antikvariatsägaren Coreander som Bastian stjäl boken ifrån spelas av Thomas Hill som gjorde prästen i V. Ja, ni fattar - nerdgasm. Originallåten gjordes av Limahl och blev en dunderhit, såklart. Jag blir bara så satans glad av vad AT THE MOVIES gör med den här låten. Undrar ni varför Strid sitter under en filt? Det gör Bastian på sin skolas vind där han sitter och läser boken. Med den här låten lämnar AT THE MOVIES 80-talet för att nästa säsong ta sig an 90-talet. Med tanke på hur galet beroende jag blivit av det här bandet och deras torsdagssläpp så är jag mycket nyfiken på hur nästa säsong blir. 

Vi tar helg!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Goder afton.

Fredagen är åter här och för att fira dess ankomst vill jag bjussa på lite guldkorn jag snubblat över på sista tiden ur blandade genres. Här kommer således den otematiska junilistan. Vi kör direkt!

ULTHAR (amerikanska menar jag nu, inte det polska ditot) tycker jag är ett riktigt trevligt tillskott till undergroundscenen inom dödsmetall. Första fullängdaren "Cosmovore" kom 2018 men idag ska vi ta oss an album numero två, "Providence " från vilket vi lyssnar på Churn.

ULTHAR har det där sättet att låta musiken kännas både gammal och ny på samma gång utan att jag exakt kan sätta fingret på varför. Riffen sitter som en smäck, growlet är rått och distanserat och hela anrättningen får mig att bli munter överlag. Så här ska en dödsslipsten dras.

Med nästa bidrag i listan ska vi kasta loss totalt och bara dyka in med huvudet före i ned ett känslokaos med lika delar drama som manglig sludge. Uppstyrt virrvarr med andra ord. Hade inte ljudbilden varit så annorlunda kunde man nästan dra paralleller till ANAAL NATHRAKH, men då tänker jag främst på själva låtkonstruktionen som sagt, inte soundet som sådant. WITCHING har rent musikalist närmre till akter som KYLESA och MASTODON. Men de låter egentligen inte så heller utan helt egna. Det jag tycker WITCHING vinner på är att skönsång och experimentlusta inte får trumfa över röjigheten, vilket annars är en fallgrop inom den mer dramatiska delen av sludge-genren. "Vernal" är första fullängdaren och det ska bli intressant att se vartåt detta barkar framgent.

Mot mörkret härnäst med YOUNA, ett enmansband från Leipzig signerat den ganska produktiva herr Mts. Zornvlouch, som också är titelspåret, tycker jag för tankarna till akter som HORNA och SARGEIST och det är ett gott betyg. Inga överraskningar men likväl väldigt väl utförd black metal med tillbörlig frenesi och kyla som inte borde lämna någon entusiast besviken. 

Som näst sist ut i listan hör vi ORMSKRIK, ett band med ett obegripligt lökigt namn som spelar ytterst trevlig svärtad thrash (eller som jag brukar kalla det när jag inte behöver vara så noga - snabb och rå black metal).  ORMSKRIK kommer från Norge och har varit en konstellation sedan anno 2015 och som i år ger ut sin första fullängdare. Occultness är en sinnessjukt medryckande historia vars produktion känns ganska välstädad men lyckligtvis utan att tumma på mörkret. Suberb sånginsats dessutom! Fem av fem galopphästar.

Så till sist en melodiös smocka med AZZIARD. AZZIARD är en ny bekantskap för mig och efter några genomlyssningar verkar det röra sig om helt habila musiker som har tyngd och seriositet och som premierar sväng och melodi som kontrast till det totalt kompakta mörkret. Och det är en blandning som gifter sig riktigt fint och ger rymd till anrättningen. Stampa takt-foten får sitt i Retrouvailles avec l'Âme från nysläppta fullängdaren (Liber Secondus - Exégèse) och med den firar vi in helgen. Ha det genialiskt!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Martins måndagsmeck 2020, vecka 23: Killitorous!

Ibland så kan ett bandnamn, i alla fall i början innan musiken kollats in, kanske lägga en smula hinder i vägen. Den senaste tiden så har i alla fall SODOMISERY kvalat in under dessa omständigheter. Likadant förhöll det sig med KILLITOROUS från Ottawa i Kanada. Som vanligt fick jag äta upp det, för när jag satte igång bandets platta "The Afterparty" som kom den 22/5 i år då fick jag återigen överväga att använda mig av uttrycket att musiken fucking slays, vilket ju alltid är trevligt. 

Bandet verkar ha en befriande lössläppt och inte speciellt allvarlig inställning till vad texter ska handla om. Det skrivs om sex, komik och filmer. På den här skivan har bandet det goda omdömet att döpa en låt till Total Protonic Reversal som såklart är taget från Ghostbustersfilmerna, vilket ju också hjälper. 

I ärlighetens namn så får KILLITOROUS mig att återigen inse att teknisk döds kan vara en av de bästa subgenrerna som finns inom metal. 

Vrid upp volymen, röj undan möblemanget för här vankas det yster ringdans för hela slanten!

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/1JgZ46kBolRVCwpddCwZXn" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true" allow="encrypted-media"></iframe>

Fredagslistan 2020, vecka 22: Jag längtar efter konserter!

Gott folk!

Om ni är det minsta som jag så börjar det verkliga suget efter konserter nu att sätta in på allvar, eller hur?

Hur mycket jag än gillar streamade event - jag kollar på betydligt fler konserter nu än tidigare, och familjen uppskattar att jag är hemma in corpore om än inte helt närvarande i sinnet - så längtar jag efter att få uppleva konserter tillsammans med andra i fysiska rum. Känner ni att ni vill förstärka den där längtan än mer, då är veckans lista som gjord för er. Jag har nämligen samlat fyra filmklipp från konserter som jag önskade att jag hade varit på, plus ett klipp från en jag faktiskt var på. 

Beredda? 

Vi kör!

Vi startar med en underbart kaotisk låt med ABNORMALITY från ObsceneExtreme-festivalen, en festival som i stort sätt bara sysslar med brutal/teknisk/döds och grindcore. Jag älskar hur trummisen Jay sitter och blästrar kaggarna med en cigarrett lojt vilande i mungipan, plus att sångerskan Mallika, uppenbarligen gravid, bältar ut ett helvetiskt bra growl. Tajtare på platta, men det är svårt att värja sig mot den rena glädjen i konsertröjet. 

Ni känner väl till min kärlek till Devin, och denna helt ljuvliga version av Why? från senaste plattan befäster bara min känsla att Devin kan vara bland det roligaste man kan se på en scen. 

SYSTEM OF A DOWN hör fortfarande till skaran band som jag verkligen vill se. 2017 spelade bandet på Copenhell, och av klippet att döma så var det riktigt bra. Igår pratade jag med skolbibliotekarien på Elinebergsskolan, Pontus, som är ett stort fan av bandet och vi kom fram till att bandet med fog kunde räknas till band som verkligen är så lekfulla de bara kan med sin musik. Det är helt enkelt förbannat skoj att lyssna på bandet. 

Min uppskattning av BAEST blir bara större. Som mest dominanta är de på hemmaplan på Copenhell. Konserten på festivalen förra året var en mästerlig uppvisning från början till slut, och jag står fortfarande fast vid att bandet inom kort är kapabla att lira på den största scenen på festivalen. 

Avslutar med ett ganska gammalt klipp med AT THE GATES när de lirar i New York på "avslutningsturnén" 2008. Publikens allsång är av den grövsta kalibern, och det är inte att undra på att Tompa är rättmätigt imponerad av publikens insats. Han hörs knappt alls!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 22: Jag längtar efter konserter!

Fredagslistan 2020, vecka 21: Det går an, det går undan

Gomorrn. Idag ska vi fokusera på forta låtar, snabbt ska det gå, skynda att fynda. Vi kör igång utan further ado.

Australiensiska EVOKER ligger på bolaget Blood Harvest och spelar så kallad blackened thrash och jag vill påstå att de gör det helt strålande bra. Nu är jag kanske inte världens allra största thrashkonnäsör och en av faktorerna som ibland pajar upplevelsen för mig vad gäller den genren är sången som ofta saknar murkighet. Det gör den inte hos EVOKER kan jag förtälja, utan här sitter den som en råbarkad smäck. Fem av fem paraplydrinkar till Exhumation Of The Damned från minialbumet "Evil Torment".

En annan typ av snabb musik står brutaldödsbandet DEVANGELIC för. På nya släppet "Ersetu" tar man i för kung och fosterland, vilket i detta fall är Italien, och det gör man alldeles rätt i för det är svårt att inte charmas av detta mangel. Ersetu är akkadiska och betyder ungefär mesopotamisk underjord eller dödens rike och nysläppet är en konceptplatta som behandlar olika mörka element inom den sumeriska religionen. Vi lyssnar till låt nummer åtta, Sigils Of Fallen Abominations. Lägg märke till göttiga trummor och episkt snyggt omslag.

 Forta bullar även från svenska dödsveteranerna i CENTINEX som alldeles nyss släppte fullängdaren "Death In Pieces" på Agonia Records. Jag har valt Only Death Remains som är en skön retrodödshistoria som bara rinner genom öronen som skirat smör. Inga överraskningar här utan man vet vad man får, det är bara att luta sig tillbaka och låta det hända.

Melodisk döds-kvoten är inte fylld i dagens lista och detta får SODOMISERY råda bot på. SODOMISERY tyckte jag lät som ett rent bedrövligt namn vid första anblicken, allt enligt devisen sodom = bra, misery = bra men varför i hela friden kombinera dessa tu? Och efter en inledande genomgång av "The Great Demise" var jag både på gott humör och lite irriterad, främst på grund av användandet av breaks här och var. Men som med många riktigt intressanta släpp har detta så att säga vuxit efter ett par genomlyssningar och nu är jag odelat positiv. För att göra en lång historia kort kan man säga att SODOMISERY har gjort ett omtag på det som var bra med den sentida svenska dödsen och snickrat ihop något eget av den. Genilåten The Messenger har visserligen ett långsamt parti men den slinker med ändå.

 För att knyta ihop säcken tänker jag sluta listan där jag började, det vill säga i sfären extremmetal med ena benet i thrash. MORBID INSULTER är ett ganska underskattat band som tröskade på från 2004 till 2011 då ett självmord tyvärr satte stopp för det hela. Återstående bandmedlemmar bildade 2012 THE THIRD EYE RAPISTS och det är deras Deathtrip Transcendence vi lyssnar till som sista låt i dagens lista. Låten släpptes första gången 2017 på en ep med samma namn och i år kom samlingen "Deathtrip Transcendence/Magicians Of The Holocaust" där den åter finns med. Mörkt, rått och desperat så det förslår och en i det närmsta perfekt mood setter inför helgen.

Med detta sätter jag punkt för idag, ha det hejdundrandes.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 21: Det går an, det går undan

Fredagslistan 2020, vecka 20: Melodic Heaven!

Gott folk!

Som ni förstår på inläggets titel så blir det en rejäl skopa melodiskt idag. Jag märker att ju längre vi lever i pandemins tidsålder, desto mer tycks behovet av maffig musik med rent episka melodiska inslag öka hos mig. Ni kanske märker att jag har börjat slarva med meckighetsinlägg? Jag får helt enkelt verkligen ta sats inför de inläggen då den musiken kostar på en hel del mer än den jag tipsar om i veckans lista.

Vi kör!

Jag börjar med ett projekt som ni kanske redan har koll på, sprunget direkt ur karantänen: At the Movies där Björn Strid med polare ger sig på 80-tals låtar. Varje torsdag släpps en ny låt på Youtube, och satan så bra det - oftast - är. Jag blev själaglad när de gjorde en egen version av St. Elmo's Fire då låten (inte filmen märkligt nog) har hängt med mig sedan unga år.

Magnus Karlsson har lirat med många! Kiske, Allen/Lande, Bob Catley för att nämna några. Det här är så helvetiskt episkt och mäktigt! Dels är produktionen en ren njutning, dels så gillar jag hur Dino Jelusic sjunger. Visst han får ta i rejält ibland, men hans mellanregister dräper utav bara fan.

Jag tror att ni såg det här bandet komma en mil bort. Gathering of Kings är det mest lättlyssnade ni kommer höra i veckans lista. Vill ni ha djup lyrik så får ni leta någon annan stans. Det ska vara sång, vad som sjungs spelar mindre roll, haha! Det här är ett band som skulle få folk att gå i spinn på Sweden Rock om jag säger så. Jag har blivit så satans beroende av det här gänget att det är rent löjligt. Refrängen i From A Whisper To A Scream är så skrattretande snygg att jag baxnar varje gång jag lyssnar på den.

Nu blir det shred! Det blir lätt så när gitarristen Gus G är involverad. Jag gillade bandets förra skiva "Immortals", och när jag lyssnar på Welcome To The Empire från kommande plattan så blir jag sannerligen sugen på att höra mer!

Såklart måste jag avsluta med något riktigt maffigt, och The Ghosts Of Innocence av BOREALIS är en rent lysande övning i detta. Låten avslutar bandets "The Offering" och den gör det med att ta i med alla till buds stående medel att uppa anten för varje moment. Det är, såklart, helt underbart.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 20: Melodic Heaven

Fredagslistan 2020, vecka 19: Hadewijch - Herbal Noise

God afton.

Idag består fredagslistan av en nysläppt EP signerad franska doom/sludge-bandet HADEWIJCH. HADEWIJCH visar sig också vara namnet på en poet och mystiker som levde under 1200-talet i trakten Nederländerna/Belgien (Brabant närmare bestämt) som brukade skriva texter om olika uppenbarelser hon haft, mestadels om Kristus. Huruvida det finns någon koppling mellan bandet och poeten ifråga ska jag låta vara osagt men det är ju inte ett namn man snubblar över varje dag så att säga.

Hur låter det då? Jotack, bara bra. Det här är instrumentalmusik till den största delen men då och då bjuds vi på skönt distanserade och släpiga sångpratspartier och slutbetyget hamnar på 4,5 av 5 solstolar. Bandet själva säger som följer:

"Through herbalism and heavy sounds, we aim to bring positiveness and catharsis. Because sounds, like plants, can being therapeutic. Beyond our sonic perception of life and human being, the Herbal Doom is a way to transcend, ascend and going back to our roots. A way to finally be conscient of our own person, an old connexion to the elements. No cult. No worship. No religion. Just the sun to unveil nature from the earth. A light who shines in the abyss. We are Hadewijch."

Jodå, för all del. Den här EP´n är precis min kopp med trösterikt fredags-te efter en lång arbetsvecka, hoppas ni också ska gilla den.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 19: Hadewijch - Herbal Noise

Martins måndagsmeck 2020, vecka 19: Ulcerate

Gott folk!

Det har kommit nytt material från ULCERATE, och det är ju lite av en no-brainer att det då blir ett meckighetstips om detta. ULCERATE hör till de där banden som man sannerligen får bemöda sig ordentligt för att fatta grejen med. Så var det i alla fall för mig. Trots att bandet har jobbat enligt samma formel sedan länge klarar de av att variera sin musik inom ramen att det faktiskt aldrig blir ointressant. På nya "Stare Into Death And Be Still" är de aningens mer lättillgängliga än någonsin - det tar fortfarande emot, men lika styggt som på tidigare plattor är det inte.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 18: Revolutionär metal, revisited

Gott folk!

Det är förste maj, arbetarrörelsens dag framför alla. Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att vi ibland återanvänder listor till vissa specifika dagar. Idag är en sådan dag. 2015 gjorde jag en lista på temat revolutionär metal, och då pratar vi inte om högerradikal revolution.

Varsågoda, och ta hand om er!

Godmorgon!

Idag är det ju förste maj, en dag som trots kidnappningsförsök från högerhåll inom politiken, är arbetarrörelsens dag. I Sverige var det längesedan som det samlades stora demonstrationståg - med tanke på allt det som socialdemokratin åstadkom under så många år infann sig en viss mättnad för att gå ut och demonstrera mot orättvisor som inte fanns lika när som i andra länder.

Dagens tema är ganska givet: Revolutionär metal. Det ska inte betraktas som en programförklaring från min sida, men det är i stort sett omöjligt att hitta musik av det hårdare slaget på temat ansvarstagande och långsamt byggande av samhället om jag säger så.

Metal har ju aldrig varit en lika uttalad politisk musikstil som exempelvis punken, men det var inte några större problem att hitta fem band med vänsterinriktning att fylla listan med.

Vi kör.

2012 släppte enmansbandet LIBERTEER skivan "Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees". Skivan är uttalat politisk på ett synnerligen övertydligt sätt. Själva titeln på skivan är ett citat av Emiliano Zapata en ledande figur inom den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Díaz som bröt ut i Mexiko 1910. Senare gav Zapata namn åt den mer moderna revolutionära rörelsen Zapatisterna som officiellt grundades 1994, men såklart hade byggts upp under längre tid. Låten Class War Never Meant More Than It Does Now är en minst sagt slagfärdig dänga som inte lämnar något åt fantasin om vad den handlar om. Matthew Widener är förbannad på riktigt, och att som amerikan prata om klasskamp är inte helt vanligt om jag säger så.

Grindcoren har alltid varit en mer eller mindre uttalad politisk genre. NAPALM DEATH är ett band som, i alla fall sedan Mark "Barney" Greenway gick med i bandet, aldrig har hymlat om var de hör hemma på den politiska skalan. Tidigt i år släppte bandet "Apex Predator- Easy Meat", en skiva som fick bränsle av en katastrof i Bangladesh där över 1000 arbetare i en sweatshop dog till följd av ett husras. Smash A Single Digit handlar om de samvetslösa människor som inte tvekar att till illamåendets gräns utnyttja andra till förmån för profit.

RAGE AGAINST THE MACHINE är ett givet band att ha med i listan. Få band var så uttalat politiska som Tom Morello med anhang. Gitarristen var, förutom sina minst sag skruvade gitarrgrejer, känd för att ha klistermärken (bl. a. Sendero Luminoso. Egentligen hette gruppen Perus Kommunistiska Parti, men omnämdes oftare som Sendero Luminoso som betyder den upplysta stigen. Partiet har hela tiden verkat underjordiskt och fört väpnad kamp)  och programförklaringar (Arm The Homeless) på sin gitarr.

Låten Take The Power Back från bandets mer än lovligt fantastiska debutskiva från 1992. Aldrig har väl revolutionen svängt så mycket som här.

ARCH ENEMY dyker upp lite som gubben i lådan kanske. Bandet har profilerat sig som förkämpar för en vegetarisk kosthållning. 2011 släppte bandet "Khaos Legions". En skiva som estetiskt flörtade med vänsterns uttryck. Den lämnade inte några som helst tvivel om var i alla fall Angela Gossow stod politiskt. Skivan blev sångerskans sista med bandet i den rollen i vilket fall. Under Black Flags We March är låtvalet och har tydlig anarkistisk inriktning. Anarkister har, oftast, använt sig av antingen en helt svart flagga eller en röd-svart dito. Det finns väldigt många olika inriktningar av anarkismen som det går att grotta ner sig i om man känner för det.

Jag avslutar listan med NASUM och låten Den Svarta Fanan. Den är arg, den går fort och titeln talar för sig själv, haha!




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 18: Revolutionär metal

Fredagslistan 2020, vecka 17: Jag minns min Copenhell

Goddagens, kamrater.

Idag tillåter jag mig en smula vältran i besvikelse över att Copenhell (som så mycket annat) inte blir av i år. Därav tänkte jag att vi skulle ta en tillbakablick till det år då Alex höll på att få kramp av lycka, nämligen anno 2013. Dagens fredagslista blir således en favorit i repris men innan vi kastar oss över den smällkaramellen vill jag också slå ett slag för en ny skiva av CIRITH UNGOL, heavy metal-bandet som inte släppt en enda fullängdare sedan 1991 och nu helt sonika klipper till med "Forever Black".

Heavy metal brukar ju verkligen inte vara min kopp med te men idag slinker detta ner makalöst lätt i öronen. Måhända är det för att nattsömnen lyst med sin frånvaro på sistone och att jag känner mig smått skör men möjligen är det så att detta är riktigt bra skit.

Lyssna vänligen här.

Och så Alex inlägg på det, här nedanför. Själv tänker jag passa på att sätta på en kopp kaffe till samt önska er alla en helt okej helg.

/Susanne

----

Jag hade aldrig varit på Copenhell tidigare men kunde naturligtvis inte låta bli att åka när KING DIAMOND visade sig göra sitt första gig på hemmaplan sedan 2006. Sagt och gjort, biljett köptes och väntan påbörjades. Jag åkte bara på lördagen, jag är för trött för att stå och slösa dagar på festival där jag intehar så många band jag vill se och fredagen boastade inte mycket för mig även om jag gärna sett GHOST och BETWEEN THE BURIED AND ME. Lördagen inleddes dock svinstarkt för min del med ACCEPT. De fick bara en timme, men det var en sån benknäckartimme att man knappt kunde stå upp efteråt. Breaker och Losers and winners var bäst, tveklöst.

 

Efter Accept knatade jag bort till nästa scen för att se NEWSTED, det var Jasons första gig i Danmark sedan uppbrottet med Metallica och det var ett välkommet återvändande. Musiken är inte märkvärdig mer än att den är tung, låter bra och svänger grymt. Hans egna favorit sades vara Long time dead men jag gillade King of the underdogs bäst. Och Whiplash, såklart. Bäst att kolla upp den där EP'n han mumlade om.

Efter Newsted såg jag några låtar med SABATON, mest för att SNOWY SHAW spelar trummor. Jag kan verkligen inte med musiken så jag försvann snart bort till pizzatältet istället dock. Lite tokjävlaösregn efter detta slog ned stämningen en smula men exakt när TESTAMENT gick på scenen tittade solen fram igen. Det är ju helvete vad bra de är, ständigt och jämt. Dock så tappade de bort sig så hårt i Native blood att Chuck Billy stoppade låten och startade om den, det var ganska roligt att se och alla i bandet skrattade hårt åt fadäsen. Bästa låten för min del var True american hate, den är tveklöst en av de styggaste alster de någonsin åstadkommit.

Lite mer väntan efter Testament men sen jävlar rasslade det igång. DOWN med en Phil Anselmo i högform sparkade sån stjärt att man blev alldeles öm. Han passade på att tycka till lite nedsättande om band som SKID ROW och MOTLEY CRUE dessutom, kanske med en glimt i ett öga, kanske inte. I sista låten Bury me in smoke dök det plötsligt upp massor av folk på scenen och vips stod alla medlemmarna i Down och bara sjöng medan Eric Peterson, Gene Hoglan och Alex Skolnick från Testament tagit över instrumenten och avslutade låten. Det var jävligt häftigt att få se på en scen må jag säga. Bilden säger kanske inte så mycket men det var exakt så det såg ut.

Efter Down äntrade GOD SEED den mindre scenen, det var tvättäkta ondska som serverades courtesy of herrarna King Ov Hell och Gaahl. Grötigt ljud bjöds det på tyvärr, men det var bara att framhärda för det var en bra spelning i övrigt. Man kan inte gå fel med Alt liv.

Och till sist, Kungens hemvändande. Han körde i princip samma låtlista som på Sweden Rock förra året men hade stuvat om det en smula och bytt ut Halloween mot Evil. Setet flöt lite bättre och han sjöng lite bättre, man märker att han börjar bli väldigt säker i rösten nu. At the graves var fenomenal igen, Voodoo var fantastisk och Evil satt som en smäck. Måtte han snart komma tillbaka igen, och då gärna inomhus på typ Amager Bio. En bonus var att Phil Anselmo tog sig en promenad i fotodiket i tredje låten, och när jag sträckte fram handen för att hälsa så flinade han bara och drog tag i mig och gav mig en bamsekram. Han hade nog druckit vuxenläsk, men det var väldigt trevligt iallafall!

Mitt första Copenhellbesök blir inte det sista. Jag visste inte det förrän jag stod där, men jösses vad jag saknat detta lilla formatet, den intima känslan med kanonband på små scener och inte en endaste människa som bara var där för "vara på festival". God stämning, hygglig mat och massor av toaletter, nej - detta var sannerligen inte mitt sista besök. Tak skal I ha Copenhell, vi ses i 2014!

(ögonblicket då King tittade rakt in i min kamera och jag fick kramp i ren lycka)

/Alex