Fredagslistan 2020, vecka 17: Jag minns min Copenhell

Goddagens, kamrater.

Idag tillåter jag mig en smula vältran i besvikelse över att Copenhell (som så mycket annat) inte blir av i år. Därav tänkte jag att vi skulle ta en tillbakablick till det år då Alex höll på att få kramp av lycka, nämligen anno 2013. Dagens fredagslista blir således en favorit i repris men innan vi kastar oss över den smällkaramellen vill jag också slå ett slag för en ny skiva av CIRITH UNGOL, heavy metal-bandet som inte släppt en enda fullängdare sedan 1991 och nu helt sonika klipper till med "Forever Black".

Heavy metal brukar ju verkligen inte vara min kopp med te men idag slinker detta ner makalöst lätt i öronen. Måhända är det för att nattsömnen lyst med sin frånvaro på sistone och att jag känner mig smått skör men möjligen är det så att detta är riktigt bra skit.

Lyssna vänligen här.

Och så Alex inlägg på det, här nedanför. Själv tänker jag passa på att sätta på en kopp kaffe till samt önska er alla en helt okej helg.

/Susanne

----

Jag hade aldrig varit på Copenhell tidigare men kunde naturligtvis inte låta bli att åka när KING DIAMOND visade sig göra sitt första gig på hemmaplan sedan 2006. Sagt och gjort, biljett köptes och väntan påbörjades. Jag åkte bara på lördagen, jag är för trött för att stå och slösa dagar på festival där jag intehar så många band jag vill se och fredagen boastade inte mycket för mig även om jag gärna sett GHOST och BETWEEN THE BURIED AND ME. Lördagen inleddes dock svinstarkt för min del med ACCEPT. De fick bara en timme, men det var en sån benknäckartimme att man knappt kunde stå upp efteråt. Breaker och Losers and winners var bäst, tveklöst.

 

Efter Accept knatade jag bort till nästa scen för att se NEWSTED, det var Jasons första gig i Danmark sedan uppbrottet med Metallica och det var ett välkommet återvändande. Musiken är inte märkvärdig mer än att den är tung, låter bra och svänger grymt. Hans egna favorit sades vara Long time dead men jag gillade King of the underdogs bäst. Och Whiplash, såklart. Bäst att kolla upp den där EP'n han mumlade om.

Efter Newsted såg jag några låtar med SABATON, mest för att SNOWY SHAW spelar trummor. Jag kan verkligen inte med musiken så jag försvann snart bort till pizzatältet istället dock. Lite tokjävlaösregn efter detta slog ned stämningen en smula men exakt när TESTAMENT gick på scenen tittade solen fram igen. Det är ju helvete vad bra de är, ständigt och jämt. Dock så tappade de bort sig så hårt i Native blood att Chuck Billy stoppade låten och startade om den, det var ganska roligt att se och alla i bandet skrattade hårt åt fadäsen. Bästa låten för min del var True american hate, den är tveklöst en av de styggaste alster de någonsin åstadkommit.

Lite mer väntan efter Testament men sen jävlar rasslade det igång. DOWN med en Phil Anselmo i högform sparkade sån stjärt att man blev alldeles öm. Han passade på att tycka till lite nedsättande om band som SKID ROW och MOTLEY CRUE dessutom, kanske med en glimt i ett öga, kanske inte. I sista låten Bury me in smoke dök det plötsligt upp massor av folk på scenen och vips stod alla medlemmarna i Down och bara sjöng medan Eric Peterson, Gene Hoglan och Alex Skolnick från Testament tagit över instrumenten och avslutade låten. Det var jävligt häftigt att få se på en scen må jag säga. Bilden säger kanske inte så mycket men det var exakt så det såg ut.

Efter Down äntrade GOD SEED den mindre scenen, det var tvättäkta ondska som serverades courtesy of herrarna King Ov Hell och Gaahl. Grötigt ljud bjöds det på tyvärr, men det var bara att framhärda för det var en bra spelning i övrigt. Man kan inte gå fel med Alt liv.

Och till sist, Kungens hemvändande. Han körde i princip samma låtlista som på Sweden Rock förra året men hade stuvat om det en smula och bytt ut Halloween mot Evil. Setet flöt lite bättre och han sjöng lite bättre, man märker att han börjar bli väldigt säker i rösten nu. At the graves var fenomenal igen, Voodoo var fantastisk och Evil satt som en smäck. Måtte han snart komma tillbaka igen, och då gärna inomhus på typ Amager Bio. En bonus var att Phil Anselmo tog sig en promenad i fotodiket i tredje låten, och när jag sträckte fram handen för att hälsa så flinade han bara och drog tag i mig och gav mig en bamsekram. Han hade nog druckit vuxenläsk, men det var väldigt trevligt iallafall!

Mitt första Copenhellbesök blir inte det sista. Jag visste inte det förrän jag stod där, men jösses vad jag saknat detta lilla formatet, den intima känslan med kanonband på små scener och inte en endaste människa som bara var där för "vara på festival". God stämning, hygglig mat och massor av toaletter, nej - detta var sannerligen inte mitt sista besök. Tak skal I ha Copenhell, vi ses i 2014!

(ögonblicket då King tittade rakt in i min kamera och jag fick kramp i ren lycka)

/Alex

Martins måndagsmeck 2020, vecka 17: Symbolik

Gott folk!

SYMBOLIK från Stockton i Kalifornien kommer att få er som gillar riktigt skickliga gitarrister att gå igång något så in i bänken. Det här tekniska dödsbandet har också en väl utvecklad känsla för melodier och, ack så viktigt, hur man skriver väldigt bra låtar. "Emergence" är en skiva som har fått mig att knyta nävarna i extas, för den är så fantastiskt genomarbetad och låter så underbart fint. Jag menar verkligen att produktionen är tjockare än smör, och ändå väl avvägd.

Det här bandet kommer att uträtta stordåd.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 16: The Haunted Revisited

Gott folk!

Ibland blir jag retrospektiv. Just nu i en annan del av tillvaron håller jag på att läsa om en trilogi böcker som jag inte läst sedan de kom ut - Engelsforsserien av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och banne mig om inte denna omläsning färgar av sig på mitt lyssnande. Häromdagen vaknade jag med en tanke i skallen: "Jag måste lyssna på The Haunted", och den tanken dröjde sig kvar så till den milda grad att jag till slut gav med mig.

Och kära läsare, det var helt underbart att dyka ner i detta fantastiska bands diskografi. Jag har inte valt låtar från alla bandets skivor, "Unseen" är helt utelämnad till exempel. Jag har ingen relation till den skivan alls. Ens om ni betalade mig så skulle jag kunna nynna melodin till någon av låtarna på den skivan. Inte heller får ni några liveversioner av låtarna. I vissa fall så har jag inte kunnat låta bli och tjongar in flera låtar från samma platta - då förstår ni att veckans lista är längre än vanligt.

Vi kör!

Debuten som låter så fruktansvärt illa att det är bizart! Ni kan ju roa er precis som jag gjorde med att först spela In Vein och sedan hoppa direkt till sista låten för att höra den rent monstruöst stora skillnaden i sound! Det är ändå väldigt kul att lyssna på precis hur bra THE HAUNTED var redan på detta album. Mycket räddas upp av att Peter Dolving är en sådan grym sångare, plus att det finns en hel del fina riff på den här skivan.

Två år hann gå innan "The Haunted Made Me Do It" kom, och med denna inträdet av Marco Aro på sång och Per Möller Jensen på trummor. För många var det här skivan som man upptäckte bandet med. I alla var det så för mig. Jag älskade den förbehållslöst, och gör det fortfarande ganska oreserverat. Trots att Jensens trummor låter ganska pappartade så går det inte att värja sig mot den fullständiga slakten av kaggarna han levererar här. Lyssna bara på Silencer där han matar på utav bara fan. Aros sång passar låtmaterialet fint. Jag gillar Aro som fan. Hans desperata vrål i Victim Iced är, fortfarande, helt magiskt.

Man skulle kunna säga att "One Kill Wonder" är THE HAUNTEDs motsvarighet till PANTERAs "The Great Southern Trendkill" i hårdhet. Fy satan vad Aro levererar till låtarna. Godpuppet har alltid varit en favorit, för den är så satans stenhård. Produktionen är av karaktären att löpa in i en bergvägg.

Aro ut, Dolving in igen. Och vilken comeback. "Revolver" var skivan som skickade rysningar av välbehag när jag lyssnade på den på Folk å Rock i Lund inte bara för att Dolving golvade redan i första låten på skivan, men för att den lät så helvetiskt bra. Plus att Jensen nu hade uppgraderat till trummärket Tama Starclassic vilket märktes för trummorna är rena drömmen att lyssna på. Bandet hade kunnat ge ut en skiva med bara trummorna och jag hade lyssnat på den slaviskt.

Bandets kreativitet nådde sannerligen en peak med "The Dead Eye". Jag har ju skrivit om skivan tidigare, och det är fortfarande den skivan i bandets diskografi som jag återkommer oftast till. Jag hittar fortfarande saker att haka upp mig på när det gäller "The Dead Eye", men ointressant kan man inte kalla skivan alls. Den låter också helt fantastiskt, och har ett härligt bett i både gitarrer, bas, trummor och sång.

"The Dead Eye" hade en sak som jag tror många noterade. Inga låtar av Jensen. På "Versus" är han tillbaka med besked och för oss som gillar det mer traditionellt tvåtaktande THE HAUNTED så var den här skivan en trevlig återgång till åtminstone en del av detta. Moronic Colossus gjorde tydligen Dolving så förbannad att han inte visste var han skulle ta vägen. För den var så ini helvete kompakt och svår att lägga sång till tydligen. Inte för att det märks - han låter lika fantastisk som vanligt, haha!

Den senaste plattan i bandets diskografi, "Strength In Numbers" har en minst sagt matig produktion. Erlandssons trummor låter helt enorma! Att man fått tillbaka honom och Aro tycker jag är fint, men störst skillnad är att Ola Englund lirar gitarr i bandet, så solona är ju helt underbara och maffiga. Det är nog den största skillnaden med den senaste upplagan av THE HAUNTED. Jag älskar den här skivan för det hörs verkligen att bandet har så kul!


Ha en fin helg - och glöm inte att The Night Flight Orchestra streamar en konsert från The Tivoli på lördag kl. 20.00 via Helsingborgs Dagblads hemsida.
/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 16: The Haunted Revisited

Fredagslistan 2020, vecka 15: Påskens obligatoriska lidande i repris

 Goder afton.

Idag är det långfredag och tillika fredagslistedags. Jag har valt att dra en gammal favorit i repris anno 2018 som innehåller idel rara ärtor som jag tycker att vi alla ska påminnas om. De var bra för två år sedan, de är lika bra idag. Vi kör!

---

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!


Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.


Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Martins måndagsmeck 2020, vecka 15: Gigan

Gott folk!

Amerikanska GIGAN - som tar sitt namn efter en varelse från Godzillavärlden - kommer kräva lite av er. Detta är nästan hypnotiskt avancerad musik. Smaka bara på titeln på skivan; "Multi-Dimensional Fractal-Sorcery and Super Science". Ja, jävlar! När ett band som lirar progressiv teknisk dödsmetall tar till storsläggan redan i titeln då kan det betyda att det blir åka av. Och det blir det. Jag har lyssnat en försvarlig mängd timmar på den här skivan och är inte på långa vägar klar med den. Den är lite som ett kaninhål från Alice i Underlandet. Fast med rikliga mängder syra och skarpladdade vapen.

Be warned :)

Martin

Fredagslistan 2020, vecka 14: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Det har varit en grym period - och då menar jag i positiv bemärkelse - för metallen i form av nya skivor. Jag har gottat ner mig i helt makalösa släpp under de gångna 2 veckorna och kan såklart inte låta bli att tipsa om några av dessa.

Vi kör!

Enmansbandet PURE WRATH från Indonesien upptäckte jag via Bandcamp, platsen där jag skuttat omkring som en kalv på grönbete under en ganska lång tid nu. Atmosfärisk black metal kan vara en knepig genre, men när musiken hittar den där magical sweet spot som utmärker all bra musik, ja då blir det ljuvligt! Och, rätt gissat, det gör PURE WRATH på senaste släppet - EP:n "The Forlorn Soldier". Satan så berörd jag blir av vad jag hör här! Det går att ta på vemodet och innerligheten i varenda jävla sekund här. Hade det inte varit en EP, så hade den här skivan varit en så solklar kandidat för min årsbästalista att det är rent löjligt.

Italienska VOID OF SLEEP - ett band som på ett mycket eget och förträffligt sätt kombinerar stoner, sludge, progressiva tongångar och psykedeliska dito till en helt fantastisk enhet. "Metaphora" är en så otroligt bra skiva att jag tog i rätt rejält i min recension av skivan på WeRock.  Det är framför allt riffandet som är det som ger skivan sin guldkant. Plus då sången, produktionen, kompets enhet och sagolika låtar. Ja, ni fattar att ni behöver ha den här skivan i er tillvaro.

"The Eternal Resonance" av SWEVEN är årets hittills årets bästa debut, och när jag skrev recensionen så tyckte jag att det var årets hittills bästa släpp. SWEVEN är den musikaliska fortsättningen av MORBUS CHRON, fast betydligt mer skruvat och innerligt. Det känns att den här musiken betyder mycket för Robert Andersson, och det leder till en skiva som till stora delar är ett labyrintiskt utforskande både för band och lyssnare. Genremässigt är det progressiv death metal, men den här skivan sliter och drar i genrekonventioner på ett mycket effektivt sätt.

Jag skulle kunna tipsa om fler skivor, men dels har jag lagt hela skivor i veckans lista, dels är det i stora stycken väldigt matig musik som kommer att hålla er sysselsatta ett tag framöver.

Ha en fin helg, och stay safe!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 14: Nytt och notervärt!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 14: Mithras!

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett minst sagt skruvat band - MITHRAS. I det här bandet gifter sig progressiv, ja till och med experimentell, musik med death metal. Och satan, det är riktigt bra!

Jag blir överraskad mest hela tiden av hur olika element ställs mot varandra - och ständigt med bibehållen känsla och integritet. Högst sannolikt kommer MITHRAS att vara ett band som jag kommer tillbringa mer tid med framöver, haha!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 13: Jag minns min pandemi

God afton.

Så här i farsotens tid tänker jag fortsätta på det inslagna virusspår som Martin så förtjänstfullt slussat in oss på. Således heter dagens (youtube-länkade) fredagslista kort och gott "Jag minns min pandemi" och vi ska beta av gamla godingar så som ebola, tyfus, kolera och lepra. Med andra ord fullt ställ!

"Terra Necrosis" signerad bandet NOMINON släpptes 2007 men låter som en hårdare variant av 90-talsdödsen när den var som bäst. Och med den beskrivningen kan ni ju själva dra slutsatsen att det här är en sinnessjukt bra platta.

Ebola är en alltigenom snabb och skoningslös låt som bara blåser bort en. Precis så tänker mig att sjukdomen också funkar. Plattan i mattan och fem av fem blödande kroppsöppningar till NOMINON.

Långsammare tongångar härnäst med BRUTAL ASSAULT. BRUTAL ASSAULT är nämligen inte bara en tjeckisk grindcorefestival utan även ett band. Kolera är nog ingen direkt picknick men King Cholera från demon anno 2008 är en hyfsat angenäm bit som rör sig i de mer släpiga jaktmarkerna.

Produktionen är rätt sparsmakad, uppsåtet känns genuint och fraseringen i refrängen är det alls inget fel på. Fyra influensavirus av fem.

Som låt nummer tre har jag valt en för sammanhanget total självklarhet, nämligen DEATHs gamla dänga Leprosy från skivan med samma namn. Eftersom den inte lär behöva någon vidare introduktion låter jag den stå okommenterad. Och hörni, fy satan vad bra DEATH är. Varje gång jag lyssnar så slår det mig att man egentligen borde avsätta någon månad per år enkom för dessas diskografi.

Tyfus är ett samlingsbegrepp för ett flertal olika sjukdomar orsakade av rickettsiabakterier, varav fläcktyfus är den vanligaste. En snabb slagning i metal archives ger vid handen tre band med namnet TYPHUS, varav jag valde ett glatt gäng från Fort Wayne, Indiana. De lirar black metal med tematiken hat i största allmänhet och Jesus i synnerhet. På deras första fullängdare "Profound Blasphemous Proclamation" återfinner vi spåret Typhus Shits In The Mouth Of Christ som är en mycket trivsam historia.

Och med en sådan låttitel hade de kunnat komma undan med en långt sämre insats och ändå ligga på plus i min bok, det ska erkännas.

Sist ut är mina gamla favoriter ANAAL NATHRAKH med Virus Bomb från "Hell Is Empty And All The Devils Are Here". Luta er tillbaka, spetsa öronen och låt er svepas med i den nedåtgående malström som dessa brittiska genier målar upp.

En sak är säker oavsett hur det blir med coronautbrottet - när världen går under är ANAAL NATHRAKH mitt självklara val som soundtrack.

Med detta önskar jag en god och rättvis helg.

/Susanne

 

Fredagslistan 2020, vecka 13: Jag minns min pandemi

Martins måndagsmeck 2020, vecka 13: Awake!

Gott folk!

"Awake" kom 1994, då jag gick i trean på gymnasiet. Att säga att förväntningarna var stora hade varit en underdrift av episka proportioner. Det här var skivan som stora delar av min bekantskapskrets hade pratat om i veckor om inte månader. På den här tiden fick man ju de facto vänta på att skivor faktiskt släpptes innan man fick höra musiken, och jag och mina kompisar hade pratat om skivan tills dess att vi nästan självantände av längtan.

När skivan väl kom så delade den vänskaran något alldeles enormt - jag själv gillade den inte omedelbart - här fanns vissa passager som fick mig att tänka att DT fortfarande var världens bästa band - solot i slutet av Innocence Faded exempelvis gav - och ger mig fortfarande - gåshud, men också Portnoys släpande bastrumslag i The Mirror. Däremot kunde jag inte fatta varför trummisen pratade sig så varm för Voices med ord som "att vi spelade i trance". I mina öron är låten fortfarande tradig. Men med tanke på vad som kommit fram från inspelningen med mycket osämja och dividerande kring materialet så blev en sådan förhållandevis enkel låt ett andningshål för bandet.

Det finns ett antal intressanta detaljer kring "Awake" som att Portnoy för första och enda gången använde sig av ett annat trummärke än TAMA och lirade på ett Mapexkit istället, och att, mer påtagligt detta blev keyboardisten Kevin Moores sista platta med bandet samt att "Awake" är, tror jag, den enda av bandets skivor som spelats in på den västra sidan av USA.

Som ni förstår så har jag ändrat mig kring "Awake" och dess förträfflighet. Den har blivit en skiva i bandets diskografi som jag återvänder ganska ofta till, och som jag tycker har så många fina inslag som är svåra att bortse ifrån. Dels gillar jag verkligen produktionen som jag tycker har en helt annan skärpa än föregångsplattan "Images And Words", dels måste man ju tokuppskatta en platta som så helt skabröst visar på musikers skicklighet och utbildning mitt under grungens heyday.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 12: Virus & Isolering!

Gott folk!

Det kan ju knappast ha undgått några andra än möjligtvis deltagarna i årets Big Brother och HIFs ordförande som i dagarna återvände efter semester i radioskugga att världen har drabbats av Covid-19. Även jag själv och min familj har varit i karantän denna veckan och för en utpräglad extrovert som undertecknad har det visserligen varit trevligt att få se mer av min familj, men jag har samtidigt längtat till jobbet på Helsingborgs bibliotek och mina hårt kämpande kollegor.


Veckans lista, lite av en no-brainer, tar jag upp låtar om antingen virus eller isolering, och det är en spretande samling låtar i vanlig ordning.

Kamrater, vi kör!

Jag måste säga att jag skrattade lite när jag upptäckte att låten Virus av BLACK BREATH ligger på en skiva som heter "Heavy Breathing" då detta ju är ett av symptomen på att du drabbats av viruset. Faktum är att jag, då det inte krävs speciellt mycket för att jag ska börja hosta av skratt, gjorde just det. Det är inte svårt att gilla BLACK BREATH och deras tempofyllda musik. Det var givet att de skulle öppna veckans lista.

XENOBLIGHT är en av flera anledningar till att jag innerligt hoppas att Copenhell verkligen kommer att gå av stapeln till sommaren. Trots att det här bandet hittills bara har ett album ute, så känns det som att silkeborgarna kommer att gå stora ting till mötes. Den ljuvliga desperationen i den här låten känns märkligt nog både oroande och tröstande. Extra plus för det knepiga mittenpartiet.

Blaze Bayley blev ju inte långvarig i IRON MAIDEN, men jag känner att han förtjänar lite mer än bara piskan. 1996 kom Virus och även ifall den sannerligen inte håller gentemot de klassiska låtarna så har den viss charm.

Norska FLESHMEADOW har vi skrivit om tidigare på bloggen. 2016 kom deras hittills enda fullängdare "Umbra", och satan så bra den är! Den tekniska black metal som kvartetten bjuder på är faktiskt helt igenom innerlig. Att denna känsla lyfts till finfina nivåer genom den härligt jordiga produktionen gör att jag gärna återkommer till den här skivan med regelbundna intervall.

Kanadensiska INTO ETERNITY kan ibland skriva låtar som sannerligen golvar mig. De kan också pendla mellan högt och källarlågt på samma skiva. Men det gör de inte på år 2004 års "Buried In Oblivion" som är så underbart knepig, melodisk och intressant nästan helt genomgående. Här får ni vara på tårna för det stökas till rejält i mitt låtval.

Bonuslåt! Isolation från CAULDRONs senaste platta "New Gods" var lite för fint vemodig för att jag skulle avstå den. Det här kanadensiska bandet håller sin musik på den andra sidan millennieskiftet - med texter som ofta handlar om alkohol, metal och livet i stort är detta ett band som, om uttrycket tillåts, håller kitteln sjudande på ett fint sätt.

Ta hand om er!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 12: Virus & Isolering!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 12: Elder

Gott folk!

ELDER är på gång med nytt material, och det är det inte bara jag som gläder mig åt! Det här underbart proggiga bandet är så sagolikt bra i nästan allt de gör, och eftersom det har blivit så oerhört mycket teknisk döds i meckighetstipsandet så tänker jag att det kan vara skönt med lite mildare musik denna veckan.

2017 släppte bandet "Reflections Of A Floating World", och det var en skiva som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats 9 i min årsbästalista över det året. Det här är utforskande och gitarrstinn musik som jag ständigt tycks återkomma till för att jag upptäcker nya saker i, trots en försvarlig mängd lyssningar under de senaste tre åren. Jag är mycket spänd över var bandet tar vägen på nästa platta.

Fredagslistan 2020, vecka 11: Nya förmågor

Mina vänner. Fredagen är återigen över oss och idag bjuds vi på en youtube-lista med låtar som helt enkelt är nya och bra.

ULCERATE har hållit oss på sträckbänken i fyra år men nu har så äntligen den nya skivan "Stare Into Death And Be Still" sett dagens ljus. Var det värt väntan, undrar ni? Jahadå med råge, vill jag påstå. Tematiskt handlar det om att utforska döden med stillhet precis som titeln antyder och musikmässigt blir vi återigen bortskämda med Nya Zeelands giganter inom teknisk döds. Fem av fem likbilar från mig.

Bidrag nummer 2 i listan står ryska PYRE för med sin nysläppta "Chained To Ossuaries". Vänner av 90-talsdöds, rejoice! Sällan har jag skådat ett nytt band förvalta arvet från DISMEMBER, ENTOMBED, GRAVE och ASPHYX så väl som här. Guldstjärna för stilrent omslag också.

Betydligt mer nedstämt härnäst, hos BYTHOS. BYTHOS är en ny konstellation med musiker från band så som HORNA, AJATTARA och BEHEXEN och den 24/4 kommer fullängdaren "The Womb Of Zero". Det är kompetent och inte alls oävet utförd black metal vi får lyssna på i detta förhandsspår men jag höjer ett varnande finger för att det känns en smula för safe och puttrigt. Det ska ändå bli intressant att se var det hela landar i slutet av april.

Dags att väga upp det melodiska mot mer råa tongångar. NIMBIFIER har sannerligen en rustik produktion som man inte skojar bort i första taget. Jag har valt att ta med hela trespårskassetten "DEMO II" i listan eftersom det rör sig om arton minuters total tysk kvalitetsmusik som inte borde gå någon förbi. Mumma!

Sist ut i listan är SCÁTH NA DÉITHE från Irland som vars namn får mig att tacka copy-paste-uppfinnaren Larry Tesler för sina gärningar. Frid över hans minne då han avled tidigare under året. SCÁTH NA DÉITHE släppte albumet "The Dirge Of Endless Mourning" på Vendetta Records i januari och det är en lika delar episk som mastigt murkig historia. Bröt är nog egentligen ordet som speglar ljudbilden bäst, men ett kontrollerat sådant. Jag ger ett starkt bifall till det här.

Med detta lutar vi oss tillbaka och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 11: Nya förmågor