Gott folk!
"Awake" kom 1994, då jag gick i trean på gymnasiet. Att säga att förväntningarna var stora hade varit en underdrift av episka proportioner. Det här var skivan som stora delar av min bekantskapskrets hade pratat om i veckor om inte månader. På den här tiden fick man ju de facto vänta på att skivor faktiskt släpptes innan man fick höra musiken, och jag och mina kompisar hade pratat om skivan tills dess att vi nästan självantände av längtan.
När skivan väl kom så delade den vänskaran något alldeles enormt - jag själv gillade den inte omedelbart - här fanns vissa passager som fick mig att tänka att DT fortfarande var världens bästa band - solot i slutet av Innocence Faded exempelvis gav - och ger mig fortfarande - gåshud, men också Portnoys släpande bastrumslag i The Mirror. Däremot kunde jag inte fatta varför trummisen pratade sig så varm för Voices med ord som "att vi spelade i trance". I mina öron är låten fortfarande tradig. Men med tanke på vad som kommit fram från inspelningen med mycket osämja och dividerande kring materialet så blev en sådan förhållandevis enkel låt ett andningshål för bandet.
Det finns ett antal intressanta detaljer kring "Awake" som att Portnoy för första och enda gången använde sig av ett annat trummärke än TAMA och lirade på ett Mapexkit istället, och att, mer påtagligt detta blev keyboardisten Kevin Moores sista platta med bandet samt att "Awake" är, tror jag, den enda av bandets skivor som spelats in på den västra sidan av USA.
Som ni förstår så har jag ändrat mig kring "Awake" och dess förträfflighet. Den har blivit en skiva i bandets diskografi som jag återvänder ganska ofta till, och som jag tycker har så många fina inslag som är svåra att bortse ifrån. Dels gillar jag verkligen produktionen som jag tycker har en helt annan skärpa än föregångsplattan "Images And Words", dels måste man ju tokuppskatta en platta som så helt skabröst visar på musikers skicklighet och utbildning mitt under grungens heyday.
/Martin
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar