Martins måndagsmeck 2020, vecka 14: Mithras!

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett minst sagt skruvat band - MITHRAS. I det här bandet gifter sig progressiv, ja till och med experimentell, musik med death metal. Och satan, det är riktigt bra!

Jag blir överraskad mest hela tiden av hur olika element ställs mot varandra - och ständigt med bibehållen känsla och integritet. Högst sannolikt kommer MITHRAS att vara ett band som jag kommer tillbringa mer tid med framöver, haha!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 13: Jag minns min pandemi

God afton.

Så här i farsotens tid tänker jag fortsätta på det inslagna virusspår som Martin så förtjänstfullt slussat in oss på. Således heter dagens (youtube-länkade) fredagslista kort och gott "Jag minns min pandemi" och vi ska beta av gamla godingar så som ebola, tyfus, kolera och lepra. Med andra ord fullt ställ!

"Terra Necrosis" signerad bandet NOMINON släpptes 2007 men låter som en hårdare variant av 90-talsdödsen när den var som bäst. Och med den beskrivningen kan ni ju själva dra slutsatsen att det här är en sinnessjukt bra platta.

Ebola är en alltigenom snabb och skoningslös låt som bara blåser bort en. Precis så tänker mig att sjukdomen också funkar. Plattan i mattan och fem av fem blödande kroppsöppningar till NOMINON.

Långsammare tongångar härnäst med BRUTAL ASSAULT. BRUTAL ASSAULT är nämligen inte bara en tjeckisk grindcorefestival utan även ett band. Kolera är nog ingen direkt picknick men King Cholera från demon anno 2008 är en hyfsat angenäm bit som rör sig i de mer släpiga jaktmarkerna.

Produktionen är rätt sparsmakad, uppsåtet känns genuint och fraseringen i refrängen är det alls inget fel på. Fyra influensavirus av fem.

Som låt nummer tre har jag valt en för sammanhanget total självklarhet, nämligen DEATHs gamla dänga Leprosy från skivan med samma namn. Eftersom den inte lär behöva någon vidare introduktion låter jag den stå okommenterad. Och hörni, fy satan vad bra DEATH är. Varje gång jag lyssnar så slår det mig att man egentligen borde avsätta någon månad per år enkom för dessas diskografi.

Tyfus är ett samlingsbegrepp för ett flertal olika sjukdomar orsakade av rickettsiabakterier, varav fläcktyfus är den vanligaste. En snabb slagning i metal archives ger vid handen tre band med namnet TYPHUS, varav jag valde ett glatt gäng från Fort Wayne, Indiana. De lirar black metal med tematiken hat i största allmänhet och Jesus i synnerhet. På deras första fullängdare "Profound Blasphemous Proclamation" återfinner vi spåret Typhus Shits In The Mouth Of Christ som är en mycket trivsam historia.

Och med en sådan låttitel hade de kunnat komma undan med en långt sämre insats och ändå ligga på plus i min bok, det ska erkännas.

Sist ut är mina gamla favoriter ANAAL NATHRAKH med Virus Bomb från "Hell Is Empty And All The Devils Are Here". Luta er tillbaka, spetsa öronen och låt er svepas med i den nedåtgående malström som dessa brittiska genier målar upp.

En sak är säker oavsett hur det blir med coronautbrottet - när världen går under är ANAAL NATHRAKH mitt självklara val som soundtrack.

Med detta önskar jag en god och rättvis helg.

/Susanne

 

Fredagslistan 2020, vecka 13: Jag minns min pandemi

Martins måndagsmeck 2020, vecka 13: Awake!

Gott folk!

"Awake" kom 1994, då jag gick i trean på gymnasiet. Att säga att förväntningarna var stora hade varit en underdrift av episka proportioner. Det här var skivan som stora delar av min bekantskapskrets hade pratat om i veckor om inte månader. På den här tiden fick man ju de facto vänta på att skivor faktiskt släpptes innan man fick höra musiken, och jag och mina kompisar hade pratat om skivan tills dess att vi nästan självantände av längtan.

När skivan väl kom så delade den vänskaran något alldeles enormt - jag själv gillade den inte omedelbart - här fanns vissa passager som fick mig att tänka att DT fortfarande var världens bästa band - solot i slutet av Innocence Faded exempelvis gav - och ger mig fortfarande - gåshud, men också Portnoys släpande bastrumslag i The Mirror. Däremot kunde jag inte fatta varför trummisen pratade sig så varm för Voices med ord som "att vi spelade i trance". I mina öron är låten fortfarande tradig. Men med tanke på vad som kommit fram från inspelningen med mycket osämja och dividerande kring materialet så blev en sådan förhållandevis enkel låt ett andningshål för bandet.

Det finns ett antal intressanta detaljer kring "Awake" som att Portnoy för första och enda gången använde sig av ett annat trummärke än TAMA och lirade på ett Mapexkit istället, och att, mer påtagligt detta blev keyboardisten Kevin Moores sista platta med bandet samt att "Awake" är, tror jag, den enda av bandets skivor som spelats in på den västra sidan av USA.

Som ni förstår så har jag ändrat mig kring "Awake" och dess förträfflighet. Den har blivit en skiva i bandets diskografi som jag återvänder ganska ofta till, och som jag tycker har så många fina inslag som är svåra att bortse ifrån. Dels gillar jag verkligen produktionen som jag tycker har en helt annan skärpa än föregångsplattan "Images And Words", dels måste man ju tokuppskatta en platta som så helt skabröst visar på musikers skicklighet och utbildning mitt under grungens heyday.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 12: Virus & Isolering!

Gott folk!

Det kan ju knappast ha undgått några andra än möjligtvis deltagarna i årets Big Brother och HIFs ordförande som i dagarna återvände efter semester i radioskugga att världen har drabbats av Covid-19. Även jag själv och min familj har varit i karantän denna veckan och för en utpräglad extrovert som undertecknad har det visserligen varit trevligt att få se mer av min familj, men jag har samtidigt längtat till jobbet på Helsingborgs bibliotek och mina hårt kämpande kollegor.


Veckans lista, lite av en no-brainer, tar jag upp låtar om antingen virus eller isolering, och det är en spretande samling låtar i vanlig ordning.

Kamrater, vi kör!

Jag måste säga att jag skrattade lite när jag upptäckte att låten Virus av BLACK BREATH ligger på en skiva som heter "Heavy Breathing" då detta ju är ett av symptomen på att du drabbats av viruset. Faktum är att jag, då det inte krävs speciellt mycket för att jag ska börja hosta av skratt, gjorde just det. Det är inte svårt att gilla BLACK BREATH och deras tempofyllda musik. Det var givet att de skulle öppna veckans lista.

XENOBLIGHT är en av flera anledningar till att jag innerligt hoppas att Copenhell verkligen kommer att gå av stapeln till sommaren. Trots att det här bandet hittills bara har ett album ute, så känns det som att silkeborgarna kommer att gå stora ting till mötes. Den ljuvliga desperationen i den här låten känns märkligt nog både oroande och tröstande. Extra plus för det knepiga mittenpartiet.

Blaze Bayley blev ju inte långvarig i IRON MAIDEN, men jag känner att han förtjänar lite mer än bara piskan. 1996 kom Virus och även ifall den sannerligen inte håller gentemot de klassiska låtarna så har den viss charm.

Norska FLESHMEADOW har vi skrivit om tidigare på bloggen. 2016 kom deras hittills enda fullängdare "Umbra", och satan så bra den är! Den tekniska black metal som kvartetten bjuder på är faktiskt helt igenom innerlig. Att denna känsla lyfts till finfina nivåer genom den härligt jordiga produktionen gör att jag gärna återkommer till den här skivan med regelbundna intervall.

Kanadensiska INTO ETERNITY kan ibland skriva låtar som sannerligen golvar mig. De kan också pendla mellan högt och källarlågt på samma skiva. Men det gör de inte på år 2004 års "Buried In Oblivion" som är så underbart knepig, melodisk och intressant nästan helt genomgående. Här får ni vara på tårna för det stökas till rejält i mitt låtval.

Bonuslåt! Isolation från CAULDRONs senaste platta "New Gods" var lite för fint vemodig för att jag skulle avstå den. Det här kanadensiska bandet håller sin musik på den andra sidan millennieskiftet - med texter som ofta handlar om alkohol, metal och livet i stort är detta ett band som, om uttrycket tillåts, håller kitteln sjudande på ett fint sätt.

Ta hand om er!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 12: Virus & Isolering!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 12: Elder

Gott folk!

ELDER är på gång med nytt material, och det är det inte bara jag som gläder mig åt! Det här underbart proggiga bandet är så sagolikt bra i nästan allt de gör, och eftersom det har blivit så oerhört mycket teknisk döds i meckighetstipsandet så tänker jag att det kan vara skönt med lite mildare musik denna veckan.

2017 släppte bandet "Reflections Of A Floating World", och det var en skiva som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats 9 i min årsbästalista över det året. Det här är utforskande och gitarrstinn musik som jag ständigt tycks återkomma till för att jag upptäcker nya saker i, trots en försvarlig mängd lyssningar under de senaste tre åren. Jag är mycket spänd över var bandet tar vägen på nästa platta.

Fredagslistan 2020, vecka 11: Nya förmågor

Mina vänner. Fredagen är återigen över oss och idag bjuds vi på en youtube-lista med låtar som helt enkelt är nya och bra.

ULCERATE har hållit oss på sträckbänken i fyra år men nu har så äntligen den nya skivan "Stare Into Death And Be Still" sett dagens ljus. Var det värt väntan, undrar ni? Jahadå med råge, vill jag påstå. Tematiskt handlar det om att utforska döden med stillhet precis som titeln antyder och musikmässigt blir vi återigen bortskämda med Nya Zeelands giganter inom teknisk döds. Fem av fem likbilar från mig.

Bidrag nummer 2 i listan står ryska PYRE för med sin nysläppta "Chained To Ossuaries". Vänner av 90-talsdöds, rejoice! Sällan har jag skådat ett nytt band förvalta arvet från DISMEMBER, ENTOMBED, GRAVE och ASPHYX så väl som här. Guldstjärna för stilrent omslag också.

Betydligt mer nedstämt härnäst, hos BYTHOS. BYTHOS är en ny konstellation med musiker från band så som HORNA, AJATTARA och BEHEXEN och den 24/4 kommer fullängdaren "The Womb Of Zero". Det är kompetent och inte alls oävet utförd black metal vi får lyssna på i detta förhandsspår men jag höjer ett varnande finger för att det känns en smula för safe och puttrigt. Det ska ändå bli intressant att se var det hela landar i slutet av april.

Dags att väga upp det melodiska mot mer råa tongångar. NIMBIFIER har sannerligen en rustik produktion som man inte skojar bort i första taget. Jag har valt att ta med hela trespårskassetten "DEMO II" i listan eftersom det rör sig om arton minuters total tysk kvalitetsmusik som inte borde gå någon förbi. Mumma!

Sist ut i listan är SCÁTH NA DÉITHE från Irland som vars namn får mig att tacka copy-paste-uppfinnaren Larry Tesler för sina gärningar. Frid över hans minne då han avled tidigare under året. SCÁTH NA DÉITHE släppte albumet "The Dirge Of Endless Mourning" på Vendetta Records i januari och det är en lika delar episk som mastigt murkig historia. Bröt är nog egentligen ordet som speglar ljudbilden bäst, men ett kontrollerat sådant. Jag ger ett starkt bifall till det här.

Med detta lutar vi oss tillbaka och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 11: Nya förmågor

Martins måndagsmeck 2020, vecka 11: Dodecahedron

Gott folk!

Såklart trillade jag ner i den minst sagt intressanta kaninhålan som holländska DODECAHEDRON har skopat ut med sin musik. För tre år sedan skapade bandet skivan "Kwintessens" och det är en skiva som både underhåller och oroar. Bered er på att få kämpa med den här skivan på samma sätt som med ULCERATE ungefär, fast något lättare. Ja, ni fattar att det här kommer att bli en satans åktur.

Fredagslistan 2020, vecka 10: Belgien & Holland

Gott folk!

Måndag till onsdag tillbringade jag i Belgien och Holland besökandes 3 stycken bibliotek som minst sagt har sett till att biblioteksvärlden tittar lite extra på städerna Gent, Tilburg och Amersfoort. Så temat - dock framtaget i samarbete med vår programansvarige Jonas - var ganska givet. Och jösses, det är inte bara bibliotek de är bra på i Belgien och Holland - det fanns minsann ett knippe band som är värda er tid och uppmärksamhet. Vi kör!

Bandet som tar sitt namn efter plötslig spädbarnsdöd kommer faktiskt från Gent i belgiska Flandern. Det här bandet fladdrade förbi i mitt flöde för ett par år sedan utan att jag tyckte att jag behövde bry mig nämnvärt. Men detta är för bra för att förbigås i tystnad. Det finns en fin känsla i bandets ej överproducerade black metal som gör att det nog får bli lite mer av detta gäng i framtiden.

Svårt att komma runt ABORTED som kanske är Belgiens mest kända band - de har i alla fall satt sitt märke på metalscenen under en herrans massa år. Jag pendlar fram och åter till bandet - ibland kan jag inte få nog av denna dödsmetallorkester, ibland så tycker jag annan musik är mer intressant. Men det jag hör på "Terrorvision" är rejält bra, och får mig att glida in i en ny beroendeperiod känner jag.

Ytterligare en no-brainer är ASPHYX som banne mig har sett till att den holländska dödsmetallen har hållit sig lika flämtande efter luft som härligt murken.Med vissa uppehåll så har det här bandet från Oldenzaal - en stad med knappt 32.000 invånare - kavlat ut sin dödsmetall med kompromisslös vivör.

Det coolaste biblioteket vi såg under resan var det i Tilburg. I en gammal verkstad för ånglok med en imponerande takhöjd hade staden byggt ett mycket imponerande bibliotek som räknas som ett av världens bästa. Från samma stad kommer ANTROPOMORPHIA, som vi har skrivit om tidigare här på bloggen och WeRock. Jag tycker att detta band är djupt sympatiska, om än något traditionella.

Och vi avslutar min själ med ytterligare ett band från Tilburg - DODECAHEDRON som är svårt förtjusta i att lira krångligt.  Svårt oemotståndligt!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 10: Belgien & Holland

Martins måndagsmeck 2020, vecka 10: Beneath The Massacre

Gott folk! 

Ett band som METALLICA kan ta 8 år på sig mellan plattor. Tekniska dödsmetallband  - not so much - utan att det börjar eka på bankkontot. Men det är alltså vad kanadensiska BENEATH THE MASSACRE har gjort. 

I övrigt är det mesta som det brukar. ”Fearmonger” är en brutalt stenhård skiva som det gör ont att lyssna på. Men några riktigt fina stunder finns här för att det ska vara mödan värt att vandra denna smått Golgataartade Stig som skivan utgör. Ni har blivit varnade, haha! 

Fearmonger

Fredagslistan 2020, vecka 9: Blood Spore

God afton.

Idag ska vi ta en närmare titt på en EP som gått mig förbi under det gångna året, nämligen BLOOD SPOREs utmärkta "Fungal Warfare Upon All Life". Femte april 2019 såg detta alster dagens ljus på svenska Blood Harvest Records, ett för övrigt föredömligt skivbolag för allehanda bra metal.  EPn går in i kategorin dödsmetall, består av tre spår och handlar om svamp, blod och blodiga svampsporer. Klockrent!

Ljudmässigt har vi att göra med doomiga riff, lite göttig tremolo och trummor som går i mellantakt. Lägg till det en sånginsats med en härligt rutten klang, lite melodiösa hookar och en hyfsat tillbakahållen produktion så har vi fått oss en veritabel pärla till platta. Det som ger en extra guldkant tycker jag är tematiken. Jag finner det rätt imponerande att lyckas göra svampar till något angeläget och majestätiskt, exempelvis som i den här textraden:

"They cannot take shape
Without human blood
Undecayed power of the masters of this world
Revealed to be fathomless, central, supreme
Creation of the keys to the gates of yog sothoth
Terrifying tentacles will purify the realm"

Fem av fem kantareller från mig. Med detta önskar jag er en fenomenal fortsatt fredag.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 9: Blood Spore

Fredagslistan 2020, vecka 8: Diverse osorterat

Gott folk!

De gångna 2 veckorna har jag vid sidan av mitt recensionslyssnande lyssnat ganska planlöst på en del nytt och en hel del gammalt. Därför blir veckans fredagslista därefter.

Vi kör!

Såklart dyker PSYCHOTIC WALTZ upp i listan. Jag är djupt imponerad av det här bandets musik som jag tycker lämnar mig med känslan av att jag vill ha mer av den hela tiden. Det går sannerligen att sjunka ner i tonerna som skapas av det här bandet. Svårt beroendeframkallande!

Hamnade i en grav TNFO-period under den här veckan! Ja, de har ju släppt nytt material, och nästa vecka kommer ju hela skivan, men ni får stå ut med att jag envisas med att peta in Jennie som ju är så satans bra! Sånt underbart tillbakalutat sväng, en helt underbar refräng, och sticket är ju hårresande ljuvligt!

Det här bandet lirar någon sorts punkig post metal som jag gillar skarpt i vissa delar. Jag hittade bandet på Bandcamp för 2 år sedan kanske, och blev till mig över Great Falls Beyond Death. I veckan så väcktes suget efter låten igen, och ja, den håller än.

Jag tycker att KVELERTAK kan slira lite hit och dit i kvalitet. Under en period tröttnade jag helt på bandet. Men när de får till det, då brukar de vara helvetiskt bra. Som på Båtebrann från nya "Splid" som svänger på ett helt underbart sätt. Den har också fina sångharmonier, och ett otroligt snyggt gitarrsolo.

Avslutar med en klämkäck dänga av DIALITH som jag knarkat ner mig nästan oförsvarligt mycket på under de här månaderna. Jag verkar inte kunna få nog av det här bandets rent episka symfoniska power metal, och jag tänker inte ge mig - helt uppenbarligen - förrän alla gör mig sällskap i dyrkande av detta band, haha!

Ha en fin helg!


/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 8: Diverse osorterat

Martins måndagsmeck 2020, vecka 8: Psychotic Waltz

Gott folk!

Det har ju blivit en hel del teknisk döds i meckighetstipsandet, så idag tänkte jag att det blir ändring på det. PSYCHOTIC WALTZ är ett underbart progressivt metalgäng som nu, synbarligen till mångas förtjusning, har återuppstått med sin originaluppsättning.

Och jag kan väl förstå folks ysterhet när jag lyssnar på "The God-Shaped Void", för satan vilken fantastisk platta detta är! Den har det mesta av vad en kan begära av en progressiv platta: musiker som nailar in sina insatser med ena handen bakbunden, underbar produktion så du kan höra allt teknisk mumma, och helt asgrymma låtar. Ja, ni får avgöra själva. För egen del så misstänker jag att jag kommer att knarka ner mig svårt i den här skivan under den kommande veckan.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 7: D-takt, hockeyrefräng och dyrka Satan

Gomorron. Idag ska vi ta en titt på vad 2020 erbjuder hittills i fråga om fart och fläkt, mangel och dyrk. Således heter listan i all logisk enlighet; D-takt, hockeyrefräng och dyrka Satan. Vi kör!

Första låten heter The Lie och bandet som skapat denna veritabla käftsmäll till bit lystrar till namnet SKUMSTRIKE. SKUMSTRIKE är en trio som har härjat i Montreal sedan 2017 och under den tiden släppt exakt en demo och två EP's. "Execution Void" är det senaste alstret, en EP i kassettform, signerat Caligari Records och här bjuds vi på en alldeles utmärkt rå kängpunk som lutar åt speed metal-hållet. Det här gör mig rent ut sagt så djävla glad!

Nästa gäng till rakning är brutaldödsbandet TZUN TZU, ett gäng luttrade australiensare som hållit igång sedan 2003 och som har en faiblesse för asiatisk historia. TZUN TZU är nämligen en alternativ stavning på Sun Tzu, en kinesisk general som levde mellan 544 och 496 BC och som även skrev den hyfsat kända boken "Stridskonsten" om militär strategi. Detta om detta,  "The forbidden city" heter deras nya EP som jag valt titelspåret ifrån till dagens lista. I den serveras fina blastbeats, murkigt muller, galopptakt och en skön variation som jag tycker ibland saknas hos brutaldödsen.

SERPENT NOIR härnäst. Det här är en för mig helt ny bekantskap från Athen inom kategorin ockult black metal. Däremot är "Death Clan OD" deras tredje fullängdare och för hobbymagikern kan nämnas att den tar inspiration från Ordo Draconis, ett begrepp som ofta förekommer hos sällskapet Dragon Rouge, instiftat av Thomas Karlsson någon gång i slutet av -80talets Stockholm. När det kommer till black metal som handlar om magiska ordenssällskap är det ju mer eller mindre omöjligt att inte dra paralleller till DISSECTIONS mästerverk "Reinkaos". Riktigt så bra är inte SERPENT NOIR men jag lyfter ändå på min imaginära häxhatt för detta.

Vi traskar vidare i minnenas allé med COFFIN CURSE från Chile och deras första fullängdare "Ceased To Be". Detta mina vänner är en old school dödsmetall-riff-fest utan dess like och få saker i denna värld är ju bättre än just det. Gitarrerna står i fokus förstås men jag vill även slå ett slag för de vokala insatserna som låter precis så kräksgrowliga som man förväntar sig. Bra logga, rimlig produktion och god allsångsfaktor. Och gitarrsolon som faktiskt känns relevanta snarare än bara ren instrumentonani. Fem av fem gistna lik från mig.

Slutligen kommer Norges bidrag i listan - NATTVERD och plattan "Styggedom" - som släpptes i januari på Osmose Productions. Youtube-länken jag valt leder till hela albumet men det får det vara värt med titlar som Slakt dem, der de loeper hoedeloese rundt baalet, Heksebrann och Guds djevelske naervaer. Det är kallt, atmosfärisk och hyfsat platt musik vi bjuds på och det är ju exakt vad man förväntar sig av ett blackband från Bergen med mycket historia att leva upp till. Jag tycker att de lyckas riktigt bra, enda egentliga invändningen är att de kunde ha skruvat upp punkigheten och plockat ned rockinfluenserna ett par pinnhål för en råare ljudbild.  

Detta var allt från mig för idag. Må ni nu ha en helg utan större missöden, klavertramp och fadäser.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 7: D-takt, hockeyrefräng och dyrka Satan

Martins måndagsmeck 2020, vecka 7: Hannes Grossmann

Gott folk!

Idag tipsar jag om en gruvligt begåvad trummis - Hannes Grossmann. Som alla verkligt bra trummisar inom den tekniska foran så jobbar han i flera band. Och hinner dessutom med att skriva egen musik som sannerligen inte går av för hackor. Tre skivor har tysken släppt i eget namn, och ni kan dyka ner i vilken som helst av dem.
På senaste plattan "Apophenia" så utvecklar han dock sin musik något. Det är mer melodier, och större variation än tidigare, och det tycker jag är bra. Att han dessutom inte tar över låtarna med sitt, såklart, bländande trumspel är bara att berömma.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 6: Dansk död!

Gott folk!

Det är ingen direkt hemlighet att vårt västliga grannland Danmark har en metalscen som sannerligen är uppe på en rent makalös nivå dessa dagar. Det är heller ingen hemlighet att i alla fall jag uppskattar väldigt många av de band som de senaste åren har kavlat ut fantastiska skivor och som har gett scenen nytt friskt blod.

I veckans fredagslista så kollar jag in fem band inom den danska dödsmetallen som jag tycker är värda er tid och uppmärksamhet.

Vi kör!

DAWN OF DEMISE från Silkeborg. Ett oerhört sympatiskt band med lika delar tyngd som fart i sin metal. Drivs framåt av en fantastisk trummis vid namn Bastian Thusgaard som också lirar i SOILWORK. Det här gänget har varit igång ganska länge, sedan 2003, och om ni får chansen att se dem live så ta den - det här bandet lirar tajt som bara den.

Ytterligare ett band från Silkeborg - vad fan har de i den staden som gör att folk lirar bra metal?
Av de band jag ser fram emot att få se på årets Copenhell, där står min nyfikenhet som högst när det kommer till XENOBLIGHT. Här är det fokus på fart - det är massivt med tvåtakt - och rejält bra driv i riffandet.

Nu drar jag ner på tempot rejält. KONVENT lirar en underbart tung och murken dödsdoom som, om ni frågar mig, går en ljus framtid till mötes. Det är njutningsfullt smärtsamt att lyssna på det här bandets hittills enda skiva som kom tidigare i år.

KONKHRA är åldermännen i veckans lista - de startade redan 1990 - men har stadigt kavlat ut sin metal regelbundet med ett längre uppehåll mellan 2009 och förra året då en ny skiva kom. KONKHRAs musik känns väldigt hemtam och trevlig.

Avrundar listan med lite melodiska tongångar från APHYXION som har ett underbart driv i sin metal. Just deras fina känsla för melodi gör att jag har återkommit till det här gänget sporadiskt under åren.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 6: Dansk död!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 6: Contrarian

Gott folk!

Idag tipsar jag om CONTRARIAN, ett band som härstammar från staden Rochester i delstaten New York. Det här gänget har inte legat på latsidan, utan sett till att det kommit en skiva varannat år sedan debuten "Polemic" 2015. Senaste alstret "Their Worm Never Dies" är en skiva som rimligen aldrig hade kommit ut om inte medlemmarna knarkat ner sig svårt på DEATH och CYNIC. Detta är således inte det mest originella progressiva death metalbandet som finns, men hantverket är fint nog för att jag ska vilja tipsa om bandet. Det svänger och bänder åt alla möjliga håll, och jag tycker att ni ska hålla öronen spetsade lite extra på det fina basspelet av Bill Bodily som ligger fint i mixen.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

God afton.

Denna fredag ska vi ta en närmare titt på ett nysläppt album signerat UNBOUNDED TERROR, ett rejält legendariskt dödsband från Spanien, närmare bestämt Mallorca. Bandet bildades 1991, släppte sin första fullängdare "Nest Of Affliction" året efter och har sedan dess hållit sig hyfsat passiva. Tills nu. Den andra januari 2020 dök nämligen andra albumet "Faith In Chaos" upp och det är det vi ska sätta tänderna i prick med detsamma. 

UNBOUNDED TERROR har sina rötter i den tradition som stavas DEATH, AUTOPSY och CARCASS och var på sin tid ett av de allra första dödsbanden i Spanien. Gitarristen Vicente J. Payá är såvitt jag förstår den enda kvarvarande originalmedlemmen och han begår musik även i andra konstellationer, så som GOLGOTHA,YSKELGROTH och UNWOM.  

Vad gäller recensioner runt om på nätet för "Faith In Chaos" har skivan fått ett ganska modest mottagande, i runda slängar en stabil trea av fem möjliga. Jag vill mena att det är oförtjänt snålt, den här plattan är en klassisk old school-dödsdänga som levererar prick det den ska - rakt mangel utan krusiduller. Den enda egentliga invändningen man kan ha mot det här albumet tänker jag är formen, att allt går i ungefär samma ton och samma tempo. Ja, om man nu är en orimlig person som inte gillar bra ton och bra tempo, det vill säga. För alla oss andra är det här rent guld!

Jag tänker inte orda mer nu utan släpper er lösa på detta saftiga dödsmetallgrönbete och önskar en gemytlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

Martins måndagsmeck 2020, vecka 5: Cynic

Sean Reinert är död. Han dog i fredags, den 24/1 2020. Han blev 48 år. För de allra flesta av oss så är Sean mest känd för sitt banbrytande arbete i CYNIC och på DEATHs lika unika platta "Human"som kom 1991.

Likt många band så var det Henrik Nygren som tyckte att jag skulle kolla in CYNIC vars "Focus" som kom 1993 var i ordets allra mest sanna bemärkelse en skiva som var före sin tid. Jag vågar utan tvekan säga att "Focus" är en skiva som inte liknar någon annan skiva som kom ut det året, ja, på många år egentligen. Jag lyssnade, blev fascinerad.

Under 2008 började ett rykte gå - CYNIC var på gång med nytt material. Det första sedan 1993. Och ännu bättre - bandet var bokat till Wacken Open Air. Det är bra märkligt - jag har bara varit på den gigantiska festivalen en enda gång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fick tillfälle att se CYNIC uppträda där. Bandets konsert var något alldeles speciellt. Med tanke på hur många legendariska band som var bokade det året så var folk på CYNICs konsert genuint begeistrade, lyckliga och överväldigade. Det var en av dessa konserter som var lite extra unika.



Jag tänker också på hur fantastiskt glad Sean Reinert ser ut at vara i ovanstående film - det måste ha varit en nästan berusande känsla att äntligen folk förstod hur satans bra CYNICs material är. Hur unikt. När väl nytt material kom ut 2008 i form av "Traced In Air" tog jag fram det högsta betyget. Jag var helt överväldigad av CYNICs sätt att göra musik - och jag har återkommit till skivan frekvent genom åren.

I lördagskväll så översvämmades mina feeds på sociala medier av statusar från folk som var chockade, bedrövade - och som också intygade hur oerhört mycket Sean Reinerts trumspel och musik betydde för dem. Sean Reinert sörjs inte bara av sin make, sin familj, släkt, vänner, bandmedlemmar utan också av en community av metalheads.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!

Gott folk!

Hela veckan har varit ett enda långt trösterikt badande i DAWN OF SOLACEs musik, och såklart kunde jag inte släppa på detta när det kom till fredagslistan som idag kan betraktas och nyttjas som en enda stor musikalisk snuttefilt om man så vill.

Vi kör!

Ni vet ju att jag inte är någon större fan av folkmusik, så att MYRKUR öppnar veckans lista med en låt från en kommande skiva betitlad "Folkesange" är lite av en grej. Amalie "Myrkur" Bruuns stämma kommer så satans till sin rätt i Ella som är en ljuvligt kontemplativ och hemsökande vacker låt.

Såklart har jag med en låt av DAWN OF SOLACE i veckans lista. Svårt att undvika årets hittills bästa skiva när det är så jävulskt bra och innerlig på den. Ashes är en låt som gjord för att drömma sig bort till.

Vet ni, jag ångrar att jag inte gav mer tid åt ALCESTs "Spiritual Instinct", för detta är riktigt bra. Jag har alltid gillat bandets blandning av shoegaze och black metal, som, numera, kommer fram lite mer än på tidigare skivor. Le Miroir är en oerhört snyggt uppbyggd låt som jag nog kommer att återkomma till under året.

I år är det 10 år sedan SINS IN VAINs "Enemy Within" kom ut. Omslaget gjort av vår egen Susanne, och med lätthet en av de skivorna av ett helsingborgsband jag har lyssnat mest på. Detta vet ni ju sedan innan. Ändå känns det nästan andäktigt att kunna konstatera att trots att det gått ett decennium så funkar skivan så oerhört fint fortfarande. Jag har alltid hållit Catharsis som den bästa låten på skivan. Jag tröttnar aldrig på den, och definitivt inte på gitarrsolot som ju är så satans bra.

Avslutar med SOEN. Kände att jag ville avsluta listan med en riktig mother of a blowout, och Lascivious är just det. Bra driv, innerlig sång i vanlig ordning och så en fantastisk produktion som bosätter Martin Lopez trummor inne i hörselgången.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!