Fredagslistan 2016, vecka 39: Best Of?

Gott folk!

Vi kommer nu i på sista kvartalet av 2016, och jag kan lova er att nästan alla journalister/skribenter som sysslar med musik, litteratur, spel, knyppleri och fan och hans moster nu sitter och gnor sina gråa över vilka skivor, böcker, spel och knypplingsmönster som har varit bäst under året. Min egen nomineringsrunda kommer ni garanterat märka av här på bloggen i mycket högre utsträckning än förra året, då jag stod i begrepp att gå på föräldraledighet i december.

Men, jag tänkte att jag ville göra en tillbakablick på vilka skivor jag satte i toppen av mina årsbästalistor åren 2011-2015. Jag är ju glad över tillbakablickar generellt, men med den mängden musik som jag utsätter öronen för varje år så märkte jag att jag hade svårt att minnas vilka skivor som var best of i min bok dessa år.

Ta någon hårt i hand - vi kör!

2014 hyllade jag DEAD CONGREGATIONs "Promulgation Of The Fall" som den absolut bästa skivan det året. Jag skrev att 

årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.

Strax efter det att 2014 tagit slut så lyssnade jag fortfarande mycket på skivan - därefter föll den i glömska faktiskt. Det är först nu, nästan två år senare, som jag som en direkt följd av arbetet med denna fredagslista som jag lyssnat på den igen. Och visst, den är fortfarande oerhört bra, så pass bra att jag känner att jag nog vill ta till den som tillhygge mot trumhinnorna mer än under de gångna åren. Inräkningen på virveltrumman till Only Ashes Remain är fin. 

Finska ROTTEN SOUND är en väldigt solid grindcoreorkester som jag tycker mycket om. Förra skivan "Abuse" är bra, men inte av samma kaliber som "Cursed" som kom ut 2011. Helvete (ja, nick till NASUM är högst medveten) vilken skiva det är. Jag var helt salig när "Cursed" kom. 

Ohotad etta - ROTTEN SOUND har lyckats göra en grindcoreplatta så förkrossande stark att det inte är helt obefogat att utnämna finnarna till synnerligen värdiga arvtagare till NASUM. Vreden sprutar ut i 16 stycken musik som samtliga ligger på en verkshöjd som knäcker. Det som ROTTEN SOUND lyckas så väl med är att hävda sin egen originalitet inom en genre där många band låter snarlika och para detta med en talang för att skriva låtar som håller hög klass. Resultatet blir oslagbart. 
Det som jag tycker är det verkligt fina med grindcore är egentligen två saker. Dels att subgenren är väldigt spretig, dels att du vet nästan omedelbart om bandet/skivan är bra. Väldigt skönt med musik som omedelbart ger denna känsla hos lyssnaren. Andra subgenrer kan det du ta ett antal lyssningar innan du inser om skivan är bra eller inte. ROTTEN SOUND har skämt bort trumhinnorna kungligt sedan starten att du egentligen kan välja vilken skiva som helst i diskografin. Men "Cursed" är stark rakt igenom, och är en skiva jag gärna återkommer till. 

2013 släppte PERSEFONE sitt senaste album "Spiritual Migration" och satte Andorra på metalkartan för väldigt många lyssnare. Jag kan utan tvekan utnämna skivan till den av de album jag satt högst upp på min årsbästalista som jag lyssnat flitigast på sedan den kom ut. Den är fortfarande helt otroligt bra och omtumlande. I min motivering av varför skivan hamnade högst upp skrev jag att
Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som "Spiritual Migration". Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dödsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut "Portal Of I" förra året. Magi, med andra ord.
Det roliga är att jag numera, ytterst sällan, lyssnar på NE OBLIVISCARIS. PERSEFONE har med andra ord dominerat fullständigt, haha!

För att vara ansett som ett extremt band så finner jag ANAAL NATHRAKH väldigt lättillgängligt. Nerbäddat i Birgmingham-duons illvrål så finns här väldigt snygga melodier, harmonier och nickningar åt alla möjliga håll inom musiken. Inte bara metal, ska tilläggas. 2012 släppte bandet "Vanitas", och jag var inte så lite till mig. Ohotad etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats. När ANAAL NATHRAKH är så bra som på "Vanitas" då är de oslagbara. Jag har lyssnat väldigt mycket på "Vanitas" sedan den kom ut, och är nog den skiva i bandets groteskt starka diskografi som jag uppskattar mest. Jag känner mig alltid extremt väl omhändertagen i bandets musik - det är bara att luta sig tillbaka och njuta!

Förra året gjorde ALKALOID årets bästa album. ”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.
Jag har inte lyssnat på "The Malkuth Grimoire" på bra länge, men när bandets trummis Hannes Grossmann för en tid sedan gav ut sitt andra soloalbum (det är skitbra för övrigt!) så blev jag väldigt sugen på att kolla in bandet igen. Och, ja helvete vad bra den är! Den håller fortfarande sin plats med den äran, och då var ju förra årets utgivning inte att leka med. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 39: Best Of?

Tisdagstipset

Ave tisdag!

HOWLS OF EBB ska vi tala om idag. Tredje fullängdaren närmare bestämt, som heter "Cursus Impasse: The Pendlomic Vows" och gömmer sig i youtube-format här nedanför i form av en bild. Vi ska begrunda, lyssna, fundera, vila hjärnan och så lyssna om igen. Det här är ingen lek mina vänner, det här är som att fullkomligen dränkas i ljud. Sällan i mitt liv har jag hört så intensiv och matig musik som detta och då står jag ändå med ena foten stadigt i den musikaliska mylla som byggs av noise och power electronics. Vid första anblicken infinner sig en "men vad sjutton"-knasförvirring som sedan byts ut till "det här är ju ta mig satan obehagligt på riktigt"! Vilken sjukt massiv stämning de får till! Hur gör de? Allt på en gång och i olika tempon. Ungefär.

Det är svårt att sätta ord på den här hata eller älska-skivan och den är verkligen inte för alla. Men den är garanterat för mig, jag har problem med att sluta lyssna. Bland det mest nyskapande jag hört på år och dar i extremmetalsammanhang, som att kliva rakt ner i ett bisarrt virrvarr av rottrådar från olika skolor av musik men där betoningen ligger på black metal. Allehanda monster från Lovecrafts sinnevärld tycks flåsa en i nacken vid en närlyssning av det här albumet, det sätter igång nackhår och kallsvett alltså. För er som väljer att hoppa ner i badkaret säger jag badmössa på och simma lugnt. We are all mad here.

/Susanne

Och vi klickar på bilden. Vips! Magi.

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Metalpoddens senaste avsnitt som handlade om IN FLAMES. Har ni inte kollat in podden så kan jag varmt rekommendera den alldeles oavsett om ni gillar IN FLAMES eller inte. Det pratas om en hel massa annat i den podden - i stort sett allt hörvärt.

I vilket fall - jag började fundera lite på vilka andra plattor som släpptes 1996, då både Tomasz och Erik på podden gillar "The Jester Race" och då i synnerhet låten Artifacts Of The Black Rain. Det visade sig att 1996 var, minnet är uppenbarligen kort, ett väldigt bra år. Jag tror att en av anledningarna till att jag lyssnade extremt lite på musik just det året var att det var mitt första år på högskolan och jag läste en minst sagt arbetskrävande kurs som gjorde att jag lade ner minst 70 arbetstimmar i veckan på att lära mig bland annat engelsk grammatik.

I vilket fall känner jag att jag fortfarande håller på att beta mig igenom skivor som kom ut 1996, både av band som jag har återknutit relationen till, men också band som jag bara den senaste tiden har upptäckt.

Vi kör!

Satte ni kaffet i vrångstrupen nu? Att METALLICA är på gång med ny skiva har fått mig att gå tillbaka till bandets 1990-tal, ett årtionde som likt bandets 1980-tal, var sjukt produktivt. Att sen allt material inte höll samma klass är en annan sak. Jag var lite nyfiken på att kolla in om "Load" gav samma känsla som när jag lyssnade på den vid tiden för utgivning. "Load" är bandets sjätte skiva och den följde på det svarta albumet som försatte bandet i projektilbana till positionen som planetens största band. Att "Load" skulle bli en sämre skiva tror jag de flesta var medvetna om redan innan den kom ut, och då kanske mest beroende på att METALLICA hade en både kreativt och arbetsmässigt storartad period bakom sig. Men har skivan fått oförtjänt dåligt rykte? Ja, lite faktiskt. Visst finns här rent för jävligt dåliga låtar på skivan - Ronnie, Mama Said, och Poor Twisted Me är kompositioner som var dåliga rakt igenom, och de har inte åldrats väl om jag säger så. Samtidigt så märker jag att jag faktiskt gillar att lyssna på Hero Of The Day, 2x4, The House Jack Built och låtvalet för listan Thorn Within. Jag tycker också att produktionen är bra. Här finns betydligt mer bett än på det svarta albumet, och jag gillar att Ulrichs bastrummor har en liten antydan till klick.

Jomenvisst - klart jag måste ha med "The Jester Race" av IN FLAMES. Värt att notera är att detta är den första skivan som Anders Fridén gör debut som sångare i bandet, och här inleds alltså den fullständiga utförsäljningen av IN FLAMES. Om vi nu väljer att tro de diatriber som bandet numera alltid utsätts för när det vankas nytt album. Jag har ytterst svårt för folk som anser sig behöva ösa ovett över orkestrars musik av en eller annan anledning utifrån nån känsla att de har rätt till det. Gillar du inte ett bands skivor finns det en mycket enkel lösning på detta "problem": lyssna inte på dem. Jag har själv inte lyckats uppbåda någon vidare pepp inför ett släpp av IN FLAMES sedan 2006 då "Come Clarity" släpptes. Å andra sidan så har jag inte samma glöd när det gäller bandets tidiga skivor som "Whoracle", "Colony" och just "The Jester Race". De är bra skivor som jag gärna lyssnar på, men inte så mycket mer. "The Jester Race" är också skivan där Björn Gelotte axlar rollen som trumslagare förutom att lira gitarr. Detta är något han gör tills dess att Daniel Svensson går med i bandet vid tiden för "Colony" som släpps 1999. "The Jester Race" brukar hyllas vid sidan av "Slaughter Of The Soul" av AT THE GATES och "The Gallery" av DARK TRANQUILLITY som en portalskiva för the gothenburg sound. Den har ju ett fantastiskt gitarrarbete som det bara sprutar talang och känsla om. Jag tycker verkligen att detta kommer fram i den korta men ack så naggande låten Graveland som jag gärna återkommer till.

Ok, nu får ni gärna ta er något styrkande, för här kommer det en jävligt lång och snårig låt från PAN. THY. MONIUMs skiva "Khaooohs and Kon-Fu-Sion". PAN. THY. MONIUM var ett band som verkligen tog ut svängarna och skruvade sin musik bortom vanlig death metal även om detta är subgenren som bandet oftast räknas till. Bandet gav ut tre skivor under sin levnadsbana och lade ner strax efter att de spelat in "Khaooohs and Kon-Fu-Sion" 1996. Medlemmar i bandet var bland andra bröderna Swanö och  Roberth Karlsson som de flesta kanske känner till från FACEBREAKER och SCAR SYMMETRY numera. Jag drogs till bandet för att just Dan Swanö var med i bandet. Hela hösten har varit ett utforskande av vad den mannen har gjort i musikväg. Det började med WITHERSCAPE för mig, sen lite NIGHTINGALE, för att den senaste tiden bli mer PAN. THY. MONIUM. Jag tycker att sådan här vrickad musik behövs för att visa på att det går att vara seriös och tramsig på samma gång, men också för att visa på de möjligheter som musiken ger kreativa personer. Låten jag valt heter Thee-Pherenth och den är oavbrutet kul att lyssna på. Här har vi verkligt feta riff och traditionell death metal som samsas ypperligt med saxofoner och bakgrundssorl. Helt fascinerande!

För att ha så råa texter och omslag så är CANNIBAL CORPSE ett av de mest sympatiska och ödmjuka banden inom dödsmetallen. Jag minns med glädje hur kul det var att intervjua trummisen Paul när bandet spelade i Göteborg som en del av FULL OF HATE-turnén 2012. Att ens få chansen tycker jag var hur stort som helst. 1996 stod bandet inför ett för utomstående i alla fall paradigmskifte. Då gick nämligen George Fisher med i bandet på sång som ersättare till Chris Barnes som hade frontat bandet med den äran och verkligen hade definierat hur en sångare i ett death metalband nästan skulle agera. Om detta kan ni få reda på mer om när ni kollar in dokumentären "Centuries Of Torment" som är sjukt sevärd. "Vile" var alltså första plattan för George, och det är helt underbart att se honom berätta om hur inspelningen tog sin början med låten Devoured By Vermin och han inte kunde få till skriket i början av låten. Han fick alltså gå in på toan och hetsa sig själv till att gå ut och leverera. Tagningen som blev inspelad är alltså den han gjorde direkt efter diatriberna mot sig själv. Bara det är en anledning att ha med skivan om ni frågar mig, haha!

Ja, det finns hur många dåliga skämt som helst om OPETHs andra skivas titel som heter "Morningrise". Omslaget är så fint och rofyllt att jag inte kan annat än älska det. Musiken återspeglar faktumet att OPETH var - och är - ett band som är annorlunda. Har ni följt bloggen och mitt skrivande på WeRock så vet ni ju att OPETH är ett band som jag håller lite högre än de flesta andra band. Det känns skönt att det finns ett band som i stort sett kan göra vad som helst i musikväg och som jag som lyssnare alltid är beredd att ge en chans. Det handlar inte om förbehållslöst dyrkande, men om en inställning att det som bandet gör kan vara bra. Kommande skivan "Sorceress" är bara ytterligare en byggsten i detta faktum. Men nu ska vi inte prata om den, utan om morgonståndsskivan. Detta är alltså bandets andra platta. Ingen av plattans fem låtar har en speltid på under 10 minuter. Fullt normalt. Här finns en nektarljuv balans mellan lugna partier och döds gjorda på ett sätt som få andra hade, eller har mod, till att göra i samma utsträckning. Den enda medlemmen som är kvar i bandet från denna tid är, rätt gissat, Mikael Åkerfeldt. Den märkligaste utvecklingen efter det att alla lämnade bandet får vi nog säga att basisten Johan De Farfalla fick. Fram till 2015 jobbade han som rektor på Tollare Folkhögskola. Han har också ett förflutet som politiker för KD. Bara en sån sak!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Onsdagstipset

Kamrater! Tiden är inne att kika djupt ner i den häxkittel där black och death kokas ihop till den allra mest smakfulla av brygd. Många band har detta som koncept men få gör det så bra som NOCTEM. Detta är rakt av svinigt bra! Thrashigt snabbspelar-ös, hockeyrefrängskänsla och en urkraft som slår emot en likt en vulkan placerad direkt vid själva ingången till Hades. Det finns blinkningar till den svenska dödsmetalltraditionen, likväl som mer genreöverskridande akter som ANAAL NATHRAKH. Även det spanska ursprunget får plats i gitarrmanglet. Mixning och mastring står Tore Stjerna från klassiska Necromorbus studio för, vilket ytterligare bidrar till känslan av rått men välproducerat (tänk WATAIN). Fem av fem dubbelyxor ger jag om denna styrkeuppvisning, med andra ord - missa icke detta.

Fullängdaren "Haeresis" släpps inte förrän den 30/9 men innan dess får vi låta nedanstående tre smakprovsspår gå på repeat. Jag biter på naglarna, räknar ner och säger Carpe NOCTEM!

/Susanne

Onsdagstipset : NOCTEM - Haeresis (smakprov)

Fredagslistan 2016, vecka 37: Nytt!

Gott folk!

Vi har hunnit till mitten av september, och jag kan i det närmaste garantera att majoriteten av de journalister/skribenter som jobbar med metal nu på allvar börjar fundera på vilka skivor som kan komma ifråga för årsbästalistor över 2016. Rent spontant kan jag för egen del säga att 2016 är ett rent skrattretande år redan nu. Min bevakningslista som jag alltid gör från januari innevarande år har i skrivande stund närmre 1000 låtar som bebor den. Och då räknar jag inte med kommande släpp från OPETH, TESTAMENT, ALLEGAEON, METALLICA och en mängd andra band vars skivor jag förmodligen kommer att överväga att ge en position på årsbästalistan.

Kollar jag bara den närmsta tiden så har det kommit en hel del riktigt fin musik från flera band jag tycker att det kan vara värt att lägga lite tid på.

Vi kör!

Peter Tägtgren är ju en produktiv människa. I förra veckan släppte han nytt material under namnet PAIN, ett projekt som jag aldrig riktigt fastat helt och fullt för. Oftast har jag tyckt att låtarna har hållit en helt okej nivå, utan att får mig att tända till på allvar. "Coming Home" är en skiva som många har hyllat som ett av PAINs bästa släpp. För egen del så tycker jag att det finns en handfull väldigt bra låtar på skivan, men som helhet? Njaaaee. Nu tycker ni säkert att jag är ett töffe som ens har med skivan i en fredagslista med alla dessa reservationer släpande efter som ett tröttsamt minfält. Men då kanske ni inte har lyssnat på Black Knight Satellite? Gör det - för den låten är så helvetiskt bra, snygg, välkomponerad och episk att det är omöjligt att inte ha med den i listan.

Jomenvisst - jag slänger med en låt av EVERGREY från deras nya skiva "The Storm Within". Jag tänkte på att med förra skivan - "Hymns For The Broken" som kom för två år sedan - så fick EVERGREY lite av sin gnista tillbaka. Flera gamla medlemmar återvände och jag fick intrycket att Tom Englund tyckte att det var roligt att lira igen. Om detta nu kan sägas om ett band som karvat ut en mörk melankolisk nisch att mysa hem verksamheten i, haha! Nya skivan är en fortsättning på denna fina trend, och den låter helt fantastiskt. Faktum är att hela skivan är en fröjd att lyssna på - att den släpps på hösten är synnerligen lämpligt då detta är en skiva jag verkligen kan se mig återvända till då kvällarna blir allt mörkare och tonen av död och förruttnelse i luften blir mer påtaglig.

ALLEGAEON är ett fint tekniskt och melodiskt dödsmetallband från Fort Collins i Colorado. Jag har gillat bandet sedan bandet debuterade med en självbetitlad EP 2008. Först och främst föll jag för musiken, men det är väldigt tilltalande med ett band som skriver om vetenskap och existentiella frågor. Just vetenskapsvinkeln är ju lite fräsch i en genre som, oftast, inte brukar handla om tänkande. Nu är bandet på gång med nytt material - i nästa vecka släpps "Proponent For Sentience" och den är grym. Bandet har en ny sångare också. Riley McShane, och han har glöd i pipan det kan jag säga. Låten som bandet har släppt som smakprov från skivan - Gray Matter Mechanics - Apassionata Ex Machinea innehåller allt från spansk gitarr till brutaldöds. Allt exekverat med stil och ackuratess.

Ny skiva från Hannes Grossmann som lirar trummor i bland andra ALKALOID. Bara det fick mig att bli till mig. ALKALOID är ett genialt band om ni frågar mig, och gillar du progressiv teknisk döds är det ett band att hålla ögonen på. Hannes Grossmann är en gravt begåvad musiker som redan på två år gamla "The Radial Covenant" visade på sin oerhörda låtskrivartalang. Nya "The Crypts Of Sleep" är en allt annat än sömnig uppvisning i hur den här typen av musik är när den skrivs och spelas av folk med visioner och kapacitet. Ja, jag är till mig i trasorna.

Devin Townsend Project. Jag känner verkligen att med "Transendence" som släpptes nyligen så får jag sluta upp med att sörja att STRAPPING YOUNG LAD inte finns mer. För detta är en otroligt bra, rolig, mäktig och till stora delar magisk skiva som Devin och hans gäng har gjort. Jag föll direkt för låten Secret Sciences som är en över sju minuter vindlande resa där vi inte bara får solitt spel över hela linjen, men också ett fint gästinhopp från Anneke Van Griersbergen. Är detta det hårdaste ni kommer höra i år? Nej, verkligen inte - men det går inte att förneka att det kan vara det roligaste.


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 37: Nytt!

Torsdagstipset

Worship the skägg!

 
RORCAL, känns det namnet bekant? Det gjorde det inte för mig men nu sitter de definitivt på kartan över bra band. De kommer från Schweiz och gör låtar om apokalypsen som går rakt in i själen. Ibland är musik kärlek som en knytnäve vid första ögonkastet och "Creon" är en sådan skiva. Den är lika krävande och härjig som den är briljant och oväntad. Progressiv experimentverkstad med en röst som skulle kunna vara 2016 års mest desperata blandas med black metal, hardcore, doom och en skopa gotik. Jag säger inte mer än så, släpp genast allt ni har för händer och bara lyssna. Herrejävlar.

/Susanne

Torsdagstipset : RORCAL - Creon

Onsdagstipset

Den mäktiga snön!

Härom veckan var jag på vippen att tipsa er om en bortglömd... jag vet inte om jag skulle säga pärla men någon form av naturmaterial då. Det var mycket folkmusikvibbar och bland annat en panflöjt inblandad i det hela och både jag och Martin ömsom jublade och ömsom skämdes när vi lyssnade på alstret, men det är en helt annan historia! Kanske dyker den upp framöver och kanske gör den det inte.

Skivan jag däremot tänker lyfta fram idag är finska bandet MOONSORROWs "Jumalten Aika" (vilket betyder ungefär gudarnas tidsålder, inte alls julmalt alika som man skulle kunna tro). MOONSORROW har en logga som ser ut att komma från Visby medeltidsmarknad, har hållit på sedan år 1995 och tog sitt namn som hyllning till CELTIC FROST-låten Sorrows of the Moon.

Det här bandet har också en grej för folkmusik, milt uttryckt, och det i sig kan bli en smula enahanda som vi alla vet. Jag är alls inget fan av vikingmetal så jag var aningen skeptisk till att ta mig an ett sånt här projekt - de slog i underläge. Dock är detta kraftstycke till album så fullt av black metal-desperation och grandiositet att det funkar! Jag kapitulerar helt och hållet. Till och med mungigan, detta smått tvivelaktiga instrument, gör sitt jobb och fyller en funktion i titelspåret. Det ni! Det här är som att ge sig ut på en episk resa från Mattisborgen och in i självaste Mordor med apokalypsens fyra ryttare i släptåg. Jag tar tillbaka en hel del ont jag sagt om folkmetal genom åren och drar på mig höftskynket för nu jädrar i min lilla låda vankas det lägereld och knypplade ringbrynjor!

/Susanne

Onsdagstipset : MOONSORROW - Jumalten Aika

Måndagstipset

Frågor på det?

Ave God morgon!

Till frukostkaffet ska vi idag intaga en portion melodisk ledsendöds. Hurra! BE'LAKOR rör sig obehindrat mellan gothdoftande melankoli, uppslitande gitarrsolon, teknisk skicklighet, ömma melodislingor och bottenlöst vemod. Även en och annan pianoplink smyger sig in. "Vessels" känns perfekt som skiva att sätta igång på repeat när mörkret sprider sig - tänk relationsuppbrott, telefonkö till myndighet eller riktigt kass hårdag.

Det enda jag efterlyser är mer hårdmangel-partier för att ytterligare öka sprödheten hos det puttrigt vackra materialet. Som trivia kan nämnas att bandet kommer från Melbourne och att namnet BE'LAKOR syftar på en demon från spelet Warhammer.

Det känns lite finskt, det känns lite höst men framför allt är det ett rivande balsam för dystra själar. Mera kaffe!

/Susanne

Måndagstipset : BE'LAKOR - Vessels

Fredagslistan 2016, vecka 36: 1992

Gott folk!

Denna vecka återvänder jag till 1900-talet, närmre bestämt 1992. Om ni tycker att det finns en röd tråd i detta bakåtblickande så har ni faktiskt helt rätt. Sedan förra 90-talslistan så kunde jag inte ljuga längre för mig själv: det kommer bli fredagslistor om alla år på 1990-talet. Detta årtionde framstår allt mer som en guldgruva att gotta ner sig i - och tanken är att jag ska ta chansen att gräva ner mig i skivor som jag kanske inte höll speciellt högt eller ens var medveten om när de gavs ut.

Vi kör!

W.A.S.P. har inte varit ett band som jag tagit på allvar någonsin. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet ofta dök upp på OKEJs omslag i samma veva som exempelvis TWISTED SISTER och KISS och att Jackie Lawless - bandets oomstridde ledare - i nästan varenda intervju framstod som en dryg och självgod herre. Men, jag minns hur jag fastnade för bandets video (som visades i Diezel i SVT) till The Idol. Att den var pompös hör bara till sakens natur. "The Crimson Idol" är ett konceptverk om Jonathan Steel som efter det att hans bror dött i en trafikolycka glider ifrån sina föräldrar som alltid har sett Jonathan som ett misslyckande in i missbruk som fortsätter in i hans musikaliska karriär som visserligen går uppåt men ändå inte kan ersätta den känsla av övergivenhet som Jonathan känner. I slutändan försöker Jonathan återta kontakten med sina föräldrar som inte vill veta något av honom och han begår självmord genom att hänga sig i sina gitarrsträngar under en konsert. Ja, ni fattar. Detta är en skiva och en story som ni antingen får acceptera eller förkasta. För egen del var det kul att återupptäcka framför allt låten The Idol, men så har jag nästan alltid varit svag för det storvulna och melodramatiska. Förresten - om ni vill kolla in videon där trummisen Frank Banali uppvisar en fullständigt orimlig bredd mellan sina bastrummor - så hittar ni en version här.

Vi gör en tvär sväng i valfri riktning till Tyskland och thrash/speedmetalbandet DESPAIR som hann med att klämma ur sig 3 album innan sagan var all 1993. Kände jag till "Beyond All Reason" när den kom ut? Nä, sannerligen, det gjorde jag inte. Jag tycker att skivan har en produktion som är stenhård och nästan oeftergivlig. Och det passar den bra - vi pratar inte allsång kring lägerelden här. Väldigt sköna vibbar då detta låter rätt mycket som den thrash som kom från Bay Areaområdet och som i flera bands fall alltid slog ur underläge. Noterbart om bandet är att sångaren Robert Kampf bildade numera gigantiska labeln Century Media och att bandets gitarrist Waldemar Sorychta mer eller mindre blev husproducent för labeln. Bland annat styrde han upp ljudet på UNLEASHEDs "Where No Life Dwells".

SUICIDAL TENDENCIES ökade på sin metalratio för ett tag sedan då bandet rekryterade Dave Lombardo att sköta trumspelet. Bandet från Venice Beach var ett band som flöt omkring i periferin för mig. De var alltför eklektiska egentligen för att jag skulle acceptera den crossovermusik som bandet stod för rakt av. Idag inser jag att det är just detta som är bandets styrka. "The Art Of Rebellion" köpte jag faktiskt i CD-formatet när det begav sig och den fick kanske inte överdrivet med speltid, men blev ändå en skiva som jag återkom till kanske bara med en vag vilja att se om den vuxit till sig. Jag blev helt till mig när jag drog upp skivan ur minnets dunkla vrår och lyssnade igenom den igen. En låt som I Wasn't Meant To Feel This/Asleep At The Wheel var exakt lika skön som under 90-talet och det blev därför den jag valde. Andra synnerligen sköna låtar att kolla in: We Call This Mutha Revenge och Gotta Kill Captain Stupid. Notera gärna att det är Robert Trujillo som lirar bas på skivan.

Jomenvisst! Jag väjer inte för lite Yngwie vid väl valda tillfällen. Hela skivor - för att inte tala om hela konserter - pallar jag inte. Men enstaka låtar, ja, då har detta strängbändarego min fulla uppmärksamhet. "Fire & Ice" är den skiva som jag oftast återkommer till i Malmsteens diskografi och den är den sjätte skivan som han gav ut. Malmsteen är ju en instrumentalist som inte håller igen. Klassiskt är ju yttrandet How can less be more? More is more! och det kan väl tjäna som ett mission statement för Malmsteens hela karriär, haha! Oavsett vad vi tycker om mannens personlighet så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte imponeras av hans teknik som har förvärvats genom verkligt gediget övande. Så här bra blir du inte över en natt, eller ens de där berömda 10.000 timmarna.

"Dehumanizer" var faktiskt den första skivan av BLACK SABBATH jag köpte. Och det skedde på en stor - gigantiskt faktiskt - affär i Tyskland. Lite visste jag då att denna skiva markerade återkomsten för Ronnie James Dio till bandet efter 10 år. Detsamma gällde trummisen Vinnie Appice och - nästan chockerande - Geezer Butler som inte hade lirat med bandet på nio år! Och det märks att bandet har haft både kul och lyckats skriva ihop låtar som det både svänger tungt om och som bjuder på fantastiska individuella insatser från medlemmarna. Det var helt fantastiskt kul att lyssna på skivan igen, och jag hade svårt att bara välja ut en enda låt att representera hela skivan. Nu blev det Master Of Insanity som har ett snyggt basdominerat intro, bra riff, tempoändringar och kingsång från Dio. Överlag är produktionen avskalad. Appices trummor låter verkligen som trummor och det finns en fin råhet i Iommis ton. Jag misstänker att jag kommer återvända till skivan lite emellanåt de kommande veckorna, haha!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 36: 1992

Supporta scenen: Persefone

2013 så släppte andorranska PERSEFONE "Spiritual Migration", en skiva så öronbedövande bra att jag satte den på plats nummer 1 på min årsbästalista det året.

Nu är bandet på gång med nytt material i form av sitt femte album betitlat "AATHMA" som kommer ges ut - förhoppningsvis - i början av 2017. Jag skriver förhoppningsvis eftersom bandet har dragit igång en crowdfundingkampanj som ultimativt ser till att medlemmarna kanske går med vinst på hela företaget, eller åtminstone ser till att förlusterna inte blir för stora.

Bakom utgivningen står det svenska bolaget ViciSolum och för mixen och mastrandet av skivan står Jens Bogren - en i det närmaste garanti för att skivan kommer att låta fantastiskt.

Vill du bidra - på samma sätt som jag har gjort - så hittar du länken till rätt sida här. 

Som idé tycker jag crowdfunding är fin. Detta markerar tredje gången som jag backar ett projekt. De två andra är NECROSAVANTs "Aniara"-projekt och Bladen Brinner-poden som är en pod om barn- och ungdomslitteratur för vuxna lyssnare. Såklart finns det projekt som är rent tramsiga och kanske redan från början kvalitetsmässigt dödsdömda, men PERSEFONE hör till en skara band som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet och baserat på den musik som gruppen tidigare har skämt bort oss med så tycker jag de är värda både vår uppmärksamhet och en del av våra pengar.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Gott folk!

Idag tar jag i med storsläggan av flera anledningar. Sedan igår så återfinns jag på Helsingborgs Stadsbibliotek efter nio månaders föräldraledighet med Cordelia - det innebär hoppas jag - att det ska bli lite mer bloggande än "bara" fredagslistan som jag skött hemifrån den senaste tiden. Den andra anledningen finner ni i titeln till veckans lista. Idag består listan enbart av riktigt tunga och förhållandevis långsamma låtar. Tanken föddes i måndags kväll då jag kollade in DARKHERs nya skiva och helt plötsligt fick ytterligare en skiva som jag gillar och där musiken är allt annat än hastig.

Vi kör!

Susanne tipsade ju om DARKHER i förra veckan, och jag drar igång allt som Susanne tipsar om av ren princip då jag har upptäckt så många bra band genom henne att det är löjligt. Bakom aliaset DARKHER står Jayn H. Wissenberg, en kvinna med bas i West Yorkshire. Jag är faktiskt alldeles hänförd av "Realms", en skiva med nästan provocerande dålig produktion av trummorna. Men - och detta är ju rent avgörande - känslan och atmosfären är så massiv och vacker att det är rent omöjligt att stå emot. Wissenbergs fragila och hemsökande stämma är det som får mig totalt på fall. Här har vi en sångerska som har total kontroll på sitt instrument. Jag har valt en låt som heter Hollow Veil som också visar på en fin förmåga att bygga en låt från grunden upp. Jag är väldigt svag för dylika grepp, så det kanske inte är så konstigt att jag gillar detta.

Jag upptäckte THE WOUNDED KINGS med förra skivan "Consolamentum" som kom 2014. Sedan dess har sångerskan Sharie Neyland lämnat och originalsångaren George Birch har kommit tillbaka. Bandet gick tidigt ut med att "Visions In Bone" skulle bli bandets sista skiva. Tråkigt? Jovars, men skivan är verkligen ingen snyftare om ni nu trodde det. Den har ett fint sväng som drar åt det bluesiga hållet. Birch har en rå men kärvänlig stämma, gitarrspelet fullständigt glöder, och att bandet använder sig av mycket tydlig och effektiv dynamik är hur häftigt som helst. Ibland får jag känslan av att Quentin Tarantino skulle älska att ha med låten Beast i en film som helst skulle utspela sig i nåt ödsligt ökenlandskap - kanske Texas. Detta är helt magiskt bra, och en äkta värdig avslutning på ett band som verkligen förtjänar er uppmärksamhet.

 Om ni följer mig på Instagram (heter metallbibliotekarien även där) så vet ni att jag förra veckan hade en throwback thursdaybild när UZALA spelade i Helsingborg för två år sedan. Detta är ett band som har viss credd - annars får du verkligen inte spela på Roadburn - och jag tycker att det är välförtjänt. UZALA består av gitarristen/sångerskan Darcy Nutt, gitarristen/sångaren Chad Remains och trummisen Chuck Watkins. Ingen bas således, men det märks inte ett skit om ni frågar mig och är verkligen inget som drar ner intrycket att detta band vet hur man lirar tungt och stämningsfullt. Bandets studioalster går att få tag på via Bandcamp, på Spotify återfinns gruppens gig från Roadburn förra året. Det är en ren njutning att lyssna på kan jag säga. Samspelet mellan medlemmarna, låtarna,  Darcys härliga vibrato, känslan - ja det blir ju kapitulation!

Jo, jag har kört låtar med INVERLOCH innan. Men det går liksom inte att få för mycket av detta döds/doomgäng från Australien. Ett faktum som jag älskar, då jag förknippar Australien med hemskt många soltimmar och så kommer INVERLOCH fram med sin musik som låter som något som legat och jäst till sig ruttenhet från mörka grottor med ohälsosam bakteriekultur. Skulle jag nämna tre skivor inom doomen som i år har förflyttat berg vad mig anbelangar så skulle "Distance I Collapsed" finnas med utan tvekan. Detta är rent giftig musik, som dessutom bryter lite mot genrekonventioner. Det liras nämligen något mer hastigt än brukligt stundtals ska jag säga.

COUGH är nog det mest traditionella bandet i veckans lista. Jag har bara börjat sniffa på bandets musik, men detta är ett band som hållit på sedan 2005 och har stor credd inom scenen såvitt jag kan bedöma. De delar hemstad med LAMB OF GOD - Richmond i Virginia - men har verkligen inget gemensamt med LOG, haha! Jag får intrycket att COUGH gillar sin doom traditionell - det liras rejält långsamt och har gott om fina slingor i gitarrerna. Sången är desperat utav helvete från Parker Chandler och Dave Sisco och Joseph Arcaro på trummor har exakt rätt släpighet i spelet. Rundgång? Jajemänsan! Det jag också uppskattar är att bandet har tagit i orgel i sin musik - det ger en ödesmättad känsla genomgående. Av det jag hör på "Still They Pray" så blir jag oerhört sugen på att kolla in mer musik av bandet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Tisdagstipset

Cleant men rått på samma gång, går det? Jajjemen, dagens tips tar oss med till snöklädda berg, vidsträckta glaciärer och vintrig snårskog. CANTIQUE LÉPREUX spelar atmosfärisk black så det dånar i inlandsisen. Vilken inlevelse! Vilka vidder! Detta kanadensiska band har släppt exakt en fullängdare och "Cendres Célestes" är majestätisk, iskall och magnifik. Omslaget här ovan ser ut precis som musiken låter. Trummorna är snabba, gitarrerna sorgsna och melodiska, sången pampig och hela hantverket får mig att känna en stark lust att kika närmre på Quebec-scenen. På med skoterdräkten och håll i häxhatten för nu far vi till fjälls!

/Susanne

Tisdagstipset : CANTIQUE LÉPREUX - Cendres Célestes

Fredagslistan 2016, vecka 33: 1999

Gott folk!

Jag vet inte om ni observerat att vi gillar 1990-talet här på bloggen? På något märkligt vis har vi gjort fredagslistor på temat minst 2 gånger - en med thrash post 90, och för några veckor sedan hade vi ju en lista med skivor som kom ut 1991. Hur många band som startade/hade sin heyday under 90-talet vi har haft med i olika inlägg är ju betydligt fler. Hoppas ni orkar med minst en till, för den här veckan tar jag mig an skivor som kom ut 1999.

1999 var ett väldigt solitt år för metal. Jag kan spontant räkna upp DARKANEs "Rusted Angel", TESTAMENTs "The Gathering", NEUROSIS "Times Of Grace" och DREAM THEATERs "Scenes From A Memory" som gavs ut det året. En sökning på knäckande resursen Metal Archives ger vid handen att det gavs ut 775 skivor det året. Och då räknar jag inte med liveplattorna.

Med andra ord så finns det rejält med musik att grotta ner sig i om ni känner för det - både stora namn, samt riktigt obskyra diton.

Med tanke på förra veckans relativa snällhet så kände jag lite för att köra lite råare tongångar denna vecka.

Vi kör!

 DEFACED CREATION var ett svenskt dödsmetallband som endast släppte ett album under det namnet. Efter det att bandets splittrades gick fyra av bandets fem medlemmar vidare och bildade AEON som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det är verkligt traditionell teknisk döds som man får sig till livs när man lyssnar på "Serenity In Chaos". Det är gott om elaka riff, stygga kaggar och kaosartad sång och det är ju nästan aldrig något jag klagar över. Jag får, såklart, en känsla av att även om bandet var tekniskt skickligt så lyfte karriären inte mycket över markplan. Men, och detta är ju såklart ett viktigt men, det är aldrig fel att faktiskt känna tidsandan i musiken, för det gör jag verkligen här. Vi får ett tekniskt skickligt genomförande, om än inte helt originellt, men det räcker fint för att få fötterna i trampning.

Omslaget ser inte mycket ut för världen, eller hur? Nästan tråkigt om ni frågar mig. Men ytterst få skulle hävda att innehållet inte skakade musikvärlden med sin höga grad av meckighet kombinerad med ett ursinne så starkt att det lämnar lyssnare kippande efter andan. Bandet har sedan "Calculating Infinity" kom ut hänfört både publik och recensenter med sin högt egensinniga musik. Detta är musik som kräver en viss hängivenhet. Att fånga dylikt raseri på skiva är väldigt imponerande. Live är bandet en piskande tornado som betraktar vilken konsertlokal, publik och sig själva som en helhet som enbart ska pryglas upp. Och det kan vara värt att ta chansen att se bandet då de har annonserat att efter den albumcykel som tar sin början ganska snart då sista skivan "Dissociation" släpps inom en snar framtid
 kommer bandet lägga ner.

Många av de omslag som prydde skivorna under 1990-talet är ju extremt snygga. Många är det inte, vilket nog är kategorin vi får räkna Tampa-dödsarna MONSTROSITYs "In Dark Purity". Tur då att musiken ligger på en mycket högre nivå. MONSTROSITY kommer kanske alltid vara mer kända för - trots att bandets musik är bra - att George Fisher, kanske mer känd som Corpsegrinder, var med i bandet innan han lockades över till CANNIBAL CORPSE. Och det är lite oförtjänt tycker jag då detta är riktigt trivsam death metal av typiskt tampasnitt. Visst - "In Dark Purity" vann aldrig några priser för mest banbrytande skiva - men jag har sannerligen inte ångrat att jag dök ner i skivan ytterligare en gång. Bara Lee Harrisons fina hi-hatarbete gör det värt tiden att vrida upp volymen och tokdigga till Destroying Divinity. 

 Det är inte svårt att tycka om japanska SIGH. Jag trillade över bandet med förra årets "Graveward" och föll som en fura för bandets skamlösa och överdrivna musik. Ju mer jag lyssnar på bandet desto mer yster blir jag. Här finns en rent rubbad nyfikenhet att låna friskt från vilken genre som helst. 1999 års skiva "Scenario IV: Dread Dreams" är inget undantag. Här har ni handklapp, tysk (?) asstolpig sång, riffglädje och stramt styltigt trummande. Och vet ni - det är genialt bra. Går ni in i lyssnandet med en inställning att bli kungligt underhållna så lovar jag er att ni kommer bli det. Det är rent omöjligt att värja sig mot SIGH som jag sannerligen hoppas väntar med att dra sin sista suck (pun intended) på ett bra tag!

Det är jobbigt att gå på fjället. Gubbarna på omslaget på DEEDS OF FLESHs "Path Of The Weakening" är antingen onda förebud om white walkers, eller så måste de se till att komma inomhus illa kvickt. Ja, jag tar i lite. Men det ligger liksom lite i sakens natur att inte ta de här brutaldödsarna (eller några för den delen) på allvar. Här har vi ett typexempel på hur det låter när Lars Ulrichs trummor från "...And Justice For All"-eran låter när de transporteras 11 år fram i tiden. Och det är just därför (delvis) som jag går igång på "Path Of The Weakening". Det är nämligen en skiva av ett band som med vett och vilja ser till att skaffa sig en ännu brantare uppförsbacke än de redan har. Och det måste jag ju respektera.


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 33: 1999

Torsdagstipset

Ave torsdag, hörrni.

Idag ska vi avhandla ämnet hardcore. Då undrar ni om världen är upp och ned - det här är ju en metalblogg. Är hardcore verkligen metal? Jag svarar nej men close enough. Men nu till pudelns kärna (kärna, core, roligt skämt, haha)! BASTIONS spelar eländigt, det är nog den första associationen. Det vill säga eländigt på det bra sättet, de kan allt traktera sina instrument. Sångmässigt är det desperat, growligt, skrikigt, ångestväsigt. Ja, helt enkelt eländigt. Släpiga downtempo-partier varvas med galoppdans och hockeyrefrängskänsla. Omslaget bjuder på en ledsen tjej i motljus, kanske är hon ledsen på grund av avsaknaden av byxor - det får vi aldrig veta. Vad vi däremot vet är att "Hospital Corners" leder oss in i det oundvikliga höstmörkret. Bra där!

/Susanne

Torsdagstipset : BASTIONS - Hospital Corners

Tisdagstipset

Tisdag mina vänner och dags för tips! DARKHER hörde jag för första gången igår men nu tänker jag inte släppa Jayn H Wissenbergs vackra stämma på länge än. Debut-ep:n heter "The Kingdom Field" och är ömsom smärtsamt vacker och skör, ömsom mörk och mässande. Jag är svag för den rituella känslan så ljudbilden träffar precis rätt. Tänk avskalad, sorgsen doom med spöklikt spröd sång så har ni en god uppfattning om detta. Bitvis tänker jag på MYRKUR, bitvis vill jag bara gå ut i skogen och lägga mig i mossan med hörlurar och dra upp till maxvolym. Lyssna och lär, gott folk!

/Susanne

Tisdagstipset : DARKHER - The Kingdom Field

och som lök på laxen, en glimt av kommande material (släpps den 19/8) :

Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

Gott folk!

Det blir en spretig lista idag, mest för att jag kände att jag ville ge ett tvärsnitt av vad jag lyssnat på senaste tiden och tipsa om en drös band som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet.

Vi kör!

Ni får ursäkta att jag kanske tjatar lite om OPETH, men de är ju ett favoritband av stora mått, och när bandet nu dessutom är på gång med nytt material i form av "Sorceress" så blir det nästan tjänstefel att inte ta upp bandet. Jag fick promon till skivan i måndags och den har gått varm kan jag säga! OPETH har tillgängliggjort titelspåret till skivan, och det är inte den bästa låten på skivan. Jag säger detta då jag tycker att låten Sorceress är en väldigt bra låt - så då kanske ni förstår hur vansinnigt stark skivan är? Precis. Om jag jämför med förra skivan "Pale Communion" så är produktionen mer köttig. Martin Axenrots trummor låter riktigt tunga, gitarrerna är feta. Låtmässigt fortsätter OPETH den fina trend som de startade på "Pale Communion", vilket såklart är trevligt!

Nästa band är SOEN, och det finns koppling till OPETH i det att Martin Lopez som trummar i SOEN tidigare innehade samma position i OPETH. "Tellurian" kom ut för två år sedan, och det jag verkligen imponerades av på den skivan var bland annat Joel Ekelöfs magiska sånginsats. När jag nu gick tillbaka till skivan så finns känslan kvar av att den mannen har en rent gudabenådad stämma. Detta kommer fram lite extra tydligt i smärtsamt vackra The Words.

Har ni varit i Brighton? Jag var där i början av 1990-talet och kollade in piren och allt det där andra turistiska man ska kolla in i Brighton. KING GOAT kommer från denna klassiska semesterort, men jag gissar att de kanske inte lägger så där värst mycket fokus på kungliga slott och pirar i sin verksamhet. Jag blev tipsat om detta band och deras skiva "Conduit" av Robert Gustafsson, och det har blivit lite snurr på plattan denna vecka. Det är en myriad av olika influenser som bandet bygger sin musik på. Rejält spretigt, men nästan oavbrutet intressant om ni frågar mig. Att bandet dessutom har producerat skivan själva gör mig bara än mer imponerad!

Betydligt vänare tongångar från CIRCUS MAXIMUS. Detta norska band startade som ett DREAM THEATER-coverband tydligen, och de gillar till största delen att lira proggigt. Jag läste en recension av bandets senaste skiva "Havoc" som kom tidigare i år, och blev lite till mig faktiskt. Bandets långvariga fans har uttryckt viss besvikelse att bandet blivit lite för mjuka, men för mig som inte lyssnat på bandet innan så gör detta inte så mycket. Jag har valt en riktigt smörig "ballad" kanske man får säga - Flames.

 Jag avslutar listan med en rejäl lavett från tyska brutaldödsmästarna DEFEATED SANITY. Deras senaste platta är en split med sig själva. Ena halvan av skivan är fylld med den kanske bästa brutala dödsen som ni kommer hitta denna sida, ja nånsin kanske. Det här är ett band som aldrig smitit undan ansvaret att skriva bra och framför allt minnesvärda låtar i den kanske mest utmanande subgenren som finns. Bara av den anledningen är bandet värt att kolla in. Andra halvan är ett ymnighetshorn av förträfflighet om du gillar band som DEATH och CYNIC (och det gör i alla fall jag).

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

Torsdagstipset

BLOOD RED THRONE, ett band som egentligen aldrig fått något stort genombrott trots sin digra dödskompetens, har släppt sitt åttonde album. Det heter "Union of Flesh and Machine" och är -  skulle jag vilja säga - svinbra. Fläskiga riff, rått growl och inget tjafs brukar ju vara signum för det här gänget och den här plattan är inget undantag. Däremot levlar man upp några pinnhål och bjussar på kompromisslös dödsmetall med extra allt. Plusmeny deluxe och grädde på mosh-moset. Klart bästa skivan sedan "Altered Genesis" och med personliga favoriter som: Proselyte Virus, Martyrized och Leather Rebel (japp, mycket riktigt en JUDAS PRIEST-cover). Skruva upp volymen, nu blir det åka av!

/Susanne

Torsdagstipset: BLOOD RED THRONE - Union of Flesh and Machine