Gott folk!
Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.
Vi kör!
ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har.
Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.
Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.
Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.
Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln
Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!
Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.
Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar