Mount Olympen - en bokrecension

Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.

Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).

Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.

Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Årsbästalistan 2014: De nominerade, nr. 1

Gott folk!

Det är tid att dra igång vansinnet på allvar. Vilka skivor kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista? Det finns i år en hel drös med kandidater - 2014 har varit ett väldigt starkt skivår.

Nominerad: "Engineering The Void" - SOREPTION

Sundsvallsbandet fångande min uppmärksamhet redan 2010 med "Deterioration Of Minds", och imponerade även live. I början av 2014 gav bandet ut "Engineering The Void" som ytterligare bevisade att bandet är synnerligen värt att hålla koll på. Så här låter teknisk döds när den är som bäst. Här finns tekniken att lira skjortorna av de flesta, här finns låtarna som fastnar efter ett par genomlyssningar, här finns ett sväng som imponerar. Jag var lika lyrisk i min recension av skivan på Werock där jag skrev att

[...] ”Engineering The Void” är till brädden fylld med musik av sådan kvalitet att det redan nu är otänkbart för mig att tänka sig en årsbästalista utan skivan och detta borde i en rättvis värld vara alstret som gör att fler får upp ögonen för bandet.

/Martin

Julkalender på bloggen!

Jomenvisst är det sant! Jag kommer att ha en liten julkalender här på bloggen som jag väljer att kalla "A Real Live Christmas". Det blir dock inte dag för dag, men varje måndag kommer jag att skicka upp en grej som man sen kan läsa och njuta av under återstoden av sagda vecka. Och till sist blir det glögg. Eller så kör vi glögg hela tiden och är lika glada för det.

Tills dess, en gammal pärla.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.

"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.

"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Årsbästalistan 2014 - ett konstaterande

Det är säkert fler än jag som har noterat det. Att 2014 är ett, tja, ganska starkt skivår. Varje år brukar det heta att just det året är det starkaste, mest imponerande och på alla sätt mest dräpande kreativa året när det gäller skivor.

2014 känns det så mer än någonsin. Enligt Metal Archives gavs det ut 5,081 metalskivor. Enligt deras definitioner. 5,081 skivor. Jag har sedan året börjande egentligen haft en spellista på Spotify lämpligt nog betitlad "2014" som jag stadigt fyllt på. Idag fyllde jag på lite till och kollade sedan hur lång den var. 507 låtar med en speltid på 43 timmar och 32 minuter. Mer än en arbetsvecka om man jobbar heltid. Utan att lyssna på samma låt mer än en gång.

Jo, jag kan konstatera att 2014 är ett starkt år. De band som har gett ut skivor i år har varit tvungna att prestera musik av yttersta kvalitet för att slå sig in på listan. Från nästa vecka kan ni ta del av vilka skivor som kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista. Det kommer bli galet.

/Martin

En liten Black Sabbath-julklapp

Lagom till att BLACK SABBATH firar att det är 45 år sedan de spelade in sin debutskiva (17-18/11 1969) så fick jag en liten länk med posten som innehöll en riktig godsak från ett av de där bortglömda åren.

Efter att IAN GILLAN-Sabbath kastat in handduken så stod Black Sabbath återigen utan sångare. Under en väldigt kort period provsjöng en snubbe vid namn David Donato för bandet, det togs dessutom lite bilder på en komplett lineup som spreds i musiktidningar världen över. Av detta blev det dock prick ingenting till slut, och David Donato förpassades in i evigheten. Det ryktades i många år om en tape med "hans" Sabbath på, men det dröjde ända fram till 2006 innan vi fick höra en snutt. Och det är denna snutt som jag idag fått i bättre kvalitet, en smula längre version och framförallt i korrekt pitch vilket inte varit fallet innan.

Vi lyssnar alltså till Black Sabbath anno 1984. Bill Ward är tillbaka på trummorna, Tony och Geezer är på plats och Geoff Nicholls spelar keyboards. Och David Donato sjunger. Låten heter No way out, men den uppmärksamme Sabbathdiggaren hör direkt att detta blev en annan låt några år senare.

Ibland är det fanimej helt fantastiskt att vara bootlegger.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Godmorgon!

Denna veckas fredagslista är lika kort som den är naggande god: tre låtar som av någon anledning fått extremt mycket speltid i förhållande till rätt mycket. Framför allt skivorna de ligger på.

Vi kör.

SOENs första skiva "Cognitive" uppskattade jag inte alls. Därför är det lite extra kul att "Tellurian" är en skiva som fått försvarligt med speltid i lurarna under veckan som gått. För oinvigda kan jag nämna att alla i bandet har eller har haft anställning i andra band - trummisen Martin Lopez är skyldig till att ha spelat trummor på föredömligt vis i OPETH under många år. The Words är en låt som med sin oerhörda känsla av längtan, sorg och förlust fick mig att haja till redan vid första genomlyssningen. Det oerhört sparsmakade trumspelet ber jag er notera, men det som verkligen bör sätta sig är Joel Ekelöfs mer än lovligt snygga och mäktiga sånginsatser. Det gäller inte bara The Words utan hela skivan som jag verkligen kan rekommendera.

Nytt material från finska GHOST BRIGADE får mig alltid att lystra till, det vet ni kanske sedan innan om ni följt bloggen ett tag. Bandet har haft en del avhopp, vilket faktiskt kunde ha lett till att det inte hade blivit en ny skiva. Nu föreligger "IV-One With The Storm" som rent fysiskt bevis på att bandet tog sig igenom skärselden och nu vräker på med sin melankoliska melodiska death metal. GHOST BRIGADEs musik är i en tid med allt större musikaliska utmaningar en trygghetsfilt för mig - man vet vad man får, utan att det för en enda sekund blir tråkigt. Öppnaren Wretched Blues är en för bandet ovanligt tung låt. Svänget är synnerligen njutbart. Jag vill be er att ge de rent underbara pukrullningarna från Veli-Matti Suihkonen. 

 Nytt, mycket efterlängtat material från Australiensiska NE OBLIVISCARIS, den progressiva extrema musikens nya kelgrisar. Jag antar att ni har läst om bandets crowdfunding-kampanj för sin kommande världsturné som samlade in ohemula belopp. Chansen för att få se bandet på våra breddgrader är således oerhört mycket bättre än vid släppet för debutskivan "Portal Of I" från 2012. Från svårt storvulna "Citadel" har jag plockat Painters Of The Tempest, pt. 2 - Triptyck Lux", en låt med en nätt liten spellängd på ca 16 minuter. Det är stort rens i vanlig ordning, men jag ska be er tänka lite extra på de lite lugnare delarna där bandets violinist/rensångare Tim Charles får komma fram lite extra. Det gäller för övrigt hela skivan, vilket jag tycker är bra. För utförligare recension av skivan får ni vänta tills söndag då mitten av månaden-recensionerna kommer upp på Werock.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Hårdrocken 45 år!

På måndag den 17/11 är det prick och polenta 45 år sedan BLACK SABBATH ställde sig i studion och drog det första ackordet till vad som skulle bli deras debutskiva. Man får gärna hävda annorledes men i min bok är det i exakt detta ögonblick som min personliga definition av begreppet "hårdrock" skapas. Jag ville gärna uppmärksamma detta på något sätt och har därför bokat stadsbibliotekets hörsal på lördag kl. 14.00 för att nostalgisera lite.

Först tänkte jag hålla en föreläsning, men sen tänkte jag "njaaaaaa" och sade till mig själv att "jo men kanske" men sen tänkte jag "njaaaa" igen och ändrade mig. Därför har jag bjudit in herrarna MATTIAS LINDEBLAD och MELKER BECKER istället, så håller jag i trådarna medan dessa två synnerligen initierade och intresserade personer får lov att löpa fritt.

Vi kommer att tala om allt mellan himmel och fjord. Det kommer naturligtvis att bli nostalgiskt, och ett visst fokus läggs säkerligen på det glada 80talet då hårdrocken var som värst om man får tro Hem & Skola. Det kostar inget att bevittna denna fullständiga urlakning av all things hårdrock, och man får vara beredd på att sitta fast åtminstone en timme. Kanske längre om vi får feeling. Soffans gäster har dessutom lovat ha med sig sin bok, aptly titled "Hårdrock", till försäljning och signering efterledes.

Till yttermera visso hör att det under dagen med all sannolikhet kommer att spelas upp några klipp som förstärker dagen, klipp som få personer hört/sett.

Så tills på lördag - varför inte värma upp med någon klassisk hårdrockskonsert? Welcome one, welcome all!

Helsingborgs stadsbibliotek, Hörsalen, lördag 15/11 kl.14.00 - Fri Entré

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Kiss i HD

Den ljudintresserade kanske redan har uppmärksammat det, men diskussionerna på KISSforum runtom i världen har varit intressanta de senaste dagarna efter att ProStudioMasters.com släppt ut nästan samtliga Kisskivor i riktig HD. Det är samma mastringar som ligger till grund för de nya vinylutgåvorna, och kan dessa man nu köpa för en peng och ladda ner i fantastiska 192kHz / 24-bitmastring. Jag har tillsammans med några bekanta lyckats få tag i samtliga släppta skivor förutom "Greatest Kiss" som jag valde att strunta i, samt "Monster" som jag inte heller vill ha. Jag har lyssnat engagerat på några av dem och har följande omdömen att ge.

"Hotter Than Hell" har aldrig någonsin låtit bättre. Den känns plötsligt som en riktig skiva, inte som en gröt av ljud med bra låtar i bakgrunden. Jag tycker mig dessutom höra att trumljudet skiljer sig på ett par låtar, speciellt Strange ways låter väldigt annorlunda jämfört med exempelvis titelspåret. Kanske var man inte nöjd och spelade in nya trummor? Kanske mixade man dem bara väldigt annorlunda? Roligt är det i alla fall, med sådana för min del nyhörda detaljer.

"Asylum" får också en ansiktslyftning som smäller undan benen på mig. Erics trummor går fram betydligt bättre, och den som envist hävdar att han inte svänger bör å det snaraste införskaffa denna. Groove is in the heart och i lurarna. Ett kristallklart, nästan påtagligt krispigt dynamiskt ljud lyfter denna ofta förbisedda 80talsdänga till nya höjder.

"Rock And Roll Over" är så in your face att man nästan ryggar tillbaka. Rösterna liksom ligger på hörlursmembranet och vibrerar, och panoreringen av gitarrerna har aldrig varit tydligare. En av de roligaste grejerna med 70talsKiss är just att Ace och Paul sällan spelade samma, Paul stod ofta för det rakare kompet medan Ace, well, gjorde lite vad som föll honom in. Detta skapade en dynamisk (veckans ord för övrigt) och  varierad ljudbild vilket sannerligen kommer till sin rätt nu.

Några skivor som står näst på kö och som jag lite hastigt hört brottstycken av är "Alive III" som verkar vara helt fantastisk, "Dynasty" som är fullkomligt überkristallklar samt Peters soloskiva (You matter to me är SJUKT bra!). Och alla de andra såklart.

Sedär ett mycket roligare Kissinlägg att skriva än om deluxeLoveGun. Nu vart jag glad igen. Bara det nuvarande bandet inte får röra sig i närheten av sitt eget gamla material så kan det bli bra.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

The Allman Brothers sista konsert ikväll 28/10

När vi vaknade imorse var det till en ganska vacker höstdag, åtminstone i Helsingborg. En helt vanlig dag för de flesta, på alla sätt. När vi vaknar imorgon är det till en värld där THE ALLMAN BROTHERS BAND inte längre finns som band.

Det är inte världens ände. Tvärtom egentligen, eftersom Allman Brothers är ett band som fortfarande låter fenomenalt bra trots de till viss del ålderstigna herrarna. Även om de varit med om sin beskärda del av både dödsfall och interna stridigheter har de rest sig ur askan flera gånger och fortsatt övertyga. Och säga vad man vill om originalmedlemmarna Gregg, Butch och Jaimoe - för min del är det tveklöst Derek Trucks och Warren Haynes som sett till att bandet kunnat andas på det sätt det gjort de senaste åren. Att välja att lägga ner nu, utan att de hamnat i andra betydligt mer pinsamma gamla orkestrars försök till att "fortfarande rocka", är inget annat än ett genidrag.

Allman Brothers lämnar efter sig en diger karriär. Böcker och historier finns det massor av, skivor ännu fler. Det står dock bortom allt tvivel att det är som ett liveband de profilerat sig, och GUD vilket liveband. Jag fick se dem två gånger i mars 2012, det var vad jag hann med. Båda kvällarna ligger absolut på topp 20 av mina nästan 600 konserter. Den andra kvällen ligger på topp 10.

Ikväll spelar de sin sista konsert. På Beacon Theatre i New York, såklart. Konserten sänds live på Sirius XM kanal 26 - Classic Vinyl. Hur väljer man låtar när man vet att det är den sista spelningen? Och framförallt - hur väljer man bort? Det blir en spännande sändning och den går i repris flera gånger för den som missar den.

När vi vaknar imorgon finns inte The Allman Brothers Band mer. Vi kommer att kunna andas och leva ändå.

Men det kommer inte riktigt att vara samma luft.

/Alex

Pinsamt Kiss

Ta inte mina ord för det. Lyssna och jämför själv. Jag bjuder in till diskussion här, och är sjukt besviken på KISS "deluxeversion" av "Love gun" som släpps nästa vecka. Den ligger redan på spotify och jag ville gärna höra livelåtarna eftersom det verkade vara något lurigt med dem. Jag var dock inte riktigt förberedd på vad de gjort med dem.

Analysen gäller Christine sixteen eftersom den finns på youtube för allmän lyssning från just Largo 1977, konserten som även skivans livelåtar härstammar ifrån. Publikljudet är pålagt, precis som när delar av giget tidigare gavs ut på en bonus-dvd i samband med Kissologysläppet för några år sedan. Men problemen har knappt börjat. Man försöker nu dessutom att minimera Peter Criss inblandning i Kiss å det grövsta. För det första har man helt och hållet klippt bort hans bakgrundssång i refrängen där han väldigt tydligt skojar till det och sjunger "Christine SEXteen". Men vad värre är - trummorna på deluxeutgåvan är nyinspelade, och otighta som fan. Jag nämner två partier här som är övertydliga i doktorerandet men den som tycker att det låter som samma trummor på båda inspelningarna över huvud taget bör uppsöka öronläkaren.

Youtube: 0:53 - 0:57
Spotify: 0:28 - 0:32

Youtube: 1:40 - 1:44
Spotify: 1:16 - 1:20

Det är inte ens dåliga kopior på Peter-fill, det är nyinspelat skit spelat av någon från kommunala musikskolans inledningskurs i trombon.

Jag tycker synd om Peter idag och jag skäms å bandets vägnar för vad de håller på med.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Fish i Köpenhamn ikväll

Och så var det dags igen. Ord man gärna säger men som kanske inte sägs fler gånger efter ikväll. Risken finns och blir mer överhängande för varje år eftersom vi alla blir äldre och eftersom huvudpersonen för kvällen dessutom aviserat sin avgång från musikvärlden inom ett par år. Men det kanske är bäst ändå, rösten antagit en helt annan ton och han har svårare att klara av långa konserter numera. Bättre att lämna med flaggan i någon form av topp, speciellt när senaste skivan "A feast of consequences" tillhör det allra bästa han gjort.

Jag talar såklart om FISH. Ikväll spelar han på Amager Bio i Köpenhamn för ynka 300 kronor. Låtlistan är fenomenal, hela High wood-sviten från nya skivan är magisk och den kör han, och på det hela taget brukar konserterna i Köpenhamn bli oerhört bra.

See you tonight onkel!

Jag och Fish första gången vi träffades, utanför KB i Malmö i september 1995

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.

Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.

Vi kör.

Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.

RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.

I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.

Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.

Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Steve Rothery - Köpenhamn imorgon

Imorgon kväll spelar STEVE ROTHERY med sitt soloband på Viften strax utanför Köpenhamn, det lär bli en höjdarspelning. Hans första soloskiva släpptes för någon vecka sedan och för min del räcker det att han kör den rakt av så är jag nöjd sedan. "The ghosts of Pripyat" är en stämningsfull skiva, instrumental och helt fri från gitarrshredding. Steves signum är inte helt olikt David Gilmours, ingen gitarronani så långt örat når utan genomtänkta och vackra stycken som talar rakt in i hjärtat.

Jag har dock ryktesvägen hört att han även kör lite MARILLIONhits i slutet av spelningen. Det blir säkert småmysigt det också, men Marillion ska jag se i London i december och i Holland i mars så för min skull behövs det inte.

237 danska kronor kostar det. En synnerligen futtig summa för en sådan hjälte. Det blir fint imorgon.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Iron Maiden - Hammersmith 1982

Det är en fin tid att vara intresserad av videobootlegs. Det är förhållandevis lätt även för den med tämligen bristfälliga tekniska kunskaper att göra bra grejer med rätt material. En grej jag länge funderat på att fixa till själv är IRON MAIDENs konsert från Londons Hammersmith Odeon 1982. Den filmades och lades i malpåse eftersom den inte ansågs hålla måttet. Det läckte ut en 65 minuter lång film i mitten av 80talet, kvalitén var ingen höjdare men då fick vi åtminstone se merparten av det 95 minuter långa giget. När sedan dokumentären "12 Wasted Years" kom i slutet 1987 så fick vi några låtar där i absolut toppkvalitet. Men vi hoppades på mer.

Det skulle dröja till runt 2004 innan vi fick vårt lystmäte tillfredsställt, åtminstone delvis. I en cd-box fick vi hela giget på två skivor, och i dvd-boxen "Early Years p. I" fick vi 45 minuter på dvd från konserten.

De tre videokällorna har bjudit på delvis annorlunda låtar, så min tanke var att använda den officiella "Early Years"-versionen som grund och sedan klippa in Sanctuary från "12 Wasted Years" samt ytterligare tre låtar från bootlegkassetten. Men någon annan gjorde det innan mig och hade dessutom den goda smaken att slänga med även de låtarna som inte finns ute, så man får åtminstone en slags känsla för konserten.

Så här är den. Iron Maiden på den tiden det begav sig. Nästan komplett. Bra till hygglig kvalitet. Och så satans jävla stenhårt att man får sätta sig ner.

/Alex