Godmorgon!
Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som
såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:
1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.
Med så långt? Gött!
Vi kör.
Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som
My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula.
Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.
TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är
Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det
D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.
Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan
Call Of The Revenant.
"Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på
Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in
The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.
När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att
[d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar
arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla)
METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss
thrashälskare.
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall
och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt
Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som
Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här.
Nog sagt - dags för ringdans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar