In Flames

Tillbringade en god stund av gårdagens kväll till att lyssna igenom In Flames kommande platta A sense of purpose via bandets myspacesida, och det enda jag kunde komma fram till var - vad lätt de gjort det för sig. Visst det låter bra, patenterad In Flames melodisk dödsmetall, men inget sticker ut och dessvärre låter det som om bandet går lite på tomgång. Detta var de första omedelbara intrycken, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att tycka likadant om ett antal genomlyssningar.

Studioblogg plus lite annat

Gillar du falkenbergsgänget Sonic Syndicate som har varit uppvärmare åt i mina öron betydligt intressantare Dark Tranquillity rekommenderas ett besök på Werock där man kan följa bandets ansträngningar för att spela in ett nytt album.

Förutom detta kan man även gotta sig åt ett helt gäng konsertrecensioner, bland annat Opeth och HIM.

Ordvrängeri

Som skribent faller det sig naturligt att man gillar att läsa - i alla fall enligt mitt sätt att se det - och Nima Daryamadjs krönikor i Close-Up Magazine hör oftast till det jag ser fram emot i varje nytt nummer. Senaste krönikan blev inget undantag - det var längesen jag skrattade så gott åt en text.

Och annat är ju svårt när mannen med det bisarrt välansade skägget får ihop fraser som

"Tonhöjd: KORN har redan stämt ned strängarna så att de fladdrar som gubbtestiklar i styv kuling. Herman LI från Nintendometalbandet [*asgarv* ja jävlar i min låda!] DRAGONFORCE har i sin tur redan (med hjälp av Digitech Whammy-pedalens tonhöjningseffekter) förpestat världen med pipiga solon som låter som skapta av Onanismurfen, smurfvärldens svar på Yngwie Malmsteen."

Och, angående gutturalsång:

"Hur som haver slår inget det tidiga CARCASS, där gutturalsången lät som någon i färd med att spy upp köttfärs gjord på ett ruttet griskadavers röv som paketerats om på ett Icabutiksgolv."

Vad säger man; Världsklass!

Lite nya plattor

Ny månad - nya skivor på avdelning Hårdrock på Helsingborgs Stadsbibliotek.

- "My name is Ken Owen and I'm the definition of Heavy Metal". Yttrandet har satt sina spår och sitter kvar i huvudet sedan TV-programmet Diezel hade ett inslag om legendariska death-metal bandet Carcass. Konstigt nog har det dröjt tills nu som jag har börjat lyssna på bandet! Fast å andra sidan inser jag mer och mer att bandets återföreningsturné (dock med Daniel Erlandsson på trumpallen istället för Owen som drabbades av alvarlig sjukdom och är oförmögen att spela dessvärre) kommer att bli riktigt bra om man ska gå på låtmaterial. Heartwork delar fansen i två läger - i alla fall om man ska tro allmusic.com - men för egen del tycker jag att plattan är mumma. Feta riff över hela linjen är det som gäller från gitarrist Michael Amott (numera i Arch Enemy), och plattan är tung och brutal. Dessutom kopplar bandet på svänget lite då och då.

Om man tycker att man faktiskt kan vara med i fler än ett band kan man göra som Edguy's sångare Tobias Sammet - skriva en rockopera i 2 delar. Normalt sett är inte detta min kopp av te, men ta mig fan om inte The metal opera pt 1 och pt 2 är svåra att stå emot. Musiken är bitvis väldigt traditionell powermetal, men det som gör plattorna bra i mina öron är den svallvåg av gästartister som svallar över plattorna - Mikael Kiske kanske är den i sammanhanget mest kända. Varje sångare har en roll i operan och det finns en grundhistoria - men plattorna funkar lika bra rent musikaliskt om man vill strunta i denna. För en fullständig genomgång av gästartister se denna artikel från Wikipedia.

Candlemass behöver väl inte nån närmre introduktion - detta är klassisk doom-metal av ett av de bästa banden inom scenen. Candlemass tillhör inte banden jag brukar slänga på hemmavid, men det är ju närmast att betrakta som kardinalsbrott att inte ha minst en skiva av Edlings pojkar i beståndet.

Likadant är det med mannen till höger - oavsett om man gillar gitarronani på den nivå som Malmsteen ligger på eller inte; han är en jävulsk lirare på att bända strängar och Fire and Ice är inget undantag från denna regel - lååååånga solon a la en hårdrockens Paganini.

Mer ved på brasan

Gillar man som jag In Flames gör man sig en stor otjänst om man inte surfar in på Werock och läser Tomzceks feta intervju med stängbändaren Björn Gelotte.

Slänga ved på brasan

Om man vill kittla den där känslan av längtan tills dess att man får beskåda Iron Maiden i sommar rekommenderas det att man går in och läser Tomczeks recension av järnjungfruns konsert på Acer Arena i Sydney på Werock. Och när man ändå befinner sig inne på Werocks domäner kan man läsa om göteborgsmetallens spridande till Stockholm i BiblioteKarins intervju med Degradead.

Mäktigt

Omslaget till Testaments kommande platta The formation of damnation tillhör kategorin bland det snyggaste jag sett. Hoppas bara att musiken håller samma klass - bandet har ju en helvetes platta att följa upp The Gathering från -99. Detta faktum är ju också ganska otroligt - ska det verkligen behöva ta 9 år att göra en platta?

Tristess?

Hur förgylla en tröstlös februari?

Februari - denna bottenlösa träskmånad om du frågar mig. Tror aldrig jag har upplevt denna månad som så oerhört seg och tröstlös som jag gör i år. I sken av detta behövs det mycket för att lyfta livsandarna - som exempelvis att gå förbi den lokala Folk å Rock i Helsingborg och upptäcka att de kör 25% rabatt på hela sortimentet! I en mycket märklig känsloblandning av extrem oro över att affären kanske skulle stänga och en stor glädje över att man faktiskt nog skulle köpa några feta plattor gick jag in i affären. Och nä, affären ska inte stänga bara rensa bland hyllorna.

Vad som sedan tog vid var en ren lyssnarnjutning av metal i varierande extremitetsgrad. Nog för att jag måste ha sett kul ut där jag fånleende stod och bara njöt av tongångarna. Coheed and Cambria kan nog vara det mest pretentiösa bandet på jorden - hur får man annars idéen till en 5 skivor lång svit för att berätta en historia? Good Apollo, I'm Burning Star

gör mig i alla fall inte besviken - vemodet är så påtagligt i de två första låtarna att det förstärker mitt eget och ibland kan ju det vara skönt. Coheed and Cambria är inte vad jag normalt brukar lägga i skivspelaren därhemma, men Good Apollo...drabbar mig hårt med sin angelägna ton och bitvis förödande tyngd.

Att Vomitory inte spelar i samma genre som Coheed and Cambria blir ganska uppenbart om man jämför skivomslag eller hur? Vad som slår mig direkt är att Erik Rundqvist nog kan ha en av de bästa growlrösterna i landet. Precis så nattsvart aggression som man förväntar sig av omslaget till Terrorize Brutalize Sodomize strömmar ur hörlurarna - bandet öser på som fan! Tobias Gustafsson levererar en matta så kompakt från sitt trumset att man häpnar. För en utförlig intervju om inspelningen rekommenderas man att gå in på Nasums hemsida och läsa intervjun Anders gjorde med Tobias. Hur kul som helst!

Jesper Strömblads (In Flames) sidoprojekt Dimension Zero är rent rens - i alla fall det jag hittills har hunnit lyssna igenom på skivan This is Hell. Skivan inleds med ett visserligen långsamt spår med en virveltrumma från helvetet och talad text innan vansinnet släpps löst i en vansinnig 2-taktsmatning. Storgrinet kom fram i affären, för 2-takt det är rent socker i min bok. Det här kommer vara bra musik att sätta på när man behöver avreagera sig på något - till exempel en upptäckt att någon infam fan har stulit Reign in Blood av Slayer som jag blev uppmärksammad på idag.

För fler skivtipps rekommenderas att man går in på Werock där jag har recenserat Dillinger Escape Plans nya mästerverk Ire Works och Primordials To the nameless dead - plus en hel massa annat smått och gott.

Massiv invasion

Efter en insats som lämnade min hjärna en smula mosig kunde jag sätta ner en försvarbar mängd metal på avdelningen igår eftermiddag.

Efter en grundlig genomgång av Marc21 formatet kunde jag äntligen ta mig an den hög skivor som jag med stigande frustration inte har kunnat lägga in förrän i går. Det var längesedan jag kände mig så nöjd med en arbetsdag som jag gjorde igår *skratt*.

Decapitateds avtryck på den globala deathmetalscenen torde vara ganska oomtvistat. Efter den tragiska olycka som krävde trummisen Viteks liv får vi se om det kan komma något mer från detta fantastiska band. Nihility blev gruppens andra släpp och den supertekniska metal som bandet gjorde till sitt signum får fullt utrymme på denna platta. Viteks lir ger mig som vanligt gåshus och det är så orättvist att en sådan makalös musiker och människa slits bort från livet vid 23 års ålder.

Tvärt hopp till danska sönerna Volbeats Metal 'n' roll. Det här är riktigt kul musik att lyssna på! En given partyplatta, med glimten i ögat utan att för den skull bli oseriös. Michael Poulsen har en grym röst dessutom!

Vi håller oss kvar i Danmark och röjer loss till Hatesphere. 2-taktsmatarthrash hör till mina favoritgenrer och det är Hatesphere riktigt bra på. Serpent Smiles and killer eyes är sista plattan med Jacob Bredahl på sång, vilket är synd eftersom han verkligen visar var skåpet ska stå.

Man må tycka vad man vill om Phil Anselmo som person - som sångare visar han att gnistan finns kvar på Downs senaste släpp Over the under. Tung, skitig, svängig metal som alltsom oftast befinner sig i spelaren därhemma.

Detta var endast ett par exempel på nya plattor på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Lite nytt

Så - äntligen fick jag ner lite skivor till avdelningen.

Ibland kan det vara vanskligt att skaffa skivor till bibliotek, framför allt om man är tvungen att skriva katalogposterna själv. Eftersom vi bytte system här i Helsingborg för ett tag sedan gäller inte de gamla reglerna, utan man måste lära sig att skriva posterna i det sk marc-21 formatet vilket jag äntligen skall få lära mig imorgon - och då kommer det att rassla till på metalavdelningen: 10 nya plattor kommer då att finnas till utlån och det känns ju bra. Fast några plattor fick jag ner redan idag, tack vare att de fanns på andra bibliotek - däribland High on Fires domedagskross till skiva Death is this communion.

Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.

Metallbibliotekarien tar nu semester även under mellandagarna - se där en sak man inte har upplevt sedan man slutade plugga. Samtidigt vill jag tacka alla som har varit inne och läst och kommenterat - som skribent uppskattar man alltid feedback från sina läsare. 2007 var ett bra år - förhoppningsvis kommer 2008 att bli minst lika fyllt av blytung metal - på Helsingborgs bibliotek kommer jag fortsättningsvis att hålla koll på skivorna i den mer extrema avdelningen, som kommer att få en rejäl injektion i form av en hel drös svinigt bra musik - eller vad sägs om Gorgoroth, Down och Primordial plus en hel del annat?

Gott slut!

Top 10 konserter 2007

På inrådan från och inspirerad av bloggkollega BiblioteKarin kommer här en lista över de 10 bästa konserterna enligt mig år 2007 - året som i backspegeln verkligen blev ett matigt år vad gäller feta konsertupplevelser.

1. Soilwork på KulturBolaget Malmö 27/10

Även om jag inte tycker särskilt mycket om helsingborgssönernas senaste släpp Sworn to a great divide kan ingen förneka att Soilwork är ett av Sveriges bästa liveband. Som headlinare av Eastpac Antidote Tour demonsterade bandet en ferocitet i framförandet av sina låtar som jag inte sett maken till detta året. Och det efter att tyska Caliban i det närmaste dödat publiken! Björn "Speed" Strid är en fruktansvärt kompetent frontman och med sin med åren bara än mer njutbara stämma lyfter han till publikens glädje sitt Soilwork till en ruggigt hög nivå.

2. In Flames på Mejeriet Lund 30/3

Jaha, varför ligger inte In Flames på första plats? Därför att denna konsert i stort sett var pengar på banken att den skulle bli fantastisk - för finns det något band som dyrkas (med rätta) så fanatiskt av sina fans som IF? Icke desto mindre visade göteborgsgruppen precis varför den har kommit att bli Sveriges största metalgrupp - den kan lira byxorna av de flesta helt enkelt! Detta i kombination med riktigt starka låtar gör att bandets spelning på Mejeriet blev rena lovsången, och ett vansinnigt lyckorus för min egen del.

3. Behemoth på The Rock Köpenhamn 11/10

Om polska dödsskvadronen hade lyckats genomföra sin konsert utan tekniskt strul hade Nergal och hans mannar legat på plats 1 på listan - för när bandet kommer igång är det så in i helvetes bra att man baxnar. Äntligen ett band som låter precis så totalt onda som dess skivor ger prov på. Och gosse det här bandet har låtar att vräka ut över publiken! Och som de gör det sen - det är tajt, hårt och så mycket pure fucking metal som gör att publiken lämnar The Rock totalt utmattad.


4. Dark Tranquillity på KulturBolaget Malmö 8/9

Dark Tranquillity på en fullsatt klubb - se där en önskedröm som slog in, för så trångt det var på KB det var den kvällen. Stanne med manskap hade publiken i sin hand från första till sista låt. Stanne besvärjer mig med sin röst som är en av de fetaste i metalsverige och bandet slänger ut guldkorn på guldkorn till oss som står i publiken. Intimiteten på KB gör att alla i lokalen sveps in i en sjudande gryta till brädden fylld av potent göteborgsdöds.





5. Testament på Mölleplatsen Malmö 20/8

Mannen med thrashens mest välbevarade röst, Chuck Billy, gjorde att jag och polaren Henke stod och log som två tokiga en måndag i Malmö i augusti. Testament har aldrig blivit lika stora som vissa av sina thrashbröder rent försäljningsmässigt, men Testament har en låtskatt som knäcker de flesta. Trots att det gått nästan 4 månader sedan konserten minns jag fortfarande hur jag fick tokspel av glädje till "D.N.R.", "Into the pit" och "The Preacher". Nostalgi - till en viss del javisst, men det går inte att avfärda Testament bara sådär, precis som spelningen i Malmö visade.

6. Heaven and Hell på Sweden Rock Festival 8/7

Black Sabbath mark II med Dio på sång, en ljummen sommarkväll i Blekinge. Sämre förutsättningar kan man ju ha, eller hur? De något patinerade metalhjältarna gjorde i alla fall inte mig besviken, för även om det numera inte headbangas lika friskt som på 70-talet har bandet en tillräckligt imponerande setlist att indränka publiken i, och detta trots att de "bara" körde låtar från plattorna på vilka Dio körde sång på. Gosse så bra det var! "I" , "Children of the sea" och en minst sagt matig version av "Heaven and Hell" på ca 20 minuter gjorde att jag tyckte att det här kan ingen annan headliner på festivalen knäcka - vilket de inte heller gjorde.

7. Hardcore Superstar på Sweden Rock Festival 9/7

Göteborgarnas musik tillhör inte min favoritmusik - men ivrigt påhejad av broder Jörgen fann jag mig mäkta förvånad över hur fruktansvärt bra bandets konsert på den största scenen var. Här är det underhållning för hela slanten, och bandet såg så fruktansvärt glada ut på scen vilket verkligen smittade av sig på publiken.

8. The Haunted på Kultur Bolaget Malmö 9/3

Peter Dolvings återkomst till The Hauted hälsades med rätta av höjda horn - mannens prestation kvällen i fråga lämnade få i tvivel om att mannen har en kraft i sitt uppträdande som möjligtvis kan matchas av ett kärnkraftverk. Så varför hamnar inte The Haunted högre upp? Kanske är det för att Jensen ibland ser en smula uttråkad ut, eller att de nya låtarna inte riktigt funkar, för det lyfter först riktigt rejält då bandet matar på med grejer pre-The Dead Eye, men då jävlar i det lyfter nästan taket.

9. Entombed på The Tivoli Helsingborg 28/9

När vi pratar deathmetal - då kan det knappast bli mer klassiskt än Entombed - och att det här bandet fortfarande har relevans visar både bandets senaste platta och den konsert jag betittade på Helsingborgs bästa konsertställe. LG är precis så skön jag har föreställt mig när han låter sin ölindränkta stämma flöda ut över publiken. Strunt samma att bandet är en kvartett numera, det låter tajt, fett och Entombed.



10. Faithful Darkness på Helsingborgsfestivalen 27/7

Att klockan bara var 3 på eftermiddagen glömde jag helt - så bra var Faithful Darkness!

The Black Crusade

5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.

KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.

När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.

Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.

Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.

När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.

Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt. Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".

Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.

Metallbibliotekariens Top - 5 2007

Dags för den kanske roligaste listan - vilka plattor tog sig in på Metallbibliotekariens lista över de bästa från 2007? Det är ju också en förbannat svår lista att göra, med tanke på att 2007 nog får summeras som ett bra år vad gäller extrem musik.

1. The Apostasy - Behemoth

Polska dödstriumviratet Behemoth toppar min lista i år - The Apostasy är helt enkelt en uppvisning av musiker som totalt och komplett behärskar sina uttrycksmedel och dessutom lyckas ingjuta denna kompetens till ett stringent album. Inte ett enda svagt spår finns med på plattan som kännetecknas av fullkomligt halsbrytande tempon, tygd och och kanske det mest lysande trumspelet denna sidan millenieskiftet.

2. Rise of the tyrant - Arch Enemy

Arch Enemy ledda av sin obevekliga sångerska Angela Gossow har med Rise of the Tyrant gjort en platta som har bott i min mp3-spelare sedan den kom ut. Arch Enemy har ju gjort sig känt som ett band där perfektion genomsyrar det mesta - Rise of the tyrant är inget undantag från den regeln. Suverän produktion, glödande gitarrsolon, brutal sång, lysande trumspel - men det är framför allt låtarna som håller en hög och jämn nivå som gör att plattan bara växer för varje genomlyssning.

3. Sworn to the dark - Watain

Kan black-metal vara svängig? Innan jag hörde Watain svarade jag nej på den frågan - sällan har jag blivit så glad över att ha blivit överbevisad. Sworn to the dark är en fusion mellan onska och ett - ursäkta uttrycket - satans sväng. Produktionen är så fet att man knappt tror att det är ett tremannaband som lirar och varenda låt håller toppklass.

4. Ithyphallic - Nile

Titelns åsyftning åsido - ithyphallic lär betyda ett erigerat mansorgan av avsevärd storlek - Niles koloss till skiva är absolut inget skämt. Äntligen har bandet åstadkommit en skiva där allt stämmer. Niles patenterade texter om Egypten, det furiösa trumliret, de komplicerade låtarna, allt kommer till sin rätt med den förträffliga produktionen som med sin tydlighet gör att man hör allt så mycket bättre än på bandets tidigare alster.

5. Fiction - Dark Tranquillity

En fantastisk skiva av ett av Sveriges bästa band. Det som jag tycker har utmärkt Dark Tranquillitys tidigare alster är att det har funnits bra låtar på varje skiva - på Fiction är samtliga låtar en fröjd att lyssna på. Musikerskapet är som alltid lysande, och sångaren Stanne sjunger bättre än någonsin.

Wacken Open Air

Så äntligen ett nytt inlägg på bloggen, ber om ursäkt för att det har dröjt så länge, men ibland blir tiden knapp och sakerna man har att göra för många.
Efter alltför lång tid kommer jag nästa år att pysa ner till vad som uppenbarligen är Europas bästa metalfestival - Wacken Open Air och ser man på nästa års line-up kommer jag inte att bli besviken.

Störst för mig personligen - och förmodligen för en hel massa andra metalheads - kommer Iron Maidens konsert att bli. För er som läser bloggen regelbundet (tack för det!) har nog vid det här laget förstått att Maiden tillhör ett av favoritbanden och jag tror inte att jag kommer tycka sämre om bandet efter sommaren eftersom bandets turné kretsar kring de första 7 plattorna bandet gjorde. Snacka om lyxproblem att göra en setlist på det materialet!

Återföreningar i all ära - ibland funkar det alldeles utmärkt, ibland inte. Det återstår att se om Carcass och klassiska At the Gates återföreningsgig blir så fantastiska som nog många förutsätter. Carcass har inte hört till favoriterna hos mig, men efter att ha hört Heartwork ser jag mer och mer fram emot spelningen i Tyskland. At the Gates suveräna Slaughter of the Soul lämnade mig kippande efter andan och man kan ju hoppas på att bandet lägger lejonparten av sitt gig på material från denna makalösa skiva.

Kreator var en trevlig ny bekantskap för mig på förra SRF och det ska bli kul att se bandet i deras hemland.

Men mest är jag glad över att bland alla dessa stora band finns The Bones från hemstaden Karlskrona. Höll på att sätta i halsen av förvåning att se bandets namn på Wackenaffischen, en förvåning som sedan har bytts ut mot en rätt härlig känsla faktiskt.

We Are Satan's People

Superklassiska W.A.S.P har aldrig hört till mina favoriter - jag har på min höjd hört kanske 3 hela låtar med bandet - "Blind in Texas", "The real me" och "Animal (I fuck like a beast)". Desto mer initierad är Erik Sundberg som skriver om bandets spelning i Östersund på Werock.

Black Crusade prequel

Gillar man som jag gör Arch Enemy och Machine Head samt ska gå på KB hallen när Black Crusade turnén drabbar Köpenhamn kan man få en liten försmak av vad som väntar om man läser Tomczeks recension av giget i Sydney just här. Dessutom kan man om man är mer lagd åt det progressiva hållet få sig till spis en recension av klassiska kanadensiska trion Rushs spelning i Globen på denna plats.