Tristess?

Hur förgylla en tröstlös februari?

Februari - denna bottenlösa träskmånad om du frågar mig. Tror aldrig jag har upplevt denna månad som så oerhört seg och tröstlös som jag gör i år. I sken av detta behövs det mycket för att lyfta livsandarna - som exempelvis att gå förbi den lokala Folk å Rock i Helsingborg och upptäcka att de kör 25% rabatt på hela sortimentet! I en mycket märklig känsloblandning av extrem oro över att affären kanske skulle stänga och en stor glädje över att man faktiskt nog skulle köpa några feta plattor gick jag in i affären. Och nä, affären ska inte stänga bara rensa bland hyllorna.

Vad som sedan tog vid var en ren lyssnarnjutning av metal i varierande extremitetsgrad. Nog för att jag måste ha sett kul ut där jag fånleende stod och bara njöt av tongångarna. Coheed and Cambria kan nog vara det mest pretentiösa bandet på jorden - hur får man annars idéen till en 5 skivor lång svit för att berätta en historia? Good Apollo, I'm Burning Star

gör mig i alla fall inte besviken - vemodet är så påtagligt i de två första låtarna att det förstärker mitt eget och ibland kan ju det vara skönt. Coheed and Cambria är inte vad jag normalt brukar lägga i skivspelaren därhemma, men Good Apollo...drabbar mig hårt med sin angelägna ton och bitvis förödande tyngd.

Att Vomitory inte spelar i samma genre som Coheed and Cambria blir ganska uppenbart om man jämför skivomslag eller hur? Vad som slår mig direkt är att Erik Rundqvist nog kan ha en av de bästa growlrösterna i landet. Precis så nattsvart aggression som man förväntar sig av omslaget till Terrorize Brutalize Sodomize strömmar ur hörlurarna - bandet öser på som fan! Tobias Gustafsson levererar en matta så kompakt från sitt trumset att man häpnar. För en utförlig intervju om inspelningen rekommenderas man att gå in på Nasums hemsida och läsa intervjun Anders gjorde med Tobias. Hur kul som helst!

Jesper Strömblads (In Flames) sidoprojekt Dimension Zero är rent rens - i alla fall det jag hittills har hunnit lyssna igenom på skivan This is Hell. Skivan inleds med ett visserligen långsamt spår med en virveltrumma från helvetet och talad text innan vansinnet släpps löst i en vansinnig 2-taktsmatning. Storgrinet kom fram i affären, för 2-takt det är rent socker i min bok. Det här kommer vara bra musik att sätta på när man behöver avreagera sig på något - till exempel en upptäckt att någon infam fan har stulit Reign in Blood av Slayer som jag blev uppmärksammad på idag.

För fler skivtipps rekommenderas att man går in på Werock där jag har recenserat Dillinger Escape Plans nya mästerverk Ire Works och Primordials To the nameless dead - plus en hel massa annat smått och gott.