När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt huvud. Det är något med traditionellt klädda dalkullor, Dalahästar, backar och det där evigt gamla trädet som Richard Dawkins brukar använda sig av för att håna religioner (det finns ett träd i Sverige som är äldre än era religioner).
Det många kanske inte tänker på när man pratar om Dalarna är den tradition av jävelbra black metal som skapats där sen 1990-talet. Idag tänkte jag lyfta fram ett par akter som jag tycker förtjänar det.
Som vanligt hittar ni listan här och även i slutet av texten. God (ond) lyssning!
Arckanum - ”Skoghens minnen vækks” (Kostogher, 1997, Necropolis records).
Här har vi en riktig klassiker på alla sätt. Shamaatae har skött allting i bandet helt själv sen projektet startades 1992. Shamaatae är en karaktär, ett troll, vars musik går ut på att tillbedja och åkalla guden Pan som också är en variant av den nordiska guden Loke genom något som skaparen bakom projektet kallar ”Kaos-gnosticism”. Texterna bygger på något gammalt nordiskt språk och det finns en uttänkt rituell komponent med tecken, runor och formler. För den som är intresserad har författaren skrivit ett par olika ganska fascinerande böcker som det ganska smala förlaget Ixaxaar press i Finland har gett ut. Då gick författaren under namnet Vexior 218 och senare Ekortu.
Redan på Kostogher som var min introduktion till bandet i min ungdom som också är det andra albumet som gavs ut av Arckanum hör man att det finns höga ambitionsnivåer. Låten jag har valt är tydligen också medvetet lågt inspelad för att lyssnarna ska höja volymen på stereon vilket skulle resultera i att högtalarna gick sönder när det inspelade åskljudet kommer in i slutet av låten. Detta var väldigt annorlunda mot annan black metal jag hade hört tidigare. Vi har också lite folkmusikelement som fiol och kvinnliga körer inbakade. Det som gör att Arckanum skiljer sig från många många andra enmansprojekt, inte minst inom black metal, är att Shamaatae är en kompetent trummis. Det utnyttjas till fullo. Även konstiga inspelade ritualer och något som mest kan beskrivas som skogsljud infogas. Jag kan än idag säga att Arckanum har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Projektet pågick ända fram till 2018 och det fanns även rykten om att det skulle komma fler inspelningar men den som lever får se. Många säger att skivan ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ som släpptes 2009 är det bästa släppet. Det är också ett helt fantastiskt album och hela vägen från 1997 har Shamataae jobbat fram mot en mer aggressiv och thrashig form av black metal. Har man inte hört Arckanum vill jag påstå att man missat en verklig juvel. Även om man inte gillar gimmicken med troll och andar och så vidare kan man bara ta musiken för vad den är. Aggressiv, välspelat och ganska melankolisk black metal.
Wulkanaz – ”Tempel” (Paralys, 2017, Helter Skelter Productions)
På tal om mystiska personer så verkar det vimla av sådana i Dalarna. Det tar oss till nästa projekt, Wulkanaz. Wulkanaz är ett soloprojekt av Magus även känd som Wagner Ödegård som har en miljon olika projekt i både black metal och det som kan kallas för ambient och eller dungeon synth.
Wulkanaz är ett omöjligt projekt på många sätt att försöka sätta sig in i och samla på. Flera släpp på obskyra format och i små upplagor där den enda sättet att få tag i musiken är att skriva till upphovsmakaren och betala till honom. Vad sägs om exempelvis en limiterad split med bandet Likfärd som gjordes i 58 exemplar? Den lilla upplagan är inte ens det mest anmärkningsvärda utan det är formatet, två stycken 5.25” disketter där Wulkanaz låt beskrivs på detta sätt ”This track is a heavily compressed mp3 with a bitrate of 16kbps.”
Helt omöjligt med andra ord. Wulkanaz betyder tydligen moln på Urgermanska vilket också alla låtar är skrivna på. På många sätt är Wagner Ödegård en värdig arvtagare till Shamataee med flera beröringspunkter där det rituella och visuella är en minst lika viktig del som det rent musikaliska.
Hur låter Wulkanaz då? Jo det är extremt lofi och punkig black metal som jag ibland roar mig med att tänka på som att det på många sätt låter som om Onkel Kånkel hade bestämt sig för att spela mer ondskefull musik istället för könsrock. På pappret låter detta helt hemskt och något respektlöst att beskriva musiken på det sättet men jag anser att det är något bra. Wagner Ödegård är dock inte en lika bra trummis så på några skivor hoppar det in trummisar för att styra upp trumspelandet. En annan intressant detalj är att när Wulkanaz i brist på annat ord slog igenom hos den större massan bestämde sig Magus för att retas lite med sina lyssnare. Wagner Ödegård, vilket även är namnet på hans mer lågmälda och elektroniska projekt, släppte istället en skiva med black metal under det namnet. På det sättet kan man inte heller riktigt lita på mannen eller hans musikaliska inriktning. Kan rekommendera både Tomhet, Wulkanaz, Wagner Ödegård och Felon Wind mfl för den som gillar lofi black metal med psykadeliska inslag. Om det går att få tag i vill säga. Ännu en mystiker från det mytiska Dalarna.
Craft- ”Fuck the universe” (Fuck the universe, 2005, Carnal records).
Ibland vill man inte ha något mystiskt utan bara total nihilism och arghet. Även där har Dalarna en hel del godbitar att bjuda på. Vad sägs om Craft? Craft var ett sånt där band som man kunde läsa om i vissa tidningar och fanzine. De sades vara väldigt farliga och tuffa. Så tuffa att bandet blev signade och utgivna på Selbstmord Services vilket var en skivbolag som drevs av Niklas ”Shining” Kvarforth. Nog om det. Crafts tredje skiva och enligt mig deras bästa gavs istället ut på ett skivbolag baserat i Dalarna, Carnal Records.
Här snackar vi om arg och bitter black metal med en viss rock n’ roll känsla. Det är något jag normalt sett kan vara ganska allergisk mot men Craft lyckas verkligen väga upp det genom att ha en riktigt desperat och arg sång. Jag tycker det ibland påminner om det norska bandet Orcustus. Det finns en känsla av urban nedgång med punkiga delar snarare än det normala skogshyllande och djävulsdyrkande. Som ett sidospår kan det också nämnas att trummisen från bland annat Orcustus spelade in trummor till den fjärde skivan Craft skulle släppa, Void, men trummorna slängdes och istället är det programmerade trummor på den skivan. Det är lite synd för jag tror att en låt som ”I want to commit murder” hade varit ännu mäktigare med riktiga trummor. Överlag känns det som att Craft är en ganska strulig orkester. I år kom beskedet att sångaren Nox kommer att hoppa av bandet och ersättas av Mannevond från Koldbrann. Glada nyheter för mig som älskar Koldbrann kanske ni kan tänka men jag tycker att Nox är en viktig del av Craft vilket gör mig lite tveksam inför bandets nästa släpp som tydligen redan är på gång.
Avsky – Cleanse the world (Malignant, Moribound Records, 2008).
Jag tänker att vi fortsätter i det mer hatiska och nihilistiska träsket. Här har vi Avsky. Jag vet inte så mycket om bandet. Som jag mindes det var det egentligen en duo som höll på och släppte tre skivor. När jag tittar runt verkar det som att bandet fortfarande är aktiva och har blivit en kvartett så jag vet inte riktigt vad som händer. I vilket fall som helst har jag valt en fin bit från deras andra skiva. Bara låttiteln skvallrar ju om vad bandet är inriktade på. Musikaliskt är det inte jättelångt ifrån Craft men istället för att vara rock n’ roll är det snarare crust och hc som bandet blandar upp sin black metal med. Just denna låt har också väldigt intressant trumspel. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela. Inte heller sångaren som ömsom skriker som en gris, growlar och ibland låter som en mer traditionell black metal sångare. Den känsla jag får av bandet är snarare punkare som har bestämt sig för att spela black metal men inte helt och hållet kan eller vågar utan blandar upp det. Jag vet att jag tidigare beskrivit en viss sorts band där det låter som att de knappt kan hålla ihop låtarna, att deras musikaliska skicklighet inte räcker men att det på något magiskt sätt räddas upp. Den känslan får jag ofta av Avsky. Det är svinbra när man är på humör men samtidigt kan det göra mig lite stressad. Kan rekommendera detta band för alla som gillar mer punkig black metal. Bonus är också att det är någon som gjort en musikvideo till låten. Vet inte om det är bandet själva men den visuella stilen känns lite som musiken.
Dreadful Fate – ”Unholy Lust” (Vengeance, I Hate Records, 2018)
Nu har vår rundtur genom Dalarna bjudit på mystiska magikers sällskap och nihilistiska människohatare. Då är det inte mer än rätt att vi avrundar med något lite mer lättsamt. Då finns det knappt något mer lämpligt än Dreadful Fate. Redan när man ser logotypen och omslaget till skivan vet man vad som gäller. Detta är black/thrash av retrosnitt som den spelades på 1980-talet i centrala delar av Europa. Sodom, Kreator osv är de första referenser som dyker upp. Texterna handlar så klart om mord, tortyr och hemskheter. Sångaren skriker som en blandning av en ung James Hetfield men med en mer oklar europisk accent. Bandet piskar på och det är solon och gött dubbeltramp. Överlag känns det som Dreadful Fate gör sin retrogrej på ett lätt överdrivet sätt men precis som med de första Witchery mini-albumen och även när The Crown började gå ifrån sin traditionella dödsmetall hamnar det helt rätt. Jag kan liksom inte göra annat än att headbanga och hytta med näven. Jag minns när att det blev en viss hype kring Dreadful Fate när de släppte sin första kassett men sen vet jag inte om de glömdes bort. Jag tycker ändå att alla som inte hört bandet och har det minsta intresse av retrodoftande thrash och eller black metal borde ta sig en lyssning.
Det var allt jag hade denna gång. Dalarna är ett stort landskap så jag misstänker att jag kommer att återkomma med fler band därifrån. Listan hittar ni genom att klicka här. /Oscar K.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar