Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt.
Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän.
Vi flyger!
KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel.
VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger.
Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!
Pausfåglar
ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också.
Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt.
Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar.
Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här.
Vi tar helg på det!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar