fredag, augusti 18, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 33: Stendöda kompositörer

 Grovt hugget har den moderna västerländska musiken 2 framstående rötter. Den ena är den afrikanska roten genom bluesen och gospelns tragiska historia i Amerika (något vi kanske försöker tackla någon dag). Den andra är den klassiska musiken, en väldigt bred term för flera hundra år av musik. Vi kommer att kika på diverse stycken av några olika kompositörer och förhoppningsvis känna lite vemod, hybris och Guds vrede i en vild känslostorm.


Klassisk musik, i min syn åtminstone, är på många sätt det empiriskt perfekta sättet att spela musik i den västerländska meningen. Att komponera något som manar fram känslosvall och gärna utmanar tekniskt (låter bekant, kan man tycka…) och, över ett helt verks spann, täcker i princip hela spektrumet från energiskt till lugnt, gladlynt till melankoliskt. Att det sen då ska koordineras och framföras av upp till 100 musiker och valfri mängd körsångare är en bedrift som heter duga. 





Om det inte är ett solostycke såklart, som Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga i D-moll (är de inte poetiska, dessa namn) där Sebbe som polarna kallade honom i princip shreddar på en orgel i dryga 10 minuter. Stycket figurerar ofta i skräck, och det är förståeligt. Själv associerar jag det med den franska Tv-serien “Det var en gång- Tidernas Äventyr” där den spelas som ledmotiv i en snabbspolad tagning på jordens historia som avslutas med att jorden går under…lite dystert för ett barnprogram kanske, men den är också fransk.




En annan av de gamla shreddarna är Antonio Vivaldi, fiolist-virtuos och självfallet präst. Här kikar vi på hans Presto för Sommaren från gubbens verk De Fyra Årstiderna, och det går i en rasande jävla fart. Det är lätt att se varför så många av världens främsta gitarrister älskar klassisk musik och varför neoclassical exploderade som det gjorde på 80-talet bland gitarrister. Vivaldi må inte ha spelat genom en Marshall, men lira kunde han.




Men var är fruktan inför Guds överväldigande vrede? Vi doppade en lilltå med Bach men det var lite så töntigt obehag, mer som att sitta i kyrkan. Då drämmer vi lite REKVIEM i bordet från ingen mindre än Wolfgang Amadeus Mozart. En kör som gormar om Guds vrede och undergången förstärkt av ett jävla oväsen från hela orkestern. Vi slänger till med Lacrimosa för sorgens skull, innan Giuseppe Verdi klämmer till med sin egen tolkning av Guds vrede, den yttersta dagen etc etc. Det är nästan 100 år mellan dessa två verk (Mozart ca 1791, ofullbordat innan hans död; Verdi 1874), säkerligen bland sin tids “tyngsta” skapelser. 




Men när det inte handlar om Gud och allt det där är musiken ändå känslomässigt omvälvande på ett djupt berörande vis. De sista tre styckena är faktiskt alla 3 komponerade under 1900-talets första hälft. Först ut har vi Sergei Prokofjevs ballet Romeo och Julia från 1938, stycket kallas Riddarnas Dans. Det är en tung och tryckande känsla som hänger över en, man sugs in och lugnas långsamt innan obehaget återvänder.




Nästa stycke, nog min personliga favorit i skaran med undantag för ett planerat bonusnummer, är ett stycke av den danska kompositören Carl Nielsen. Stycket är från hans musiksättning till en uppsättning av pjäsen Aladdin (skriven av Adam Oehenschläger) och kallas för “Oriental Festival March”. En oerhört tung rytmisk bassektion kombinerat med det våldsamma och hackiga stråket för mina tankar till fullständig känslomässig omvälvning på ett vis som inget mer än metal kan jämföras till.




Det sista stycket är lite klyschigt att ha med, då det är lite synonymt med ödesdigert och överdådig klassisk musik. Det är Carmina Burana från 1937 av Carl Orff. Det är intromusiken till varje storslaget evenemang av rang, men det med rätta. Det är ett av få stycken jag haft nöjet att uppleva framfört live av en symfoniorkester och kör. Det är ett jävla ös när de börjar gala, det kan jag intyga.




Bonusstycket blir ett utdrag ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni, An Die Freude. Det är det ultimata körstycket i min mening, maffighetens maffighet och något jag innerligt hoppas uppleva live. 




Nu har Herr B haft hakan för högt i vädret på tok för länge, fisförnämheten sätter sig långsamt i ryggmärgen. Nästa gång får han kanske lyssna på Limp Bizkits hela katalog, något han lyckligtvis undvikit i sina dar. To be determined, gott folk…


Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på

  Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...

Populära inlägg