Idag har en fullängdare släppts som jag kan rekommendera å det grövsta. Jag hade fram tills igår kväll runt sjusnåret ingen aning om att Bostonbandet MALLEUS ens existerade men snubblade av en händelse över deras singel "Beyond The Pale" och kände att jag fick något religiöst i blicken nästan direkt. Den där singeln var satan så bra och den gick sedan varm hela kvällen igår. Med lite efterforskningar visade det sig att fullängdaren "The Fires of Heaven" som nämnda låt är med på skulle släppas idag på Armageddon Label. Den lever helt klart upp till mina förväntningar, vilket medför att dagens fredagslista består av just exakt den skivan. Brygg en kopp kaffe och leta upp lämplig sittmöbel så kör vi en närläsning av "The Fires of Heaven"!
MALLEUS är ett band som i skrivande stund drar ynka 254 lyssnare i månaden på Spotify, vilket är något av en travesti. Jag tänker att dagens skiva borde ändra på detta faktum. Bandet började släppa ifrån sig material runt 2016 och har lämnat två EPs och en singel till eftervärlden innan denna första fullängdare såg dagens ljus. Medlemmarna är fyra till antalet och kommer tidigare från band som bland andra DRY HUMP (höhö), AKRASIA, MORNE och SGT SLAUGHTER. Musiken är snabb och trevlig, genremässigt lika delar black metal och speed med idel punkiga riff och galopptakt, vilket ger ett röj utan dess like i låtar som A Dark Sun Rises och Prophetess.
Men nu går jag händelserna lite i förväg, skivan inleds med ett finstämt intro som heter The Tempest och består av en och en halv minut smäktande stråkinstrument. Det är precis lagom långt för sedan brakar A Dark Sun Rises igång likt en välriktad smocka i en dunkel pub och den sätter också tonen för resten av albumet. Låt tre är redan nämnda Beyond The Pale och här har vi en svängig historia med riviga likväl som malande partier vilket gör den snäppet mer varierad än föregående alster. I följande låt - Prophetess - går det minst sagt undan och det blir också tydligt att man verkligen gillar att spela gitarr.
Titelspåret The Fires of Heaven är en fyllig låt som puttrar och ålar sig framåt med stadig riktning men lite lägre tempo och mer eftertanke än tidigare låtar. Och när jag säger lägre tempo menar jag att man ändå smyger in lite blast beats och galopptakt här och var för varför inte? More is more som bekant. Into the Flesh har ett väldigt effektivt intro och den medvetet stolpiga fraseringen i texten påminner lite om METALLICAS gamla örhänge Fight Fire With Fire på sina ställen. Det köper jag rakt av. Trevligt tema vad gäller texten och även om man nu inte är helt såld på kroppsnära skräckfilmer á la David Cronenberg måste man ändå uppskatta när The Channeller vrålar INTO THE FLESH gång på gång. Ja herreminje vad bra det är.
Awakening härnäst och den ger en tyngd som är rätt skön att luta sig mot och vila i när det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Sista låten heter Mourning War och har en sorts mellantempo i kombination med bra riffarbete som på ett rimligt sätt avslutar den här episka käftsmällen till skiva. Över hela anrättningen svävar The Channelers olycksbådande och häxsköna sånginsatser och det är dem i kombination med en frenetisk spelglädje som gör att det här lyfter några extra snäpp för mig. Med detta tar vi helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar