"The Shadow Theory" av KAMELOT
Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.
"Sometimes The World Ain't Enough" av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA
Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.
"The Burning Cold" av OMNIUM GATHERUM
Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.
"Ossuarium Silhouettes Unhallowed" av HOODED MENACE
Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.
"Mire" av CONJURER
Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.
/Martin
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar