Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994