Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Gott folk!

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us [...] - Charles Dickens "A Tale Of Two Cities"

Ja, ni får faktiskt stå ut med att jag citerar Charles Dickens, men han är ju så satans bra, och att citatet passar väl in under rådande omständigheter gör ju inte saken sämre. Låt mig förklara. 

Ju mer jag lyssnar på musik - och jag lyssnar mycket - desto mer blir jag medvetande om att det finns så helvetiskt mycket riktigt bra musik. Och det finns för mycket musik för att någon ska hinna med att ta in all denna rent magiska tonkonst som dagligdags väller över oss. Ett lyxproblem förvisso, i synnerhet om vi betänker att de karaktärer och verkliga människor som befolkade Dickens verk och tidsperiod hade betydligt större och allvarligare problem än det att det fanns för mycket bra musik att dyka ner i. 

Det finns band som åstadkommer debutskivor som är snäppet bättre än de flesta. Kollar vi bakåt i historien så finns det gott om exempel på band som får till en helt ok skiva att debutera med, men oftast är det några skivor in i karriären som banden i fråga når sina största kreativa höjder. Idag tycker jag, helt ovetenskapligt såklart, att det ställs större krav på både band och författare att de ska vara bättre redan från starten. Och väldigt många klarar faktiskt av denna press och presterar debutverk av enastående kvalitet. Jag tänkte att vi skulle kolla in några av dessa i veckans fredagslista. 

Vi kör!

Frågar ni mig vilket som är Faluns bästa band så kommer jag alltid att svara IN MOURNING. Det här är ett gäng som vid varje släpp har golvat mig i stort sett totalt. Jag älskar verkligen hur bandet låter så angeläget att känslan av ömsint desperation kryper in under skinnet på mig vid varje lyssning. Efter ett gäng demos så debuterade bandet 2008 med "Shrouded Divine" som släpptes i en väldigt limiterad utgåva på 1000 ex. Jag är så glad, ja tacksam rentav, att skivan finns att ta del av via Spotify för detta är helt otroligt bra musik. Bräddfylld av känsla, talang, storslagenhet och spelmässiga insatser är "Shrouded Divine" en verklig pärla inom den progressiva melodiska dödsmetallen. Har ni inte kollat in skivan (eller bandet) innan så lovar jag er att ni har fina stunder framför er då detta är ett band som håller nivån hög genomgående. 

Jag gav ett riktigt högt betyg till ALLEGAEONs senaste skiva "Proponent Of Sentience". Det tekniska men melodiska dödsmetallbandet från Colorado har jag gillat sedan de bildades 2008. Dels gillar jag att bandet har rejält skickliga instrumentalister men som alla verkligt bra band så läggs det väldig möda på att skriva bra låtar som håller för väldigt många lyssningar. Här finns, såklart, gott om rens och hastigt spel, men också ett fint sväng, gung och en tydlig tanke bakom varje låt. Detta skapar en fin känsla av att bandet väldigt skickligt omhändertar lyssnaren. 

2013 hade vi med Michiganbördiga KONKEROR i en fredagslista. Då hade "The Abysmal Horizons" varit ute i nästan exakt ett år. Jag och Susanne skrattade faktiskt åt bandets namn. Sen började vi lyssna på skivan och blev riktigt nöjda med hur den fick oss att skärpa till oss och dyrka denna pärla till skiva som fler i våra respektive umgängeskretsar har uttryckt gillande över. Strunta i att omslaget är episkt fult - låtarnas rent sjukliga kaliber väger mer än väl upp för bristande estetiskt omdöme när det gäller omslagskonst. Jag tänker ta till ett slitet uttryck när det gäller "The Abysmal Horizons": All Killer - No Filler. Ja, det är faktiskt så att varenda jävla låt på den här skivan är knäckande bra. 

Från Sundsvall kommer ett av världens bästa tekniska dödsmetallband - SOREPTION. Vi har ju skrivit en hel del om detta rent geniala gäng tidigare här på bloggen. Regel ett när det gäller alla band, men i synnerhet tekniska dödsmetallband, är att tekniken alltid måste vara ett medel och aldrig ett mål i sig. Vi vet alla att lirar du denna typ av metall så är du bra på ditt instrument. SOREPTION har verkligen visat att de är ett band som tar låtskrivande på allvar, och de gör detta på ett rent ypperligt vis redan från starten med "Deterioration Of Minds" från 2010. Det är rent ruggigt hur tajt, svängig och rolig den här skivan är. 

Jag avslutar med en skiva från 2016. SPIRIT ADRIFTs "Chained To Oblivion" är en tung, långsam och oerhört upplyftande doomskiva. Jag älskar verkligen den här skivan, och det är ingen liten grej, då jag sannerligen inte brukar ta till sådana ord när det kommer till sån här musik. Men så är det alltså. 5 långa låtar där varenda ton, anslag och insats från Nate Garrett (som alltså är ensam ansvarig för allt) känns så vanvettigt angelägen och ärlig att det är rent omöjligt att värja sig. Helt otroligt bra - och detta är såklart en skiva som i allra högsta grad är med i racet om en plats på min personliga årsbästalista för 2016. 


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter