Du har tidigare skrivit en bok om Kiss och även översatt Paul Stanleys självbiografi, så detta blir din tredje utgivna bok. Känns det annorlunda denna gång?
– Väldigt annorlunda. Paul Stanley-boken var ju bara en översättning, så den räknar jag inte, men jämfört med ”Kiss – Den osminkade sanningen” var det en extremt stor skillnad att göra den här boken. Kissboken skrev jag helt från scratch och arbetade så här i backspegeln sinnessjukt intensivt eftersom jag skrev den på mindre än sex månader. Denna gång är det redan publicerade artiklar som ligger till grund, men eftersom många av de gamla numren av Sweden Rock Magazine är slutsålda sedan länge kändes det som en bra idé när förlaget föreslog att göra den här boken. Och ett par av artiklarna har bara funnits tillgängliga för tidningens prenumeranter tidigare. Jag ville så klart krydda det hela med något nytt, så varje kapitel inleds med en nyskriven inledning om min relation till bandet, lite reflektioner samt vad som hände bakom kulisserna. Som när jag träffade Joan Jett för en artikel om Runaways historia. På grund av upplägget var det inte läge att beskriva själva mötet i artikeln. Nu kunde jag göra det i inledningen, hur jag hängde med henne en hel eftermiddag i logen och hur hon av någon oförklarlig anledning gav mig en servett med sitt läppstiftsavtryck på mitt under intervjun.
Att blicka tillbaka är inte alltid lätt. Hur var det att gå tillbaka till dina gamla texter, fick du ändra mycket för att de skulle passa din stil idag?
– Ja, det hela visade sig sedan inte vara så smidigt som jag trodde. Eftersom jag är perfektionist förbättrade jag och pillade med dem i oändlighet. Man får ju en viss distans till sina texter så fort de är publicerade och upptäcker vad som kunnat göras bättre. Jag insåg till exempel att artiklarna om Kiss och Rush hade för krångliga inledningar, så jag skrev om dessa. Det blev alltså i slutändan mycket mer jobb än vad jag räknat med, men det var det såklart värt. Och vissa kapitel är faktiskt helt nyskrivna, baserade på citat jag fått genom åren, som i fallen med Mötley Crüe och Metallica.
Finns det några upphovsrättsliga funderingar eller problem kring att nu ge ut texter du skrivit för och publicerat i Sweden Rock Magazine? Eller äger du alla dina texter själv?
– Att vara frilansare har sina för- och nackdelar. Jag är inte anställd av Sweden Rock Magazine, men jag sitter i en sådan guldsits att de ger mig uppdrag som jag antingen tackar ja eller nej till. Eftersom jag inte är anställd utan får betalt per uppdrag äger jag alla mina texter. Jag snackade så klart med ägaren och chefredaktören för tidningen så fort det här blev klart för att försäkra mig om att det inte skulle bli några sura miner. Men de ser det precis som jag: som en win win-situation för både mig och tidningen. Som en parentes kan jag nämna att när jag pluggade till journalist praktiserade jag på Partilles lokaltidning där jag skrev och plåtade saker som PRO:s mannekänguppvisning och lågstadieskolans satsning på hållbar utveckling. Dessa foton fick jag inte behålla ens för ett framtida CV. De tillhörde tidningen.
Vilken intervju tycker du själv är den bästa? Och, såklart, vilken är den sämsta du gjort?
– Intervjun med basisten Dennis Dunaway från bandet Alice Cooper var en fullträff. Jag minns att jag hade varit ute och druckit ett par bärs med några polare innan intervjun. Dennis hade så mycket att berätta att det var otroligt. Jag hade fast telefon med sladd på den tiden, så jag fick helt enkelt hämta en plastbytta för att urinera i när ölen gjorde sig påmind under intervjun. Men grejen är att han berättade saker, riktigt tunga saker, som han inte vågade ta upp i sin självbiografi som kom förra året. Jag är även sjukt nöjd med hur jag fick Jay Buchanan, sångaren i Rival Sons, att gå från att sky mig likt pesten till att ty sig till mig som en nära vän. Allt detta tack vare att vi av en slump började prata om HBO-serien ”Six feet under” och det visade sig att Jay jobbat som begravningförrättare. Helt plötsligt tog intervjun, eller rättare sagt turnéreportaget, en skarp vändning. Hans syn på livet och döden var tusen gånger mer intressant än att han råkar låta som Robert Plant. De sämsta intervjuerna tog jag såklart inte med i boken, men snacket med Glenn Danzig för sex år sedan var långt ifrån det bästa jag varit med om. Eftersom han var så besvärlig blev det dock i slutändan rolig läsning i och med att han gång på gång gjorde det väldigt klart hur mycket han hatade tidningar som Sweden Rock Magazine. Därför kändes det kul att ta med artikeln. Jag älskar hans musik, men karln är inte klok.
Hade du gjort någon intervju annorlunda om du hade vetat då vad du vet idag?
– Jag hade inte tagit upp vad Dave Ellefson i Megadeth sa om Dave Mustaine i intervjun med den sistnämnde. I slutändan blev det en rolig anekdot av det hela, hur Mustaine kallade mig för uppviglare i fransk radio, men jag har aldrig medvetet gått in för att provocera artister. Jag vill däremot ha svar på ibland obekväma frågor. Men i det fallet tror jag att jag hade fått mer ut av Mustaine om han varit på bra humör hela intervjun igenom. Och jag hade fått ett längre snack, eftersom skivbolagsgubbarna som övervakade intervjun kände sig manade att avbryta i förtid. Med det sagt blev det i slutändan en helt unik och udda intervju.
Du har ju träffat och pratat med hela eliten, vem har du kvar på din bucket list?
– Jimmy Page för att jag älskar Led Zeppelin och har så många frågor som ingen vågat ställa. David Lee Roth för att jag älskar Van Halen och den mannen är en gåta. James Hetfield för att hans texter skrivna ur ett jag-perspektiv lika väl kunnat handla om mig. Samtliga de här tre har varit på tapeten vid olika tillfällen bara för att blåsas av i sista sekund. Men en vacker dag …
Finns det någon du INTE skulle vilja intervjua även om tillfälle gavs?
– Ginger Baker, trummisen mest känd från fantastiska Cream. Jag läste en intervju han gav för några år sedan och han är inte bara läskigt otrevlig, utan riktigt elak och framstod som lätt sinnessjuk. Den intervjun, jag minns inte om det var för Classic Rock eller Rolling Stone, var så hätsk att det var komiskt. Jag minns att Geezer Butler från Black Sabbath berättade att Baker med sin käpp misshandlat killen som arbetade med Gingers dokumentär, för att han inte tyckte att han gjorde som trummisen ville. Sjuk snubbe.
– Sedan finns det ett par artister som jag har intervjuat en eller ett par gånger, men inte har någon större lust att prata med igen. I min bok är det lätt att läsa mellan raderna i ett av dessa fall. Och nyligen blev jag erbjuden att intervjua Wolfmothers primus motor Andrew Stockdale. Jag fullkomligen älskade deras självbetitlade debutplatta, men när jag i samband med ”Cosmic egg” (2009) intervjuade honom var det som att tala till en vaxdocka. Intervjun blev så värdelös att den inte ens trycktes. Det är den enda gången det har hänt. Därför har jag inget behov av att prata med honom igen.
Omslaget målades av Ken Kelly, en legend i Kisskretsar eftersom han bl.a. målade det ikoniska "Destroyer"-omslaget . Berätta om tillkomsten och hur det kändes när du fick det i din hand.
– Mitt första förslag var att sno idén till Accepts ”Restless and wild”-omslag med ett par brinnande Flying V-gitarrer. Det viktigaste är ju att gemene man ska förstå vad det är för sorts bok när man ser omslaget. Sedan kom det ett förslag att jag skulle posera med barockkläder och pudrad peruk och peka på de olika förgreningarna inom hårdrock, likt Carl von Linné, eller Carl Linnaeus, som han hette innan han blev adlad. Aldrig i livet. Då nämnde förläggaren att de i samband med en annan bok varit i kontakt med Boris Vallejo, som målat omslaget till Ozzy Osbournes ”The ultimate sin”, men att han varit för dyr. Då slog det mig: Ken Kelly! Han hade jag intervjuat vid flera tillfällen och jag trodde att han skulle vara billigare. Min första idé med mig poserande vid en klippkant med en brinnande laptop i handen och blixtar i bakgrunden hade dock blivit lika dyrt som Vallejo. Det var nog lika bra att det inte blev det omslaget … Kelly undrade vad vi hade för budget, vi gav honom en sådan och jag undrade om han bara kunde göra en enkel heavy metal-skalle för de pengarna. Det kunde han. Jag gav honom instruktioner och vad han först skickade var fenomenalt. Jag trodde att det var den faktiska grunden till målningen. Sedan bollade vi lite fram och tillbaka. Jag ville ha med hyllningar till två av artisterna i boken – kollar man noga ser man vilka, och plötsligt sa han att det var dags att spänna upp kanvasduken och plocka fram oljefärgerna. Skissen som jag trodde skulle vara omslaget blev alltså i slutändan så mycket mer. När jag fick den slutliga målningen satt jag säkert en timme och bara glodde på den. Helt ofattbart. Det här är alltså samma snubbe som målade omslaget till Kiss ”Destroyer” som jag stirrat mig blind på under min barndom och nu kunde jag känna igen exakt samma penseldrag. Fantastiskt!
Gene-illustrationen i boken är fantastisk. Vem gjorde teckningarna i boken? Och varför blev det teckningar och inte foton?
– Att ha 16 sidor med bilder i mitten av boken, som är kutym, verkade inte vettigt. Och att ha en svartvit bild i samband med kapitlen kändes bara tråkigt. För att göra boken mer unik tyckte jag att illustrationer verkade så oerhört mycket roligare. Jag visste att killen som gjorde min Black Sabbath-gaddning – Svante Törner på Ink Station i Göteborg – älskar classic rock lika mycket som jag. Han har gått konstskola och tog sig glatt an jobbet. Jag försåg honom med bilder att utgå ifrån så fick han göra vad han ville med dem. Vissa gjorde han i mer seriefigurstuk medan andra blev mer realistiska. Jag håller med dig, illustrationen på Gene Simmons är den coolaste jag sett.
Vad har du mer för dig nu för tiden?
– Just nu är det fullt ställ. Vi ska precis till att mixa fjärde albumet med mitt street punk-band CITY SAINTS där jag spelar bas. Sedan ska vi åka ut och göra några festivaler i Europa. Jag har tidigare föreläst om Kiss och kommer så även att göra i Trollhättan i september. Det lär definitivt komma fler böcker. Faktum är att jag så sent som i dag träffade på en musiker i ett av Sveriges största band som undrade om jag ville skriva hans story i bokform. Vi får se vad som händer. Idéer finns det alltid gott om. Det gäller bara att sjösätta dem. (Damn tease, Alex not.)
Den som förbokar boken får inte bara lite extragodis utan är också automatiskt med i utlottningen av 2 st biljetter till årets Sweden Rock Festival. Klicka HÄR för mer info!
Blir det någon releasetjohej denna gång? Och finns du på Sweden Rock Festival som vanligt för snack och signering?
– Det blir en storslagen releasefest på Bengans Fik i Göteborg lördag 9 april. Vi har abonnerat stället från och med klockan 16. Jag måste bara se till att de har tillräckligt med öl. Hårdrockare är ett törstigt släkte. Och självklart kommer jag att befinna mig på Sweden Rock Festival och signera boken i tidningens tält inne på festivalområdet. Håll utkik på deras facebook-sida om exakta tider.
Tackar för detta Carl, lycka till med boken och boksläppet. Jag önskar att jag kunde varit på releasefesten även denna gång men det blir inte så tyvärr. Next time Gadget, next time.
/Alex
1 kommentar:
Å, tack för boktipet! Får lägga till i önskelistan =)
// Å
Skicka en kommentar