En period i Sabbaths historia som jag håller högt är Tony
Martin-tiden. Mellan 1987 och 1990 gjordes tre kanonskivor, och efter en
väldigt kort återförening av sättningen med Dio 1992 så fick Tony åter axla
sångarmanteln under några år innan det blev dags för ytterligare en
återförening. Må vara att den sista skivan med Tony, ”Forbidden” från 1995,
inte blev något vidare mästerverk. Dessutom har den världens i särklass fulaste
skivomslag. Inte för att Black Sabbath nödvändigtvis haft fler en ett par
snygga omslag, men ”Forbidden” är rent ut sagt hiskeligt fult. Men nu lämnar vi
det därhän och koncentrerar oss på godiset.
”Tyr” från 1990, en sällan omskriven skiva. Detta skulle bli
den sista skivan med Black Sabbath som doftade 80talshårdrock, och lite
föraningar till det tyngre soundet fanns redan i låtar som The sabbath stones. För min del är det dock den inledande trojkan
som är BenknäckarLasse: Anno mundi, The lawmaker och underbara Jerusalem visar på ett skåp som står
stadigt där det står. Mitt enda gruff i maskinen är att gitarren ligger
alldeles för lågt i mixen, vi vill ju höra Tony Iommi för bövelen! Däremot kan
ju alla sångaraspiranter ta en lyssning på just The lawmaker och njuta av en perfekt framförd sång om det någonsin
funnits en dylik.
”The eternal idol”, 1987. Tonys första skiva med Black Sabbath och en högst ojämn sådan. Kanske för att bandet i sig fortfarande var i ett slags limbo efter turerna med Glenn Hughes och Ray Gillen under 1985-86. Ett par riktiga pärlor finns dock, titelspåret samt hiten The shining lämnar ingen oberörd.
And now the plot thickens.
”Headless cross”. 1989. Skitsnyggt omslag, hård men mjuk
skiva. Titelspåret är så bra att man blir konfys, Devil & daughter och When
death calls likaså. Dessutom är låten som bara kom som singelbaksida, Cloak and dagger, en riktig stänkare som
lätt kunde ersatt någon av parenteserna på skivan (tänker främst på Black moon). Detta är Tony
Martin-Sabbath i sitt esse, en stark skiva och en stark turné. Underligt nog
blev bandet dessutom inbjudna till Sovjet för eftersom västerländska band
Gorbatjovregimen numera faktiskt fick besöka landet. De spelade flera
spelningar i Moskva och Leningrad där ingen i publiken fick yppa några
känsloyttringar för då kom farbror polisen och satte stopp. Två av
Moskvaspelningarna har kommit ut tv-filmade och är väldigt underliga men även
roliga eftersom antalet existerande tv-filmade konserter med Black Sabbath från
80-talet är väldigt få. Dessutom låter bandet förbannat jävla bra här, även om
det känns som att de spelar i en tv-show typ Jacobs Stege snarare än i en
konserthall.
Jag har sparat den
bästa skivan till sist: ”Cross Purposes” från 1994. Bandets snyggaste omslag
genom tiderna (förutom debuten), en mer eller mindre perfekt produktion och ett
knippe låtar som tillhör mina favoriter alla dagar i veckan. Cross of thorns innehåller allt jag
älskar med Black Sabbath, Back to Eden
är kanonbra i sitt spel med moll-verser och dur-refräng, I witness är en perfekt upptempoöppningslåt och på det hela taget
är skivan en mörk rackare som är så fin att man vill inhalera fjorton liter
limtvätt i ren lycka. När jag såg Tony Martin och hans band köra Sabbathlåtar i
Växjö 2006 blev jag så rörd av gitarristens solo i Dying for love att jag var tvungen att trycka hans hand.
Gitarristen var för övrigt Tony Martins son.
Jag kan avslutningsvis säga att allt inte är bedrövligt med ”Forbidden”
ändå, det blev en förhållandevis stor turné på skivan (till skillnad från ”Cross
Purposes där det blev en väldigt liten turné) och de hade dels den goda smaken
att spela (ett tyvärr kort set) på Karlshamn Rock Festival i juni, dels att
komma tillbaka på hösten och köra tvåtimmars-konserter runtom i Sverige. Jag
såg dem i Lund, på Mejeriet. Jag hade dessutom själv spelat på samma scen ett
halvår tidigare. Lyckan och stoltheten var total.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar