Jag var tidigt på plats utanför Amager Bio och träffade Steve när han kom. Jag fick en autograf på min "The lamb lies down on Broadway"-vinyl, men kameran klickade när vi poserade för en bild ihop. En dansk gentleman jag nyss stått och pratat med hade dock tagit en bild på oss så det löste sig. En bekant från Sweden Rock-boarden hade ingen biljett, jag hade sms-kontakt med honom och höll utkik efter biljetthajar men det fanns inga sådana. Han åkte in ändå och vi bytte ett par ord. En stund efter att jag kommit in gled han förbi mig med ett stort leende - han hade lyckats ordna en biljett. Det blev jag oerhört glad för.
Jag hade stått utanför sedan runt 15.00 vilket betalade av sig vid insläppet, jag var först in och satte mig längst fram mitt emot scenen, precis nedanför Steve. Inga störande moment under konserten, någon enstaka överförfriskad person men de få tjut som kom från honom möttes med ett leende från bandet. I övrigt en somber tystnad i låtarnas lugna passager, alla var där för musiken.
Och låtlistan sen. Stundtals var det så bra att man kunde blunda och vips vara på Bristol Hippodrome 1973, Empire Theatre i Liverpool 1975, eller på Earls Court i London 1977. Bandet var så bra att det var löjligt, Nad Sylvan på sång gör texterna en rättvisa som jag har svårt att se att en ålderstigen Peter Gabriel skulle göra idag, trummisen Gary O´Toole spelade så bra att det var löjligt. Jag njöt mer än jag njutit på många år, och njuter i sinnet fortfarande av att ha fått se en konsert inledas med den fenomenala Watcher of the skies för att sedan fortsätta med den allra vackraste musik som världen sett, låt efter låt, ton efter ton. Jag visste att de skulle köra The lamia vilket är min favoritlåt från "Lamb" och jösses Amalia vilken version det bjöds på.
Och Supper's ready sen. Ett magnifikt stycke konsert blev ännu bättre av att den kanske mest legendariska av alla GENESIS-låtar framfördes i sin helhet. Jag var mållös, upprymd och satt nästan som i koma.
Man går som på moln, en oerhört behaglig känsla dröjer sig kvar i kroppen efter en konsert som den här. Tur det är fem dagar tills jag står i London och ser och hör FISH sjunga Script for a jester's tear för mig. Jag hinner låta känslan falna lite för att sedan bli återuppbyggd då.
For now: The lamia.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar