Ozzy sjunger med autotune som sin bästa vän, det tackar vi för eftersom han i verkligheten inte kan ta en enda ton numera, trummorna är välspelade även om trumljudet är fruktansvärt dåligt. Men som förväntat: Geezer Butler sviker inte. Tony Iommi sviker inte. Och det var egentligen bara det jag ville. Vem som sjunger är helt ointressant för mig, Sabbath har under åren haft nöjet att bestå av flera av rockvärldens bästa sångare. Vem som spelar trummor har jag också lagt helt bakom mig, dels för att sandlådegrejen mellan nuvarande medlemmar och Bill Ward aldrig lär få någon lösning, dels för att Ward ändå inte kunnat hålla en takt och än mindre spela bra sedan mitten av 70talet.
Black Sabbath släpper en ny låt. Jag lyssnar och tänker "jahaja, det var väl trevligt". Det finns en parallellhistoria om när jag kom in på SöderCD på våren 1998 och berättade, väldigt moloken, för innehavaren Jörgen att Bill Ward fått en hjärtattack och inte kunde spela på turnén. Jörgen brast ut i ett gapskratt och jag tog rätt illa vid mig, när han lugnat ner sig försökte han förklara att han inte skrattade åt hjärtattacken alls, han gillade också Sabbath och såg dem första gången i Lund 1977. Han skrattade åt att bandet nu bestod av människor som var så gamla att de fick hjärtattacker, och att det var så otroligt lite hårdrock över det att han inte kunde låta bli att skratta. Jag förstod inte honom då. Idag förstår jag precis vad han menade.
Det var längesedan de och de andra stofilbanden var farliga, stenhårda eller ens intressanta. Idag är jag mest glad för att de lever.
/A
1 kommentar:
Oh, det är så svårt att lyssna på detta. Jag kan bokstavligen se framför mig hur Ozzy läser texten innantill, och ibland frågar "Är det nu jag ska sjunga?" innan han kastar fram orden mot micken. För att vara positiv: Jag gillar att basen släpps fram.
Skicka en kommentar