Jomen tjena. Gissar att ni är ganska trötta på att läsa/höra om årsbästalistor vid det här laget. Men det skiter jag i för jag vill ju skriva om dels skribenternas personliga årsbästalistor som jag lade upp i mellandagarna på siten i hjärtat - WeRock, dels den aggregerade årsbästalistan. Notervärt faktum: inte en enda av skribenterna hade samma platta på plats nummer ett. Kommer ihåg något år då jag trodde att stora delar av kadern hade drabbats av mental härdsmälta och satt GRAVEYARDs förra platta högt upp. Jag pallar inte leta upp vad skivjäveln heter, den var - rätt gissat - inte ens nominerad till listan.
Notervärt faktum: ett förväntat sådant. Mats satte SABATONs "Carolus Rex" på plats ett.
Min egen lista:
10. ”Betray
Your Own Kind” – CHINE
Helsingborgsbördiga
CHINE uppar anten maximalt på senaste släppet. Det är rätt mycket som är
förbättrat från debuten ”Repulsive Sonatas”: låtarnas verkshöjd är väsentligt
höjd, produktionen är fet och mäktig. Spelmässigt imponerar bandet storligen –
mest dock trummisen Jesper Sunnhagen som står för en oerhört imponerande insats
– och Fredrik Andersson gastar med en övertygelse som skiner igenom. Bäst i
Helsingborg just nu – inget snack.
9.
”RIITIIR” – ENSLAVED
Norrbaggarna i
ENSLAVED har i årets album lyckats komponera ett album som inte bara har fått
mig att faktiskt bli genuint intresserad av bandets musik, utan också lyckats
smida ett mäktigt epos där spretiga delar vävs ihop till en stringent
högkvalitativ enhet. Oerhört imponerande.
8. ”Portal
Of I” – NE OBLIVISCARIS
Att
just ”Portal Of I” ligger på plats 8 säger en del om vilket sjukt bra musikår
2012 har varit. Australiensarna levererar ett lika magiskt som mastodontliknande
album. Alla progdårar jag känner självantände spontant vid de första
lyssningarna – och det med rätta då det i alla fall inom denna nisch i
metalvärlden inte har kommit något bättre album i år, ja kanske på flera år om
jag tänker efter.
7. ”A Frail
Becoming” – DAYLIGHT DIES
En
oerhört mörk och vacker platta. Precis när svärtan hotar att stänga ner
synsystemet har bandet dock den goda smaken att slänga in några ljusfragment för
att rädda oss undan undergången. Ingen skiva kommer i år närmre bedriften att
sätta toner och text till fullständig melankoli i min bok.
6. ”The
Devil’s Resolve” – BARREN EARTH
Redan
när jag hörde skivan för första gången visste jag att den med stor sannolikhet
skulle knipa en plats på årsbästalistan. BARREN EARTH gör mig inte besviken då
man fortsätter vandra den utsökt melodiskt melankoliska väg man började vandra
redan på debuten. Det är oerhört vackert, skirt och imponerande.
5. ”The Weight Of Oceans” – IN MOURNING
En
triumf till skiva. Det finns försvinnande få spår på ”The Weight Of Oceans” som
jag tycker inte håller absolut världsklass. Från inledande Colossus, som för
övrigt har årets bästa refräng, håller bandet mig intresserad, engagerad och i
långa stunder hänförd.
4. ”Reign
Supreme” – DYING FETUS
Tajtheten är som
gaffatejp, öset påtagligt när DYING FETUS levererar sin bästa skiva till dags
datum. Jag är oerhört imponerad att bandet utan att kompromissa ett uns med
brutaliteten lyckats få till en så pass varierad skiva som ”Reign Supreme”
faktiskt är. När det går undan är det som att bli överkörd, men bandet har
utvecklat en fin egenskap i att koppla på ett sanslöst sväng bitvis. Titeln är,
fortfarande, helt befogad.
3. ”The Parallax II: Future Sequence – BETWEEN THE BURIED AND
ME
Inga
höjda ögonbryn på detta misstänker jag. Jag har länge hållit BTBAM som ett
synnerligen intressant band som utmanar med sin musik å det grövsta. De gör mig
inte besviken med fortsättningen på ”The Parallax: The Hypersleep Dialogues” där
de har tagit i så att de nästan spricker. Det är med andra ord precis lika bra
och storslaget som vanligt.
2. ”Internal Affairs” – THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA
Skulle
ni i början av 2012 sagt att jag på topp tre skulle ha en relativt sett mjuk
classic rockskiva när året skulle summeras skulle jag nog ha skrattat. Men det
är omöjligt att bortse från den otroliga förträffligheten som demonstreras i låt
efter låt på skivan. Svänget är så brutalt förföriskt, sången från Björn Strid
alltför imponerande och låtarna så geniala i all sin enkelhet att jag inte kan
göra något annat än att premiera skivan med en hög placering på
årsbästalistan.
1.
”Vanitas” – ANAAL NATHRAKH
Ohotad
etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att
det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som
innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens
innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och
oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats.
När ANAAL NATHRAKH är så bra som på ”Vanitas” då är de oslagbara.
/Martin
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
4 kommentarer:
Jo, jag känner mig som en katt bland hermelinerna. Eller var det som tuppen i hönsgården? :)
Bra beskrivning av Anaal Nathrakh.
@Bara Metal: tack för det. Jag är själv nöjd med formuleringarna :)
@Mats: Haha, ja välj själv!
Skicka en kommentar