Deep Purple-nedräkning, plats 4 - Machine Head

När man ska skriva om en av världens mest klassiska tillika söndertjatade eller sönderspelade skivor så får man försöka se bortom tiden som gått och endast se till själva skivan. "Machine Head", råder det väl ingen tvekan om, är en av de absolut mest anrika rockskivorna som över huvud taget står att finna. Den innehåller på gott och ont ett av världens mest kända gitarriff, sådant kan både hjälpa och stjälpa. Själv går jag tillbaka till när jag först upptäckte bandet 1993 då en trevlig herr Svärra spelade in ett kassettband till mig med denna skivan på den ena sidan. Genast blev det mycket trevligare att cykla till och från skolan, och tillsammans med en skiva som vi får läsa om på torsdag så lärde jag mig precis RUBBET utantill och älskade det. Med ett undantag.

Jag kommer inte ifrån det. Att ett band av sådan dignitet som DEEP PURPLE med en fantastisk flora av studiosläpp mellan åren 1968 och 1975 ens bemödade sig att skriva, än mindre spela in, pekoralet Smoke on the water är för mig en gåta. Jag är naturligtvis tacksam att de gjorde det eftersom den låten enskilt beredde dem vägen att fortsätta leva på sin musik, men personligen anser jag att det är en av de tråkigaste låtar som man kan lyssna på. Detta är ingen ny åsikt, tanken slog rot redan under cyklandet 1993 och jag har inte ändrat ståndpunkt sedan dess. En endaste gång har jag hört en någorlunda intressant version av låten och det var i Köpenhamn 1993 då bandet under ledning av Ian Gillan under låtens "sjung med allihopa"-parti tonade ner den lite varpå Ian tackade publiken för alla år och sade några fina ord. Det var faktiskt ganska vackert, speciellt i kölvattnet av att detta skulle bli en av Ritchie Blackmores sista spelningar, men det är också den enda gång jag hört låten som jag inte somnat halvvägs.

Utöver denna passus så serverar herrarna Lila en högoktanig skiva med Highway star, Maybe I´m a leo och den FENOMENALA Pictures of home som den inledande och i princip oslagbara trojkan. Produktionen är denna gång ypperlig, där "In Rock" känns lite för polerad står "Machine Head" ut med en underbar, äkta och närvarande ljudbild som gör att man lätt känner att man befinner sig i rummet med bandet. Lazy gör sig förvisso bara hyggligt på skiva, det var live den låten skulle upplevas. Senare års nyutgåvor har dessutom haft den goda smaken att även inkludera vad som först bara var en singellåt, Ian Gillan sjunger When a blind man cries med en sådan inlevelse att inte ett öga är torrt i salongen. Och vem minns inte när de körde den i Karlshamn 1996, en nästintill fullkomlig version av en vacker låt.

För den som vill njuta trekvart klassisk rock går det bra att klicka här. För den som hellre vill höra de flesta av låtarna i en livemiljö så är förstås den lika klassiska "Made In Japan" ypperlig, även om den inte är någon av mina personliga favoritliveskivor så är den likväl en njutning för kräsna öron (och innehåller dessutom inte en enda överdubbning).

Jaha, så han har "Machine Head" på fjärdeplats. Det är ju världens bästa skiva tycker alla, det har jag läst i en tidning en gång. Men det ska alltså finnas tre skivor som är BÄTTRE?

/Alex