Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.
Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.
Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.
Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!
Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!
Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!
Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.
Tills dess,
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar