Hur Jon blev min Lord

Det har gått några dagar och det börjar sjunka in så smått att JON LORD har lämnat oss. Cancern han drabbades av för något år sedan skulle, i förlängningen, ta honom av daga och lämna ett tomrum som jag inte tror någon riktigt förstår vidden av ännu. Han var ju inte bara en f.d. medlem tillika grundare av DEEP PURPLE, han var en musiker i ordets allra vackraste definition, en musiker vars mångsidighet var så oändligt stor att det är i det närmaste ogreppbart.

Min historia börjar på sensommaren 1993 då jag står på turistbyrån i Helsingborg och ska lämna tillbaka min SCORPIONSbiljett eftersom de ställt in sin septemberspelning i Köpenhamn. Damen i kassan frågar om jag ska ha något annat, "vad har du?" frågade jag och hon svarade " tja, Deep Purple kommer ju i november". Jag funderade ett tag, jag kunde bara två låtar med dem men det var ju ett sånt där klassiskt rockband så jag sade till slut ja och köpte biljetten. Jag och min väninna åkte in till Valbyhallen den 12:e november och jag hade väl egentligen inga dunderförväntningar. Efter förbandet så var det en ganska lång paus innan hallen släcktes ned, och i samma stund som Highway star kickade igång så visste jag att jag var hemma. Den låt som satte störst prägel i mitt sinne var dock Child in time, det skulle visa sig vara den sista turnén som Ian Gillan åtminstone hjälpligt kunde sjunga låten live och jag får fortfarande rysningar när jag hör Jons keyboardintro.

Jon ja. Det var där i Valbyhallen som jag fick en första glimt av ett musikaliskt geni, helt i paritet med forna tiders Mozartar eller Beethovens. Under åren som gick så fick jag se Deep Purple några gånger till, den finaste gången var og i Göteborg år 2000 när de tillsammans med en symfoniorkester körde den magnifika "Concerto For Group & Orchestra", jag och Svärra trodde inte våra öron när vi satt där och njöt av detta fulländade möte mellan symfoniorkester och rockmusik. Det skulle även vara sista gången jag såg Jon med Purple, året efter när de bl.a. skulle spela i Helsingborg så stannade Jon hemma med ett dåligt knä, ersatt av Don Airey. Jag hade dubbla känslor inför att se dem utan Jon, och har inte sett dem sedan dess även om jag är övertygad om att Don Airey gör ett fullgott jobb i bandet. För mig VAR Purple kombinationen Jon Lord och Ian Paice och jag sitter nöjd med att ha fått se dem när de var som allra bäst på 90-talet.

I februari 2005 härjade en storm (snöstorm? minns inte) i Europa, egentligen hade vi tänkt köra ner till Hamburg men i sista stund fick det bli tåg. Det var bra tänkt eftersom autobahn var fylld med olyckor. Jag, Danny och min sambo stövlade in på anrika Musikhalle i den stora salen där Jon Lord och hans Gemini Orchestra skulle spela klassisk musik från hans nya skiva "Beyond the notes". Det var en otroligt vacker kväll, och det blev den sista gången jag såg honom. Jag minns med glädje hur han berättade uppsluppet om musiken, orkestern, sin tid i Deep Purple och massor av dåliga skämt och anekdoter. Det var, sin stela inramning i Musikhalle till trots, en väldigt uppsluppen kväll och när jag själv ligger på mitt yttersta så ska inspelningen från just den konserten ljuda en sista gång över ålderdomshemmet så att väggarna skakar.

Jag träffade Jon 1996 på hotellet i Karlshamn i samband med Karlshamn Rock Festival. Jag, Danny och Svärra fick en lång stund i ett avskilt hörn av hotellet tillsammans med denne gigant av giganter som skulle visa sig vara en av de mest ödmjuka människor jag någonsin skulle ha nöjet att få träffa. Han tog bilder med oss alla, och när han såg att jag hade glasögon på mig så beslöt han att ta på sina också (han tog helst inte bilder med glasögon annars). Det kändes otroligt overkligt att sitta där den dagen och det känns lika overkligt när jag tänker tillbaka på den idag.

Världen är tråkigare nu. Den kan aldrig bli som förr. Vi kan dock med en lp-skiva, lite kaffe och ett tänt ljus göra den lite mer uthärdlig genom att lyssna och minnas Jon och musiken han gav oss.

Tack för allt. Hälsa Dio.

/Alex