Mera Maiden

Så hade äntligen IRON MAIDEN premiär i USA i fredags. Vi kan väl efter en helgs funderande summera spektaklet såsom följer (och nu blir det SPOILERS för den som inte vill veta något om showen):

1. Ingen Infinite dreams. Detta är oförklarligt men samtidigt ekonomiskt fördelaktigt eftersom jag lovat mig själv att se minst fem spelningar om den låten någonsin spelades igen.

2. Scenen är tveklöst den snyggaste de haft sedan...hmm...Death On The Road 2003 tror jag. Tyvärr blev det inga isberg som 1988, men de två Seventh Son-Eddiesarna och de snygga backdropsen gör det ändå klart mycket roligare än exempelvis skitscenen de hade på Final Frontier. Dessutom får vi en tredje Eddie vilket är en nyhet, jag kan inte erinra mig någon annan turné med så många latexdockor. Bonus!

3. Låtlistan är, fadäsen ovan till trots, helt fucking jävla unbelieveable. Öppningen med Moonchild, det faktum att en "klassiker" ÄNTLIGEN lagts i malpåse (Hallowed be thy name), Phantom of the opera, Aces high (som EXTRANUMMER), Afraid to shoot strangers (första gången sedan 1998!) och det förvisso självklara storeposet Seventh son of a seventh son gör att jag kommer att springa runt fnissandes i cirklar under stora delar av spelningen/arna. En låtlista som denna tar fjolårets Final Frontierlista med det "fiiiina" introt Satellite 15, lägger den i en gymnastikpåse, stampar på den, kallar den för tant Hägglund och kastar upp den i närmsta träd. När Maiden gör rätt gör de RÄTT.

Nu väntar jag ystert på en dvd från turnén. Och, självfallet, europadatum. Måtte det bli till våren, inomhus och inga jävla Ullevispelningar i dagsljus. Denna showen behöver verkligen mörkret. Jag har redan bestämt mig för att se tre konserter, och ju närmare de ligger rent geografiskt desto större blir såklart chansen att jag kan se ännu fler. Även om Infinite dreams nu inte är med.

Till sist: Det dök upp ett klipp på nya KISS-singeln. Det är roligt att bandet alltid smädar sitt 80-tal och inför nya skivan vill hävda att det är "Destroyer" och "Revenge" de försöker efterlikna när de sedan släpper en singel som åtminstone hittills låter som vilken hygglig bortglömd 80-talsdänga som helst. Förstå mig rätt - jag gillar det. Men det låter varken 70-tal eller 90-tal. Synd bara att Paul pressar rösten till bristningsgränsen, jag har redan lovat mig själv att inte se detta live. Det kan omöjligen bli bra om de nya låtarna låter lika sprickande.

/Alex (som i den andra kanalen äntligen fått rätt på stad/arena igen och lagt upp bilder från årets Sweden Rock).