King Diamond - inte en recension

Första gången jag hörde dem var i en vit Mitsubishi på väg hem från en vän. Ur en nästintill outhärdlig ljudvolym kunde jag urskilja röster som verkade tala till mig. Jag vågade knappt lyssna, som tolvåring är man inte vidare stöddig inför sådant man inte förstår. Under de kommande månaderna skulle dock rösterna bli allt tydligare. Jag förstod tidigt att jag stod vid någon form av vägskäl. Där och då valde jag fel väg, eller fel...fel är nog bara en illa genomtänkt efterkonstruktion eftersom alla vägar jag någonsin gått tagit mig till exakt den punkt befinner mig på idag och det är där jag vill vara. I vilket fall så valde jag en väg som kom att prägla mig under de kommande tolv åren eller så. Någonstans innerst inne visste jag hela tiden att det skulle komma en annan tid, att annat sätt att leva på. Jag visste bara inte när och hur. Rösterna var hela tiden med mig.

För ganska exakt tio år sedan trodde jag att jag inte behövde rösterna längre, eller att de inte behövde mig. De verkade ha tystnat. Under ett års tid levde jag i en slags behaglig dvala. När så saker och ting togs till sin spets ett år efter det så formligen exploderade rösterna inom mig igen och växte sig starkare och starkare. Det var första gången jag förstod att jag alltid hört dem, jag hade bara inte tillåtit mig att lyssna. Från den dagen lyssnar jag. Från den dagen lever jag.

När Han visade sig vara en helt vanlig människa som dessutom kunde bli sjuk brännmärkte jag mig själv. Först en gång. Sedan en till. Mitt hopp om att ännu en gång få stå i närheten av det perfekta, det ljusa, det klara var i det närmaste tillintetgjort.

Han skulle dock snart visa sig vara mer än en människa. Han skulle snart visa sig lyckas med något ingen annan gjort tidigare, vilket dessutom lämnade en hel läkarstab i förundran. När jag för första gången läste om händelserna och eftermälet blev jag tårögd, dels av den oförblommerade lyckan att han återvänt, dels av insikten att jag gör och har gjort rätt.

I början av 2012 stod det klart att våra vägar skulle korsas den nionde juni. Rösterna kallade klarare än någonsin.

Den nionde juni. En slump?

Eller, om man så vill 12.06.09.

18.

En slump?

Slumpen existerar inte. Det somliga kallar för slump eller tur bär jag alltid inom mig. Jag ser till att det händer. Jag litar eller tror inte på att någon annan ordnar det åt mig. Ibland tryter dock självförtroende och hoppet en aning och den rent (o)mänskliga sidan visar sig. Lyckligtvis är det inte så ofta längre.

I lördags stod vi symbios, Han och jag. Efterhand som tiden gick stod den alltmer stilla. Den står fortfarande stilla. I mitt huvud hörs rösterna som efter i lördags inte längre enbart talar till mig utan även med mig. Det var ett uppvaknande jag bevittnade i lördags. Inte bara Hans.

Nu tryter orden. Det finns inte mer att säga.

18 is 9.

/Alex