The day the music died

Idag är det trettio år sedan Randy Rhoads lämnade oss. En totalt meningslös flygkrasch skulle avsluta hans alltför korta stund på jorden. Jag lärde känna hans spelande när jag i början av 90-talet blev OZZY-frälst, och jag började genast suga i mig allt jag kunde om detta wunderkind. De två skivorna med Ozzy, tribute-liven från 1987 (live eller inte - Randy är med iallafall!) och en stor mängd bootlegs införskaffades på kort tid. De två QUIET RIOT-skivorna var, och är, ganska svåra att få tag i så de har jag fortfarande inte lyckats tillskansa mig i kompletta originalutgåvor. Däremot kom det runt 1995, eller var det tidigare, en samling med osläppt material och annat från just dessa Randys första professionella år.

Sätter han spelar på, att aldrig bara kompa utan att hela tiden SPELA på gitarren var och är unikt. Andra får tjata om Eddie Van Halen och andra tills korna kommer hem, för min del är Randy den ultimata metalgitarristen med en helt egen känsla för ton, melodi och tyngd - samtidigt. Detta har aldrig hörts tydligare än i mästerverket "Mr. Crowley". Nedan finner ni två versioner av låten, en liveversion inspelad i Montreal 1981 samt en version där gitarren ljuder ensam, troligtvis ryckt från något av di däringa Guitar Hero-spelen eller så. Det spåret om något vittnar om en spelstil som liknade inget eller någon annans.

Världen är fattigare utan Randy men vi får vara tacksamma för det han gav. Musiken lever vidare.

/Alex