We are indeed satans people

Det är roligt att lära sig nya saker. För ett tag sedan lärde jag mig exempelvis att alldeles oavsett vad jag köper på IKEA så ska någon annan sätta ihop skiten, jag misslyckas bara och svär som en borstbindare och får ont i handen. Bättre då att låta vettigt folk göra det. Under tiden tittar jag på bootlegs och äter kinderägg.

Och alldeles apropå bootlegs, det är väl ingen läsare här som under de senaste 17 månaderna har missat att jag har en liten faiblesse för inspelningar av det mer ekovi...ikevåki....ewokiga slaget? När andra sitter och spelar Pictionary med sin AC/DC-bluray från River Plate 2010 i bakgrunden så sitter jag betydligt hellre med en super8-rulle med RAINBOW från Stockholm 1977, tålmodigt undrande huruvida Ritchie spelar Still I´m sad eller Stargazer. De senaste åren har jag dessutom deltagit i ett projekt som försöker samla alla kända och okända sådana filmer med KISS. Ett kärleksarbete som nu nått en bra bit fram. Alldeles oavsett detta så har jag under arbetets gång varit tvungen att genom trial and error lära mig synka ljud över bild. Ibland har resultatet blivit dåligt, ibland bättre, men framförallt så är det roligt att känna hur man sakta blir bättre, hittar nya vägar och sätt och så vidare.

Det senaste projektet jag rott i hamn var att ge den bästa versionen av ALICE COOPER från London 1982 nytt och bättre ljud. Efter strax över sju timmars arbete var jag färdig, resultatet blev att videon nu åtminstone är sebar. Bilden är fortfarande inte hundragunnar men med det nya ljudet så kan man lättare tvinga sig igenom denna enda kända publikfilm från Special Forcesturnén.

Igår kväll satt jag med några korta snuttar WASP från Malmö respektive Karlskrona 2004. En kompis filmade med sin kamera (fotokamera!) och både bilden och ljudet blev bedrövligt. Nu, åtta år senare, har jag synkat över ljudet från de fina ljudupptagningarna och vips har vi, återigen, filmer som går att se trots att bilden kanske lämnar lite (eller mycket) att önska. Det var riktigt kul att åter se Kill your pretty face från Karlskrona, Stet Howland tappar takten på hi-haten jämfört med det förinspelade så det låter MYCKET speciellt.

Nästa projekt, and this is a KILLER, är att WASP ifrån Madrid 1997 ska få nytt ljud. "Spelar det nån roll?", tänker kanske gemene obildad pöbel. "Nåt så in i helvete" skulle jag vilja säga. Madrid-filmen från april 1997 är den enda kända kompletta Kill Fuck Die-spelningen, komplett med korset, nunnan och fostret. Bilden är hygglig men ljudet överstyrt som fan. Ljudupptagningen är inte perfekt men hundra gånger bättre än ljudet på videon, så när jag kommer hem ikväll börjar jag så smått räkna lite på hur det ska genomföras. Resultatet kommer jag att lägga upp här vad det lider. Jag lovar att den som gillar WASP och deras underbara 1997-turné INTE kommer att bli besviken.

Tills dess, lite Alice!

Om du eller någon du känner sitter med 8mm-filmer eller med andra filminspelningar som du inte trodde man kunde ha till något - kontakta mig så kanske jag kan hjälpa, åtminstone vill jag gärna försöka. Alla filmer är värda ett liv. Nästan. (Minns hastigt en film på EUROPE i Linköping 2004 - har ALDRIG sett något sämre).

/Alex