En gång spelade jag i ett band

Jag tror att alla gymnasiehårdrockare har gjort det, åtminstone känns det så. Spelat i ett band alltså. Jag gjorde också det, dessutom inte i bara ett band utan totalt, om man räknar på unika bandnamn och gästspel, fem stycken tror jag. Det var dock ett band som var "mitt" band, alltså det som jag spelade i "på riktigt". CRUSH hette vi, två demos spelades in och vi spelade live så fort någon visslade. Det blev oftast spelningar på tämligen nystartade Mega Musik i Helsingborg (finns fortfarande men är idag en gymnasieskola - GO ANKI!) men en och annan konsert gavs även i finare salonger. Det roligaste för egen del var att vi fick tillfälle att spela på Mejeriet i Lund 1995, speciellt eftersom jag såg BLACK SABBATH på samma scen det året.

Vi lät väl som de flesta gymnasieband gjorde och gör - vi tog lite av alla band vi gillade och försökte hitta något eget. Somliga lyckas med detta, andra inte. Vi hamnade kanske någonstans i mitten. Ett par av låtarna, främst mot slutet av karriären, skulle nog gå att göra till "riktiga" låtar efter lite omarrangemang och inspelade med dagens spelkunskap från alla medlemmarna. Jag var trummis i bandet, märk väl att första gången jag satt bakom ett trumset var första gången vi repade ihop. Typ. Never had one lesson, som Ferris Bueller sade. Och det märktes naturligtvis. Men är man bara tillräckligt dålig på något kan man ta igen det genom att vara odräglig, och där inbillar jag mig att jag nog kan ha vunnit både ett och annat pris. Ah, the good times.

Jag ser tillbaka på de gyllene åren 1994-1996 med glädje. Visst kan det krypa fram några pinsamheter ibland som minner om när mamma under tonåren inför större sällskap ville avslöja skämsligheter från barndomen, men på det hela taget var det roligt att få tillfälle att spela live och att ett tag leva i en tro att vi skulle bli större än IRON MAIDEN. Efter att Crush gick i graven 1996 stod det dock ganska klart för mig att det inte var rockstjärna jag skulle bli. Jag skulle inte få pryda omslaget till Okej, en tidig dröm i livet. Nej, ville jag skapa glädje för omvärlden så fick den bestå av annat eftersom jag vägrar hemfalla till coverträsket (om jag hör Mustang Sally en enda gång till i mitt liv så kommer jag att fekalkräkas i dagarna tre). Idag är jag nöjd med att resa världen runt och göra och se sånt som de flesta inte ens vågar drömma om, jag har en...eh....vän....som har en konsertinspelningssamling som vida över- eller understiger vad som kan anses normalt och som bringat många människor glädje genom åren, men jag kan självfallet bli lite nostalgisk då och då och tänka tillbaka och försöka minnas.

Vilken JÄVLA tur då att vi fick spela in en musikvideo. Fram med kudden, gott folk. Spot the clichés!

/Alex (word to Dånken, Jox och Lalle)