Verklighet och sanningar där moralen är fantasi

Förhoppning.

ÄNGLAGÅRD ska spela live 2012. Osannolikt var till alldeles nyligen bara förnamnet. Det är dock sant. Det finns nog inget svenskt band jag hellre skulle vilja se live. Det finns nog inget svenskt band jag hyst lägre förhoppning om att få se. Nu står vi där, på kanten ned till en ocean av möjligheter. Med tur så tar Sweden Rock Festival sitt ansvar och låter oss få njuta av "Hybris", detta nationalepos av nationalepos, i solen en eftermiddag i juni. Med ännu mera tur så får vi även bevittna dem på en inomhuskonsert i en för ändamålet lämplig lokal (Trädgår´n i Göteborg? Helsingborgs konserthus eller ännu hellre stadsteater? Eller varför inte St Gertrud i Malmö?).

Förväntan.

Låter de så bra live som man hoppas, önskar och vill? Jag tror det. Tänk att få sitta där och avnjuta Kung Bore eller Gånglåt från Knapptibble. Mina händer skakar i skrivande stund av lycklig förväntan. Det måste vara så nära himmelen som vi kommer nå.

Förälskelse.

"Har du inte hört Änglagård???", utbrast Robban. Var det femton år sedan. Mer? Var det i samband med datorproblem? Eller var det månne något annat? Nej, datorproblem var det nog. Efter lite hattande och dattande och både effektiv och ineffektiv problemlösning så fick jag en dag ett tack och ett litet paket. Däri låg skivan "Hybris". Jag lyssnade en gång och var fast. Jag lyssnade en gång till och har aldrig slutat lyssna. Det är kanske den bästa svenska skivan genom alla tider, eller så är det inte det. Alldeles oavsett vilket så vet jag att jag blev kär i skivan den där dagen och att förälskelsen aldrig lagt sig. Tack Robban.


Till medlemmarna i bandet.

Tack för vad ni givit och tack för vad ni ger. Inte bara mig utan hela världen. Berätta vart ni befinner er så kommer vi. Det är ett löfte. Och en längtan.

/Alex