Fredagens Östen Warnerbring

DREAM THEATER i Valbyhallen. Om vi bortser från några små petitesser (det var kallt utanför, Valbyhallen, det var förband, det blev trumsolo) så avnjöt jag en tillfyllest formidabel musikalisk afton. "Trettonde gången" säger någon, "blir du inte trött på att se samma band?". "Nej" svarar jag, "inte när de fortsätter leverera och överraska". Mike Mangini fyller sannerligen de gigantiska trumskor han hoppat i, bandet som helhet verkar ha fått en nytändning och jag såg John Myung RÖRA SIG på scenen! Allvar! Han gick lite till höger, sen lite till vänster, och fan ta mig om han inte gick upp på trumpodiet två gånger också! Karln måste ha peppat upp sig med en hel back Loranga innan konserten.

Vi kan dryfta låtlistan till korna kommer hem och då självfallet anmärka på det hiskeliga låtvalet i The dark eternal night som självfallet inte borde få spelas, denna var dock det enda stolpskottet på hela konserten. Resten pendlade mellan "bra" och "super-mega-avalanche-fighter-deluxe-bra". Som det ofta gör när DT spelar. Kvällens absoluta höjdpunkter stod att finna i Wait for sleep, Breaking all illusions och The spirit carries on tillsammans med en honorable mention: Outcry var oerhört mycket bättre live än på skiva. Och slutligen, såklart, Surrounded. Ända sedan ungdomens tidigaste promenader i DT-land har denna låt betytt något alldeles speciellt för mig. Jag har fått höra den live flera gånger men fredagens version var nästintill osannolikt bra. Jag funderade efteråt huruvida det var nyhetens behag som spelade in eftersom det var många år sedan jag senast fick höra den. Jag lyssnade därför extra noga på en inspelning som en vacker tillika intelligent gosse gjorde som lyckligtvis skingrade alla tvivel eftersom det av denna inspelning klart framgick att det obönhörligen var en dunderversion som bandet körde. Den intresserade kan klicka på youtubelänken och döma själv.

Och, innan vi slutar, lite gnäll: PERIPHERY hette förbandet. Hoppas de stannar där. De såg ut som att de kom direkt från en dubbeltimme geografi. Sen försökte de se hårda ut. Sen, och jag skämtar inte, försökte de vara lite "fräcka/roliga" genom att basisten och en av gitarristerna spelade "sax, påse, sten" i ett parti i en låt där de inte spelade. Sen spelade de en femton minuter lång låt. Jag kommer inte att köpa den på singel. I nästan 40 minuter fick jag gömma mig bakom skämskudden. Om jag bara hade haft en sådan med mig.

Och Valbyhallen, jag menar visst - bygg gärna en cementlada, gör den gärna fyrkantig, släng gärna in en massa sportintresserade där och låt dem kasta en boll, svinga en klubba, harva en ulk eller vad det nu är sådana gör - men använd den INTE som konsertarena för band vars musik kräver någon form av "ljud".

Med en önskan om en trevlig vecka (och den som knäcker inläggets rubrik får ta ett ballerinakex) (Eller tvåhundra).

/Alex