Är det bara jag som är lite rädd för festivalinflationen? Eller rädd, jag tycker helt enkelt att en konsert är betydligt mycket bättre i en lokal avsedd för dylika ändamål. Jag är så evinnerligt trött på att alla ska spela på Ullevi eller på ett fält långt utanför en ort som ingen har hört talas om. Att band som tidigare haft nästintill ouppnåeliga krav på ljud och ljus hemfaller åt att låta en annan aktör se till detta är obegripligt. Ett typiskt exempel är QUEENSRYCHE; 1995 i KB-hallen i Köpenhamn hade de, den ganska taskiga hallen till trots, ett ljud som man bara kan drömma om. På Sweden Rock Festival 2003, 2006 och 2010 har man fått springa ikapp vinden för att hinna uppfatta detsamma. Eller när jag såg IRON MAIDEN i Oslo 2000 var det med en oerhört vacker ljusshow (Brave New World-turnén). Dagen efter, i dagsljus på Stockholms stadion, var det en helt annan och betydligt tråkigare femma.
Jag ogillar inte festivaler per se, Sweden Rock har givit mig många av mina finaste konsertminnen, men jag ogillar att band mer och mer tar till festivalköret istället för att köra regelrätta egna spelningar, ofta med begränsat ljud/ljus och med kompromissade speltider som resultat. Dessutom, hur många festivaler mäktar folk med? Vi har bara de senaste två åren sett flera festivaler sjunka och sedan drunkna helt. Ändå fylls det ständigt på. Och var finns ekonomin med Metaltown och Copenhell?? I princip samma band med endast ca. 30 mil emellan. Tiden får väl utvisa huruvida det går ihop sig.
I januari spelar DREAM THEATER i den förvisso hiskeliga Valbyhallen i Köpenhamn. Hiskelig eller ej, jag ser dem hellre där än på Sweden Rock där PA:t dog 2009 och där de får nittio fåniga minuter, detta monumentalband som lätt spelar två timmar utan att tänka på det. Och med Malmö Arena så nära mig hoppas jag på flera fräcka bokningar under året där. Men just det, BLACK SABBATH skulle spela på Malmö STADION. Hoppas biljettförsäljningen går dåligt så de flyttar in giget. Då blir t.o.m. jag sugen, som annars tänkt åka utomlands och se dem.
/Alex
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar