Idag för 14 år sedan begav jag och några vänner oss hemåt efter att ha sett KISS återföreningsturné i skandinavien: Stockholm, Göteborg och Oslo, tre dagar i rad. Det är lustigt att blicka tillbaka - innan 1996 fanns det för min del ingenting som skulle kunna slå att få se KISS med smink och Ace & Peter. När man så fick se dem så blev det aldrig den där långvariga "wow"-känslan utan det blev mest ett överseende "ja, det var ju skoj". Bandet lät inte alls som på 70-talet, Peter var betydligt sämre på trummor och alla låtarna gick i halvfart jämfört med tidigare år.
"Jämfört med" ja, det var ju just det. Som bootlegsamlare en masse så var jag redan då i besittning av flera hundra konserter med KISS och visste exakt hur turnéerna från 70-talet lät och såg ut. Att med detta som grund kräva eller ens önska att människorna som spelade då skulle spela likadant 17 år senare, och där de två återvändande medlemmarna faktiskt spenderat sagda 17 år i olika former av degraderande missbruk, var såklart helt uppåt väggarna.
Idag är jag glad och lycklig åt att ha sett KISS med Eric Carr/innan de bara blev ett varumärke (Köpenhamn 1988), och även att ha sett dem med smink och Ace & Peter innan det blev samma trams om pengar och annat som orsakade den första splittringen 1979. För om man lyssnar på inspelningarna från just vintern 1996 så ser man idag att denna turné var en brytpunkt vad gäller KISS framtid. Återföreningen var stor som fan, och just i Europa i november/december 1996 spelade KISS de allra längsta konserterna på hela turnén, de var fortfarande taggade och de hade äntligen blivit lite varma i kläderna (den första månaden på turnén spelade bandet så dåligt att det faktiskt är riktigt pinsamt - de låter som ett högstadiecoverband). Bara några månader efter Europa, i mars 1997, hade gammalt groll redan börjat förstöra bandkemin igen. Och när Peter slutligen ersattes av trumteknikern i Columbus i april så gick man över en gräns som jag personligen inte har hämtat mig ifrån. Så är det när man är passionerat förälskad i ett band, men inte i ett varumärke.
Firehouse (Stockholm, 961206)
I stole your love (Göteborg, 961207)
Rock and roll all nite (Oslo, 961208)
/Alex
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar