måndag, september 20, 2010

Teatrar och symfoniker

Att Mike Portnoy skulle lämna Dream Theater höll jag tidigare för ungefär lika sannolikt som att påven skulle konvertera till Buddhismen, så när nyheten droppade ner för någon vecka sedan blev jag genuint ledsen. Få band har påverkat mig mer i utökandet av mitt musikaliska spektra, jag har dem och en f.d. skivmånglare på södergatan att tacka för att jag idag lyssnar på i princip allt. Jag hoppas (och tror, om jag skall vara ärlig) att det är samma sorts break Mike behöver som Bruce Dickinson en gång behövde från Maiden, vilket mynnar ut i förhoppningen att vi ungefär år 2015 sitter med biljetten i hand till "An Evening With Dream Theater" när bandet firar 30 år och Mike återvänt. Tills dess: Another day

I nästa andetag så kommer det rykte efter rykte om att Symphony X ÄNTLIGEN är på g med en ny skiva... Senaste alstret Paradise Lost (2007) var fenomenalt, precis som allt annat bandet rört vid, och jag hoppas att tiden som gått sedan dess frammanat en ny skaparkraft hos bandet. Jag minns fortfarande första gången jag hörde fantastiska The Accolade från skivan Divine Wings Of Tragedy, den satte ett spår som fortfarande inte suddats ut - jag får fortfarande rysningar över hela kroppen av både låten och skivan.

På Sweden Rock Festival 2001 stod jag och en bekant tillsammans och bevittnade deras första spelning i Sverige någonsin. Det finns en konsertupptagning gjord av giget där han hörs tydligt under introt när han säger att "Detta är festivalens höjdpunkt". Han hade sannerligen rätt.

Till sist: en underskattad klassiker som känns riktigt rätt i höstrusket idag.

Judas Priest - Out in the cold

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på

  Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...

Populära inlägg