Ångestfylld förväntan

På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.

Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.

Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*

Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".

Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.

På fredag får vi oavsett svaret...