Behemoth, Aborted, Kataklysm, Lyfthrasyr

Torsdag kväll, och på väg till en av de mest emotsedda konserterna i år - bestialiskt brutala Behemoth med följeband på The Rock i Köpenhamn. Resultatet? Blandat...

The Rock är ett trevligt ställe - det kan man konstatera väldigt fort när man går ner i källaren där klubben huserar. Väggen mittemot ingången är solid klippa, och takhöjden är väldigt imponerande, man känner sig helt enkelt som nersänkt i en decibelfylld underjord vilket ju funkar alldeles förträffligt.

Lyfthrasyr har i mina ögon en otacksam uppgift, vilket ju hör till vanligheterna när man är första bandet, folk ska ha sin öl och de är ofta där för att se ett annat band. Trion från Tyskland låter sig inte påverkas av detta faktum utan bränner på för fullt. Musiken är bitvis väldigt aggressiv men gruppen har även ganska långa stensvängande partier i sina låtar. Sångaren/basisten Aggreash har en ganska bra utstrålning och hygglig röst, men det som gruppen kan arbeta på är scennärvaro. Bitvis ser gitarristen Insorior helt ointresserad ut och det är ju inte så bra. Trummisen Skytorian hamrar på förträffligt. En grupp att hålla ögonen på inför framtiden kanske.

Min kompis Daniel hänger med mycket för chansen att beskåda belgiska Aborted ett band jag tills kvällen ifråga bara känner till namnet. När gruppen går på märks att nivån har höjts - ljudet är fetare, aggressiviteten cranked up 1000 points, och publiken mer uppmärksam. Aborteds tekniska metal faller mig väl på läppen. Trummisen Dan Wildings spel är så ursinnigt tajt och ändå ser han knappt ut att anstränga sig. Bitvis går det så fort att hans högra trumstock blir suddig!

Om Dan Wildings spel lämnar mig imponerad är det snarare motsatsen när det gäller Kataklysms trummis Max Duhamel. Det är inte det att han inte är duktig, men hans spel liksom dessvärre Kataklysms musik blir en smula enformig i längden. Men även om bandets musik inte imponerar på mig så lyckas ändå bandet få igång publiken i ett helvetes röj. Stundtals är det så mycket folk på scen som headbangar frenetiskt att bandet nästan försvinner i mängden. Stagediving och crowdsurfing samt feta moshpits gör att Kataklysm ändå kan lämna scenen rätt nöjda.

Behemoth - ett band som enligt mig levererade årets bästa platta i och med The Apostasy, och således är ett band vars spelning jag byggt upp i det närmaste omöjliga förväntningar kring går på scen som kvällens sista band. Redan innan bandet smäcker på introt med "Rome 64 C. E." har Inferno denne rent för jävla kompetenta trummis varit uppe och soundcheckat sin rigg vilket bara det får mig att rysa av välbehag. När väl resten av bandet kommer upp - vilket de gör genom att marschera rakt igenom publiken, ganska skrämmande att helt plötsligt ha Nergal bakom sig med ett sinistert ansiktsuttryck - dröjer det dessvärre inte länge förrän man kan konstatera att nåt är fel: Intet ljud kommer ur Seths gitarr överhuvudtaget. Detta genererar en hel del springande från roddare och tekniker och förstör naturligtvis en del - inledningar är ju viktiga. När väl gitarrproblemet är fixat - ja då börjar man fatta precis hur bra Behemoth är. Nergals rent otroliga utstrålning golvar det mesta och tillsammans med sina kollegor blir Behemoth en maskin som hotar att mala ner allt och alla i sin väg. Den kanonad bandet river av denna kväll är så ursinnigt brutal att man kapitulerar: "Conquer all", "Slaves shall serve", "Demigod", "Prometherion", "Christgrinding Avenue", "Christians to the lions" Vissa ögonblick är det ett sånt röj att man häpnar. Desto tristare att Nergals mick lägger av mitt i en låt samt att bandet väljer att avsluta sit set med Turbonegros "I got erection". Varför? Turbonegro är ett av världshistoriens sämsta band och låten är ett riktigt sömnpiller.