A matter of life and death av Iron Maiden
Det har sagts av många recencenter, men tåls att sägas igen - Järnjungfrun är med denna platta tillbaka i storform. Över 70 minuter musik - långa episka låtar och en härligt rå ljudbild som resultat av att Steve Harris vägrade mastra plattan. Många har dragit paralleller med Seventh son of a Seventh son (1988) som är nästa platta på väg.
Förutom The Number of the Beast som alltid kommer att vara min favoritplatta med Maiden är det Seventh... som jag återkommer oftast till. Varenda låt är så fruktansvärt bra att man baxnar. Har dessutom alltid varit svag för temaplattor som lyckas klara den fina gräns mellan pretto och de som vill vara pretto men inte lyckas med detta. Allt från just låtarna till ljudet till hur bra Dickinson sjunger gör detta till en essentiell Maiden-plattan.Clive Burr ersattes av Nicko McBrain på den föredömliga plattan Piece of Mind (1983) och var en skiva som såg till att Maiden var på god väg att bli ett riktigt stort band. Att bandet ville demonstrera att det fanns en ny trummis bakom kaggarna hörs redan på att det är Nicko som får inleda med ett mycket snyggt trumfill i låten "Where eagles dare". Andra låtar från denna platta som fortfarande håller är "Revelations", "The Trooper", och "Flight of Icarus".
Sista skivan på väg är en brutalt tung, snabb och ond skapelse signerad Testament The Gathering (1999). Detta är i mitt tycke en av de starkaste metalplattorna som har kommit ut, men sorgligt nog verkar den inte ha nått det erkännande den förtjänar. Låtarna är genomgående mycket starka och som vanligt exekverade med förödande precision. Den verkliga mumman är dock att Chuck Billy, mannen med kanske det mäktigaste röstspannet inom metal, fullkomligt golvar med en sånginsats från helvetet - samt att Dave Lombardo sitter bakom kaggarna och bara matar. Bästa låtar: "D.N.R" och "Legions of the Dead".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar