När jag jammade med John Levén

Jag är uppvuxen i Karlskrona. En bit utanför staden finns det en mycket liten by som heter Kristianopel. Byn är berömd för 3 saker; sin ringmur, ett dansställe som heter Masten och Pama Records studio. Ägaren till den studion heter Maxe, och eftersom min mor hade hjälpt honom starta studion, och han visste att jag spelade trummor inbjöd han mig till en workshop där förutom Europes basist John Levén även Hempo Hildén skulle vara med. Det här var innan Killinggängets sketch med Sam Spandex och listan över världens bästa hårdrockstrummisar med den numera legendariska repliken ”Hempo Hildén ligger sjua” grej. Hempo gav intrycket att hårdrockare det var man antingen hela vägen med långt hår, läderpaj, läderbyxor och rejäla boots eller så sket man i att vara hårdrockare alls. Han hade dessutom en mycket snygg Zildjianstämnyckel på en stor kedja som halssmycke. I mina då 13 åriga ögon var Hempo själva sinnebilden av en 1980-talshårdrockare, men han var ruggigt bra på att spela.

Det första som hände var att Hempo och John jammade en kort stund. I studion fanns ett stort, dubbel-kaggat trumset uppställt.* Visserligen hade jag sett stora trumset innan men storlekarna på trummorna förde tankarna till Vinnie Pauls kit. Likadant var det med cymbalerna som allihopa var, just det, Zildjian. Det enda som inte var metal med det kitet var färgen – det var gult. För er som inte vet hur det är att spela på dubbla kaggar eller dubbelpedal kan jag berätta att det krävs en hel del övning för att få slagen jämna och jag hade aldrig ens provat att spela med dubbelpedal. Vad som kan vara bra att veta var att jag var ganska så liten till växten och nådde knappt ner till pedalerna, men hela det där setet gjorde att jag ju var tvungen att stampa loss.

Till en början körde jag mest ett rakt komp – jag ville ju inte göra bort mig inför de övriga mycket äldre deltagarna på workshopen – men ju längre jag och John spelade desto mer avslappnad blev jag. Att Hempo dessutom syntes i fönstret till studiorummet headbangandes gjorde ju inte situationen sämre. Och sen var det klart. Vad jag kommer ihåg var att jag åtminstone försökte få slagen så snabba som möjligt i den avslutande s. k. fermaten på jammet.

Tydligen spelades hela dagen in, men med tanke på hur grön jag var vid tillfället hoppas jag att Maxe har spelat över bandet med nåt mycket bättre!

* För egen del körde jag vid denna tid på ett söndersunkat Sonorplagiat till trumset. Utan bottenskinn!