Fredagslistan 2025, vecka 30: Fruntimmersveckan represent!

 Gott folk!

Denna veckan är det fruntimmersveckan - alla namnsdagar innehas av kvinnonamn - och då är inte jag sämre än att ta detta som intäkt för att göra en fredagslista med icke-manligt innehåll. 

Nu kanske ni tror att det kommer bli som det brukar - band som har en kvinna som frontperson? Nä, jag uppar anten och kör band som enbart har kvinnor som medlemmar. Och det blir ingen snäll musik heller, det är enbart band som lirar death metal som ni hittar i veckans lista.  

Om i kör med Tidal så hittar ni listan här, föredrar ni YouTube så klickar ni här. 

Är ni med? Vi kör!

FRANTIC AMBER från Stockholm. Löjligt bra melodisk death metal. Senaste plattan "Death Becomes Her" som kom i år är en ruggigt stark platta med i stort sett bara bra låtar. Jag har valt Jolly Jane både för att den gör något eget av genren, men också för mer än lovligt snyggt insmugna homager till gammal thrash och döds. Det är både svinsnyggt sväng och massivt matande tvåtakt som gör det omöjligt att inte gilla detta. 

CRYPTA från Brasilien. Bandet som uppstod när NERVOSA delade upp sig (där har ni ytterligare ett band att kolla upp förresten). Det är inte svårt att imponeras av det här gänget som håller en hög arbetsmoral inte bara i studion (plattor 2021 och 2023) utan också lirar tokmycket live. 

Den här typen av death metal är ju inte svår att uppskatta - jag kan tänka mig att det är flera som upptäckt genren genom detta band, men de förtjänar också uppskattning från oss som är hemmafasta i genren. 

CASTRATOR som räknar New York som sin hemmabas men som har medlemmar från flera länder.  Bandet vars namn får hela högern att rysa av olust, lirar death metal på tema feminism, orättvisor, våld och lidande och det är ju massiv dyrkan av det mist sagt. Bandet har en ny platta på gång i mitten av augusti, "Coronation of the Grotesque" som jag verkligen ser fram emot. 

SISTERS OF SUFFOCATION från Eidhoven i Nederländerna. Duon som ligger bakom musiken - Els Prins och Emmelie Herwegh - ser till att hålla röjet uppe mest hela tiden med låtar om hat och avundsjuka. Rikligt med inräkningar på virveltrumman och hetsigt drivande riff gör det till en klar njutning att lyssna på musik från det här bandet. 

APOFENIA från Argentina. Om ni tycker att listan hittills har varit för clean och tillrättalagd så kanske jag kan väga upp det med låten Descuartizado från duons första demo från 2016. Det är riktigt skitigt både sett till produktionen och texternas tematik som oftast handlar om galenskap, död och kaos. Oerhört tilltalande, eller hur? 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Rest In Power Ozzy

 

Ozzy Osbourne är död. Mannen som verkligen tyckte om att ha roligt, och som gav oss handklapp i otakt, hällde vatten och skum över sin publik men inte ville ha såpbubblor skjutna ur en svävande kälke för att han var The prince of fucking darkness lämnar ett markant tomrum efter sig. 

Jag har lyssnat på Ozzy i hela mitt vuxna liv, mest på BLACK SABBATH, och det är svårt att undkomma vilken betydelse både bandet som skapade heavy metal och sättet som Ozzy sjöng på faktiskt har. Det går, såklart, att säga att det finns mängder av sångare som är bättre på sitt hantverk, men det går inte att bortse ifrån att Ozzy hade en unik stil. 

Att han avfärdades av många som en pajasfigur för att han hade en egen realityshow vägs upp av den otroliga musik han var en del av att skapa. Jag menar de skivor som han gjorde med BLACK SABBATH är, till största delen, helt magiska skivor. Även soloplattorna höll hög klass - till största delen. Därför är jag också så otroligt glad över att det är som sångare som han mest minns som just nu. Att han fick göra en sista egen spelning och lira med sina kompisar i SABBATH under en redan klassisk dag i Birmingham för några veckor sedan, det kan ju knappast bli mer fint. 

Ozzy, tack för din sång. 

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 29: Gul är en grym färg

Idag fortsätter vi på temat med skivor i olika färger. Nu har vi kommit fram till färgen gul. Bloggens egna Susanne har till och med varit involverad och designat en nyutgåva av den klassiska boken "Kungen i gult" av Robert W. Chambers och bara det är egentligen en anledning så god som någon att skriva om färgen gult. Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Bathory -"Sacrifice" (S/T, 1984, Black Mark Production.).

Det finns ingen möjlighet i världen att gå förbi den gula geten vid skapandet av en sån här lista. 

Utan tvekan det mest inflytelserika black metal bandet från Sverige. 

Skivan skulle tryckas i guld men det var lite för dyrt och därför skulle tryckeriet byta ut det mot en färg som var nära guld. Då skapades den gula geten. Quorthon var inte nöjd med detta alls och bestämde att alla pressar efter detta skulle vara svartvita istället. Myten om den gula geten har nått kultstatus i metalkretsar. Peter Stjärnvind har berättat i intervjuer att han lyckats byta till sig ett exemplar mot ett flak öl av någon med sug på alkohol. Idag finns det ett par exemplar till salu på discogs och priset ligger kring 25000 kr. Genom åren har det också sålts en mängd med bootlegs som ska efterhärma den gula geten. 

Vad beror då all denna hype på? Jag skulle nog säga att utan Bathory hade inte black metal och även viking metal funnits. Det är väl iofs omöjligt att säga och det fanns andra band som höll på med liknande saker i bland annat Sydamerika och Schweiz men Bathory skapade någon sorts ritning för hur musikstilen skulle låta och även rent estetiskt. Ibland säger kritiker att Bathory inte låter black metal men den första generationens black metal skiljer sig ganska markant från den andra generationen i form av sound. Detta är mer punkigt och thrashigt men det går utan tvekan att höra att detta är black metal. Jag vill passa på att tacka Quorthon för hans skapelse. Utan Bathory hade jag inte haft lika mycket musik att lyssna på. Det är min fasta övertygelse. 

Volahn -"Najtir Ichik" (Aq'Ab'Al, 2014, Crepúsculo Negro).

Detta är kanske inte ett helt gult omslag men den gula färgen slår igenom och blir väldigt framträdande. Dessutom är den europeiska varianten av vinylsläppet i gul och gult splatter. Omslaget är kanske inte heller något man normalt sett skulle koppla samman med black metal. Nu är Volahn inte heller ett helt vanligt band. Bandet ingår i det som kallas Black Twilight Circle vilket består av en hel del band, projekt, skivbolag och individer med mexikansk bakgrund som skapar black metal kring traditionell folklore från förkristen Mayakultur. De flesta i detta kollektiv är amerikanska medborgare och bor i Kalifornien.Då jag inte förstår ett enda ord av vad bandet sjunger om är det mer stämningen som fångar mig. Det är skevt och argt och med vissa traditionella instrument och akustiska gitarrer. Även syntslingor dyker upp. Bandet är ett enmansprojekt och mannen bakom Volahn är med i en uppsjö olika band samt driver skivbolaget Crepúsculo Negro. Ett orosmoln kring hela BTC är att många individer också förespråkar en mexikansk nationalism och som jag har förstått det är det inte helt trevligt men jag kan faktiskt lite för lite om det för att uttala mig. 

Istället tycker jag att alla ska sätta igång den nästan 13 minuter långa låten jag har valt ut och låta sig svepas iväg på de psykedeliska vägarna. 

Yellow Eyes -"Rare Field Ceiling" (Rare Field Ceiling, 2019, Gilead Media).

Från det soliga Kalifornien till den regniga östkusten och New York. Yellow Eyes har sysslat med sin skumma black metal sen 2010 och håller på än idag. Jag har dock valt en låt som inte är tagen från en skiva som har ett gult omslag (bandet har sådana med) men istället titellåten från skivan "Rare Field Ceiling". 

Jag har ingen som helst aning om vad det ordet betyder. Här är ännu ett band som kanske egentligen är för avancerade för att syssla med black metal. De sjunger inte om satan och djävulsdyrkande utan istället handlar texterna mer om ensamhet och andra mer filosofiska frågor. Bandet använder sig av synthar och en produktion som nästan helt och hållet döljer sången under alla instrument. Trots det hör man att bandet verkligen kan skriva låtar och det finns något nästan hypnotiskt och lockande i det dom skapar. Känslor av ledsamhet dyker upp hos mig. När låten når sex minuter mixar bandet också ner allting så att det bara är trummor och en ensam gitarrslinga och synthar som låter. Det skapar ett väldigt mäktigt intryck. Kan rekommendera Yellow Eyes till alla som föredrar  postrock eller ångestmusik som Neurosis före äkta true norsk black metal. För mig funkar både Neurosis och Ildjarn och Yellow Eyes hamnar väl någonstans däremellan. 

Töxik Death -"Burning Death" (Victims of Burning Death, 2014, Dying Victims Productions).

På tal om Norge kommer här ännu en banger från deras scen av New Wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM), låten "Burning Death" av Töxik Death. 

Töxik Death har kört på med sin variant av thrashig black metal sen 2003 och är fortfarande aktiva. Den låt jag har valt är tagen från deras split med Condor från 2014. Condor och andra norska TNWONOSBTM-band skrev jag om för ett tag sen men då hade jag inte med Töxik Death. Det räcker egentligen att bara kolla in det gula omslaget för att fatta hur tuff denna musik är. Det skriks och slamras och är svingött. Jag blir sugen på att slåss och supa och göra en till lista med New Wave of Norwegian old school black thrash metal. 

The Third Eye Rapists - "Worshiper of the Ultimate Funeral" (Hets Mot Allt, 2014/2017, Shadow records).

Ett av Göteborgs starkaste band? När det kommer till röjig black/thrash är det nog sanning. Ur askan från det mäktiga bandet Morbid Insulter kom The Third Eye Rapists. Bandet är på många sätt en fortsättning på det tidigare bandet. Stökig och kaotiskt och snabbt. Bra på alla sätt. Både bandnamn och titel på albumet sätter ju en viss standard. Extra plus för reverbet på sången som gör det ännu mer vansinnigt. Som en extra bonus kan det nämnas att en fd. medlem i Morbid Insulter även är sångare i Necromaniac och deras nya skiva kommer garanterat på min topplista över album släppta år 2025. Omslaget på vinylsläppet visar en läskig ande upplyst av ett äckligt gult ljus i någon sorts katakomb. 

Scythian - "Ares Guide my Blade" (To Those Who Stand Against Us..., 2009,Blood Harvest records).

Dagens sista gula omslag har både en gul logga och ett smutsgult omslag. Det är det brittiska bandet Scythian som spelar episk döds/thrash med black metal inslag. Det låter kanske lite knepigt men om man betänker att det är gubbarna som också ligger bakom bandet Craven Idol känns det lite mer logiskt. Scythian var ett gammalt folk som var kända för sin krigsföring och det är väl den vibben bandet är ute efter. För mig känns det ofta som ett bättre Haunted eller kanske ett The Crown som fokuserar mer på episka partier. Oavsett är det bra grejer och jag vet att deras album från 2015 har varit uppe på bloggen tidigare. Rekommenderar alla som inte hört bandet att prova det. Ganska högt produktionsvärde vilket kanske lockar mer folk än skrämmer bort. Skivan gavs också ut på det stabila Lundabaserade Blood Harvest. 

Då har vi kommit fram till slutet på texten idag. Hoppas ni njuter av något med gult idag. 

Låtarna hittar ni härhär. /Oscar K.

Goddagens! Då jag varit tämligen uppslukad av en flytt på sista tiden har jag haft dålig koll på vad som släppts i dödsmetallväg under sommaren men det har nu avhjälpts med några snabba sökningar på datamaskinen. Resultatet kommer här i otematisk ordning eller när jag tänker efter så handlar mycket om kroppen, inälvorna och skinnet så vi kan väl som efterhandskonstruktion kalla listan Skin 'em all som första låten också heter. Listan finns HÄR och längst ner.  

Vad finns i Linneryd Kronoberg undrar ni? Jo, det utmärkta bandet ENTRAILS som genom hela karriären låtit precis så som man vill att de ska, det vill säga förvaltandes ett skandinaviskt dödsarv à la ENTOMBED. Deras nya album heter "Grip of ancient evil" och man blir glad redan i galoppintrot. Och på så vis fortsätter det. Omslaget är rasande grant med en elak hand i vilken en stackars medborgare sänks ner till sällare jaktmarker. Tack Kronoberg.

Vi fortsätter på det murkiga spåret men beger oss till Seattle, en stad som i mina fördomar alltid ligger sänkt i ett grått moln av regn och dis. REBURIED släppte ganska nyss "Flesh mourning", en skiva du kommer gilla om du gillar TOMB MOLD och/eller AUTOPSY. Jagged Psyche är en mellantempo-låt med mycket tyngd och dyster uppsyn. Typiskt Seattle.

En något meckigare ljudbild men med liknande mangel finner vi hos kanadensiska DISEMBODIMENT vars fullängdare "Spiral crypts" innehåller bland annat låten Stygian overture. Stygian overture är en trevlig historia med idel taktbyten vilket är en formel på låtar jag ofta ogillar men här tycker jag det funkar bra. Skivomslaget ser ut prick som det låter, mycket krälande och mycket kosmisk fasa i knäppa färger - ett framgångsrecept.

Mot Costa Rica och MORTUAL eller som de bitvis stavar - MÖRTUAL. I den här konstellationen har medlemmarna Justin Corpse, Master Killer och Chalo spelat sedan 2016 och jag vill ge en guldstjärna för artistnamnen, möjligen att Chalo hade kunnat anstränga sig lite mer men låt gå. Från "Altar of brutality" hör vi Necromancy ritual. Ta också en titt på listans snyggaste skivomslag med uråldriga präster(?)

Vi knyter ihop säcken med det trallvänligaste bidraget i listan, nämligen STELLAR BLIGHT och låten med samma namn. Här bjuds det polskt sväng med blinkning mot sentida DISSECTION. Toppenbra rakt av och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 28: Skin 'em all!

Fredagslistan 2025, vecka 27: Tidsålderslistan

 God hej!

Vad har det gamla dataspelet age of empires 2: age of kings, skitfilmen Avengers age of ultron och den gamla blink 182-låten whats my age again gemensamt? Bingo; ordet age. En snabb googling ger svaret att ordet age är engelska och betyder typ tidsålder och plötsligt, mina vänner, har vi ett tema. Som jag brukar säga har tidsåldrar funnits i alla tide.. nä, vi kör listan istället.

Ratta in bifogade koordinater i tidsmaskinen och spänn fast säkerhetsbältet. Listan hittar ni HÄR.

ISTIDEN

Fritt saxat från wikipedia: ”Istid är en period i jordens historia som kännetecknas av att is och glaciärer vid polerna vuxit fram och spridit sig mer globalt till följd av ett strängt klimat.” Nice för er som gillar snowboard men trist för oss som gillar sol och bad.

Dagens istidsrepresentant heter ICEAGE, är förbannat bra och kommer från min första association till begreppet huvudstad. Jag köpte deras andra platta när jag bodde i Oslo (min andra association) för att jag tyckte oslaget var fint och att den stod på ukas tillbud-skyltningen. Ibland är det inte svårare. Någon dag senare gick jag tillbaka till skivbutiken och köpte första skivan också.

 

GYLLENE TIDSÅLDERN c. 3,650 BC — c. 3,300 BC (Inte förväxlas med gyllene tider)

Nu drar vi till Egypten! Bandet heter föga förvånande NILE och spelar snabbt som fasen. De släppte nytt förra året och låter som det brukar. Enligt mina källor (Karl Sanders) började guldåren med Naqada II. En snabb googling resulterar i bilder på olika krukor så jag antar att det har med keramik att göra, det kan ibland vara lite svårt att höra vad han morrar om.

 

VINTERTID

Vintertiden, eller age of winter på engelska, har något med Narnia att göra, eller kanske game of thrones. Skit samma. 2006 släppte Austinsönerna i THE SWORD sin debutplatta Age of Winter och det är i alla fall jag väldigt glad över, för det är en riktigt fin skiva. Hur jag först kom i kontakt med bandet kanske inte är så intressant för er att läsa om så istället för att reta er på att någon tramspelle tar upp er tid kan ni säga något snällt till kollegan bredvid eller lista ut hur man tar bort AI-funktionen på google och skriva en enkel beskrivning i kommentarsfältet nedan.

 

 SORGENS TID

Om ni dysterkvistar trodde att ni skulle gå lottlösa har jag goda(?) nyheter. Sorgens tid är svår att tidsbestämma men som plåster på såret har jag hittat en riktigt bra representant. AGE OF WOE har manglat på sedan 2010 och blev glad när jag såg att jag missat att de släppte nytt 2021, som självaste Keijo Niinimaa (Rotten sound) spelar gitarr på.

 

SAMMANFATTNING

Tidsåldrar är ett ganska brett begrepp som kan vara svårt att fånga och definiera. Extra lurigt är att det även kan heta saker som eoner. Så avsluta listan får helt enkelt bandet AEON från Östersund göra. De spelar habil döds och är inga större fan av kristendomen. Vilket man inte måste vara.

 /Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 26: Malmö och det hemliga bandet

Ikväll (fredag den 27 juni) ställer sig ett i skrivande stund hemligt band på Plan Bs största scen. Av kontraktsskäl hålls namnet hemligt fram till scentid, och med ett facilt biljettpris är konserten nästan slutsåld. Såklart har ryktesspridningen och spekulationer gått varma, i synnerhet sedan ett visst band ska ha försagt sig från scenen på Copenhell förra helgen. Men oavsett så är här fem mer eller mindre (med betoning på mer) osannolika band jag skulle önska gå upp på Warehouse-scenen 20.30 ikväll.

LISTAN HITTAR NI HÄR! 

 

1. IMMOLATION ("Fall from a high place", Close to a World Below 2000). Efter en spelning med New Yorks bästa dödsband för en massa år sedan kommenterade en rutinerad rockskribent att "det här kan man göra varje vecka". Jag kan bara hålla med, om så bara för att få se Russ Dolans hårsvall.

 2.  ABSU ("Those of the Void will re-enter", Absu 2009). Nu är ju Proscriptor och gänget bokade till höstens Abyss-festival i Göteborg så den som väntar på Texas mesta metalockultister behöver inte bli besvikna ikväll. Den största besvikelsen är väl att Proscriptor inte längre kör både sång och trummor, men åldern tar väl ut sin rätt. 

 3. BOLT THROWER ("Laid to waste", Mercenary 1998). Detta är en återförening jag skulle kunna, om inte mörda eller dö, så åtminstone hamna i slagsmål för. Kommer ju inte hända, eftersom det faktiskt finns ett fåtal musiker med principer kvar och låter det förflutna vara det förflutna, men man får väl drömma. Att jag skippade deras spelning på Mejeriet när det nu var är något jag ångrar bittert!

 

4. RITES OF THY DEGRINGOLADE ("The blade philosophical", The Blade Philosophical 2018). Man kan också drömma om en marknadsföringskampanj som lurar närmare 700 skånska hårdrockare att betala en hundring för ett band max ett tjog långhår i häradet skulle resa sig ur läsfåtöljen för. På tal om ockult lagda trummis-sångare från Nordamerika.

 

5. BLASPHEMY ("Ritual", Fallen Angel of Doom 1991). Ja hur mäktigt hade inte det här varit? War metal ground zero, OG black metal skinheads live on stage på Norra Gränges. Har de spelat i Sverige mer än en gång ens? Kommer det någonsin ske igen? Knappast. Men drömma går ju som sagt. 

 

Ses vi i moshen? Helg tar vi oavsett!

/Andreas 

Fredagslistan (på måndag), nästan vecka 25 (26, nåväl): Neue Deutsche Härte, teil fünf: EISBRECHER!

 Bättre sent än aldrig, eller det förtäljer jag mig själv åtminstone. Midsommarveckan spenderades i norra härader med släkt som inte besökts på mer än 10 år. Diverse förfriskningar, på tok för många Bluey-avsnitt och 90-tals action-thrillers. Dopp i älv (måste varit 5 grader i vattnet, vissa kroppsdelar har ännu inte tinat), ett antal glassbåtar och grillat renkött. Mycket fint.

“Jaja, vi färdigställer listan på söndag”, tänker jag, “Det kommer gå huuur bra som helst”. Detta då innan jag sattes i en flygande sillburk till propellerplan, komplett med alla luftgropar och turbulens man kan hoppas på. Halleda. Men jag överlevde åtminstone, flygsjuk och vimmelkantig.

Nog med svammel, låt oss avsluta serien om Neue Deutsche Härte, om än långt ifrån på topp som ni snart kommer bli varse.

De som hängt med i serien minns möjligtvis att sångaren Alexander Wesselsky och gitarristen Noel Pix lämnade Megaherz runt 2003. Ett väldigt bra beslut för Megaherz som under 90-talet enbart släppt trött och tjatig medioker tysk industri metal inspirerad av Clawfinger. Deras släpp blev omedelbart bättre efter uppbrottet och har hållit sig starka och roliga sen dess, åtminstone i min åsikt. 6 självproducerade skivor med varierad musik utan att tappa sitt sound.

Den naturliga slutsatsen borde ju vara att det var Wesselsky och Pix som gjorde musiken så jävla tråkig. Jag kan efter timmar av att ha lyssnat på deras senare alster under namnet Eisbrecher bekräfta att ja, de suger verkligen. De har släppt nio skivor under denna tid och jag klarade av att lyssna på 5 i helhet innan jag fick se mig besegrad och bara skumma igenom de sista 4. Sinnesslö, enformig, fantasilös. Jag kan fortsätta i oändlighet.

Av 120 låtar är det enbart en jag verkligen tycker om, Verrückt som jag dessutom hört förr. Jämfört med Megaherz där jag har lyssnat av egen fri vilja (jag vet, det är helt otroligt) på allt efter 2003 eller OOMPH! där jag av 190 behållit ungefär 60. Eisbrecher ska ändå, till siffrorna sett, vara näst eller tredje störst av riktiga NDH-band (Unheiligs rena poprock räknas fan inte och inte heller Till Lindemanns soloprojekt som är större än Megaherz, OOMPH! och Eisbrecher sammanlagt.) men så har ju aldrig kommersiell framgång varit ett tecken på kvalitet. 

Med facit i hand skulle jag rangordna banden från bäst till sämst:

Megaherz efter 2003

OOMPH!

Stahlhammer

Megaherz innan 2003

Eisbrecher

Unheilig diskvalificerad. Alla av dem underdåniga Rammstein. 

Short and sweet, eller mestadels bara bitter men det är ju inte mitt fel att Eisbrecher suger. Det är möjligt att jag återvänder till NDH i framtiden, jag fick väldigt många tips på andra grupper från vänner och bekanta. En sista kommentar om alla banden jag lyssnat igenom är att ingen av dem har en lika stark visuell sida som Rammstein, OOMPH! är väl de som kom närmst. Det gäller både liveclip och de fåtal musikvideor jag sett. 

Nästa projekt blir 3-4 listor dedikerade till Rush och hela deras katalog, en grupp jag alltid respekterat men aldrig djupdykt i. Spännande!

Auf wiedersehen/

Der junge und immer noch luftkranke Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2025, vecka 24: Nytt och notervärt

 Gott folk! 

Snart har halva året gått, och det har i alla fall för min del börjat fladdra i skallen om vilka skivor som kanske, möjligtvis kan hamna på en årsbästalista. Jag märker att jag har grävt ner mig mer i enstaka skivor som har satt sig som hammaren mot städet och bitit sig fast med emfas. Minst en sådan skiva har jag en låt med i veckans lista som i vanlig oregelbunden ordning avhandlar nyare musik som jag tycker är värda både er tid och uppmärksamhet. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Kamrater, vi kör!

KATATONIA har en ny platta ute. Jag är inget jättefan av bandet, men lyssnar alltid på bandet numera. Med den episkt långa titeln "Nightmares As Extensions Of The Waking State" och ett, tydligen, uppslitande bråk mellan Renkse och Nyström är det kanske inte så konstigt att bandet låter om möjligt ännu ledsnare än innan? Jag gillar detta till stora delar, och framför allt gillar jag låten Lilac utav bara helvete. Fantastiskt trumspel och glödande gitarrspel gör att låten är en ren njutning från början till slut. 

Åtta års väntan - jag gissar att det var fler än jag som gladde sig åt att THE HAUNTED äntligen kom med nytt material? Tänkte väl det. "Songs Of Last Resort" låter exakt som jag vill att bandet ska låta. Närmast obarmhärtigt matande av tvåtakt, riffen som ångar och frustar av downstrokefrenesi och Aro som gastar som en galt. Jag valde Death To The Crown, men hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. 

När 2025 sammanfattas så kommer den skiva jag lyssnat mest på nog vara "Skeletá". Den är så lättsmält - och då använder jag det ordet i betydelsen att den mättar och tillfredsställer på ett mycket sympatiskt sätt. Det finns bara en enda rejält dålig låt - och det beror inte på musiken, utan mycket ostig text i Missilia Amori som jag spolat förbi varenda gång sedan jag lyssnade på den första gången. I övrigt är skivan löjligt underhållande. Jag har valt Satanized för den svänger fint, jag älskar övergången från hi-hat till ride i refrängen och riffet som kommer efter refrängen har fått mig att nicka förnöjt varje gång jag lyssnat på låten. 

Från Toronto i Kanada kommer WITCHROT. Jag snubblade över bandet ganska nyligen och blev lite lätt till mig. Det är tungt svängande sludgig doom för hela pengen. Såklart med oerhört vass och hemsökande sång från Lea Alysandra Reto. Jag har tagit Tomstoned från bandets senaste platta "Soul Cellar". 

    WALG från Groningen i Nederländerna är en duo som "bara" spelar in plattor, inga konserter, turnéer för att konstra till det eller dra fokus från att skriva musik som, tydligen, har hållit en vansinnigt hög nivå på alla plattor bandet släppt. De ligger inte på latsidan heller. Bandet bildades 2021, och har släppt en platta per år sedan dess, ruggigt hög arbetsmoral måste man ju säga. Melodisk black metal är genren, och satan vad bra Robert K och Yorick K är på att skriva musik som berör. Den emotionella tyngden finns där, melodierna än mer så. Jag har blivit försatt i lyriskt stadium mest hela tiden när jag lyssnat på senaste plattan "V" som kom i slutet av maj. 

Folks, vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 22: Blue Öyster Cult!

I onsdags spelade legendar-veteranerna BLUE ÖYSTER CULT på Slagthuset i Malmö, till min egen och rätt många hundra silverrävars och muskelrockares glädje. Att Eric Bloom och Buck Dharma, de enda kvarvarande originalmedlemmarna, orkar kuska runt i sin ålder - Bloom trillade över 80-strecket i julas - är imponerande. Även om deras röster inte håller samma kraft och omfång som i sin ungdom har de fortfarande kvar sin scennärvaro, och Dharmas gitarrspel är imponerande inte bara för sin ålder.

Det var längesedan jag gjorde mina djupdyk i BÖCs katalog (del 1 och del 2), så jag tänkte att vi kör en vända till - en låt per fullängdare, från 1972 till 2023. En resa med några av den tyngre rockens absolut bästa låtskrivare.

Du hittar listan här!

1. Then Came the Last Days of May (Blue Öyster Cult, 1972)

2. Seven Screaming Dizbusters (On Your Feet Or On Your Knees, 1975 - ursprungligen från Tyranny & Mutation, 1973)

3. Dominance and Submission (Secret Treaties, 1974)

4.  This ain't the Summer of Love (Agents of Fortune, 1976)

5.  Death Valley Nights (Spectres, 1977)

6. The Vigil (Mirrors, 1979) 

7. Lips in the Hills (Cultössaurus Erectus, 1980)

8. Sole Survivor (Fire of Unknown Origin, 1981)

9. Eyes of Fire (The Revölution by Night, 1983)

10.  Perfect Water (Club Ninja, 1985)

11. Astronomy (Imaginos, 1988) 

12. Harvest Moon (Heaven Forbid, 1998)

13. The Old Gods Return (Curse of the Hidden Mirror, 2001)

14. The Alchemist (The Symbol Remains, 2020) 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2025, vecka 21: Den slappa punklistan

 Hej kamrater ut i cyberrymden!

Förra veckan provsmakade vi teknisk döds där gitarristerna tryckte väldigt snabbt på många olika ställen på gitarren. Denna veckan ska vi prova på ”musik” som jobbar lite mindre med ackordbyten men desto mer med skrän och skrammel. Genren kallas punk och uppfanns av dom gamla egyptierna. Ryktena går att den berömda sfinxen blev av med näsan under en mosh när Ra hade armbågarna lite väl högt uppe. Inget ont blod dem emellan som tur är och vi går vidare till det avlånga landet i norr. Nedan följer några nedslag som går varmt hos mig just nu. Nytt och gammalt i en osalig blandning, som det ska vara.

Ställ er långt bak om ni är rädda om era glasögon, nu börjar matinén. Listan finns inte HÄR utan blir en blandning av bandcamp och youtube. Punk's not dead, bara svår att samla.

 

Först ut är dräggen från Göteborg med det danska namnet Spøgelse. Det går snabbt och är förbannat, precis som det ska vara. En singel från nya plattan damp precis ner och är perfekt att knäcka en folle till.

https://spogelsehc.bandcamp.com/track/sober-curious

 

Gillar ni Dia Psalma? Då är detta er turdag! Låt mig presentera VÄGSJÄL. Nuff said. Stängnäs/Stockholm

https://vagsjal.bandcamp.com/album/jag-r-bara-h-r-ibland

 

Bäddat för trubbel. Malmös finaste.

https://www.youtube.com/watch?v=8vVm8edeKmA

 

Twin Pigs är ett band som jag såg spela förband till något jag såg för några år sedan och är, förutom ett roligt bandnamn ett förbannat bra band. Stockholm.

https://twinpigs.bandcamp.com/

 

Masshysteri är ett band som fanns några få år i slutet av 10-talet, som så ofta inom punken, men som gjorde ett stort avtryck. Umeå/Luleå.

https://www.youtube.com/watch?v=EjIl4jLCgvM

 

 /Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 20: The Faceless re-visited

 Gott folk!

I veckans lista så ska vi vandra längs med minnenas stigar, och då i synnerhet de stigar som jag trampade på tillsammans med THE FACELESS. 

Bandet har en historia som startar 2004, och då hade jag definitivt ingen koll alls på detta Los Angeles-bördiga band. Nä, mitt intresse startade, och det med besked, ungefär när deras andra platta "Planetary Duality" släpps 2008. Första låten som jag hörde av bandet var Xenochrist och det var bara att inse att det var kört. Jag tror att efter det att jag hade börjat intressera mig för den typen av teknisk döds som inte bara THE FACELESS verkar inom så hade hjärnan marinerats i stigande grad så när "Planetary Duality" släpptes så var det öppet mål. Jag tokdyrkade skivan så till den milda grad att folk tröttnade på att jag tjattipsade om den i tid och otid. 

Det jag gillar med skivan är att den är så otroligt varierad. Här finns det rena renset som man ju förväntar sig, avgrundsdjupa growls och en trummis som blästrar på som om livet berodde på det. Men bandet var inte, och har inte blivit än, rädda för att vårda sina melodier, mest i gitarrerna och att använda sig av andra instrument än de traditionella. 

Avgör själva, för egen del var det helt underbart att gotta ner sig i skivan på nytt. 

Planetary Duality - Tidal

Fyra år senare, och en konsert med bandet senare för min del, kom "Autotheism" en skiva som jag inte har samma varma förhållande till som föregångaren. Eller, det är en sanning med modifikation. När den släpptes tyckte jag att den var för snäll. Jag hade, såklart, grottat ner mig i mycket teknisk döds och ville egentligen att THE FACELESS skulle göra en "Planetary Duality II". Nu gjorde de inte det, och det är jag glad över idag, för "Autotheism" är en väldigt trevlig skiva som jag gärna spenderar lyssnartid på. Produktionen är så jävla fin, och även om inledande låten är, stundtals, lite väl vän så skopar THE FACELESS här upp en delikat anrättning som håller för flera lyssningar. 

2017, och den senaste i bandets diskografi, blev jag överraskad över att den alls kom ut. I likhet med så många andra band inom genren har THE FACELESS dragits med mängder av personalbyten. Den ende som är kvar sedan starten är Michael Keene som också dragits med missbruksproblematik som satt bandet i svårigheter. "In Becoming A Ghost" var, förutom att den alls kom ut, förvånande bra med tanke på allt bandet dragits med. Mycket mer progressivitet, ystra krumsprång och galet bra instrumentellt spel parat med otroligt bra låtskriveri gjorde att jag verkligen gick igång på skivan. Något som jag fortsatt att göra, då det var denna skiva som jag uppskattade mest när jag lyssnade på den igen. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 19: Neue Deutsche Härte, teil vier: Det sket sig med Unheilig men vi får köra på ändå.

 Inte fan visste väl jag att deras katalog skulle bestå nästan exklusivt av powerballader som passat utmärkt som token metalband i Eurovision. Jag har hört betydligt värre, men jag har inget att säga. Ska jag skriva “ja nej, det här var ju inte så stimulerande” några hundra gånger. “All poprock and no tysk töntmetal  makes Helmut a dull påg”. Vår enda fallskärm är trasig och vi faller i oerhörd fart rakt mot det tyska låglandet. Hur ska det gå? Det kan inte hjälpas, vi får slås i bitar och sen pussla ihop oss igen efterhand. Östtysk punk kan säkert tjäna som ett fint lim. 

Feeling B. Jag har inte lyssnat på dem särskilt ingående förr, trots att Paul Landers, Christian “Flake” Lorenz och Christoph Schneider (som spelade med dem efter muren föll) senare skulle bilda Rammstein tillsammans med Richard Zven Kruspe, Oliver Riedel och Till Lindemann. Allesammans uppväxta under Kalla Kriget i Östtyskland, något som jag tycker är rätt värt att belysa. Samtliga av de andra banden vi berör är grundade av västtyskar, Stahlhammer i Österrike men ändå. Uppväxta i Västtysklands välstånd, tungt influerade av Amerika och västerländsk popkultur som de hade fri tillgång till. 

Östtyskland var en helt annan femma, en väldigt strikt tillvaro men som grabbarna ändå verkar se tillbaka på positivt, åtminstone i det dagliga livet. I en intervju berättar Lorenz att Östtyskland var väldigt trevligt om man inte hade höga förhoppningar. Det var billigt och enkelt att leva, kravet på att arbeta (enbart de “riktiga” dvs utbildade musikerna slapp knega) kunde man komma runt genom att jobba ströjobb på deltid. I samma veva har dock Kruspe berättat om en ökänd episod där han blev plockad av Stazi och förhörd i 6 dagar för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Högt och lågt, utan tvekan. Enligt mig så ligger det något i deras mer ödmjuka och lite dystra uppväxt i en totalitär värld som har gett dem en form av mognad som saknas i resten av genren.

Feeling B är inte riktigt lika producerat som Rammstein, det är redig punk. Ovårdat och kaotiskt och, när Lorenz sjunger, så charmigt töntigt. Bandet grundades 1983 av Landers, Lorenz och sångaren Aljoscha Rompe, en 20 år äldre schweizare som bodde i Östtyskland. De lirade dag ut och dag in och blev ett av de mer populära banden i öst, anordnade små spelningar varhelst de ville och orkade. Målet, enligt Landers, var att testa de musikaliska gränserna i Öst, något han själv beskriver som enkelt. När Muren föll och återföreningen av Tyskland var fullbordad stod det dock klart att konsekvenserna varit mycket tyngre för den östra befolkningen än den västra. Den tidigare simpla tillvaron rubbades av nya lagar och östtyskarna hade stora svårigheter att behålla sina jobb och hitta nya. Jag är ingen nationalekonom, men läget var tufft och det är än idag en stor skillnad mellan befolkningarna i öst och väst. Landers föräldrar förlorade sina jobb, något som säkert drabbade de andra lika hårt. Möjligtvis kan detta vara varför de sedan drog sig till mer bitter och tung musik, för stunden komponerades låten Ich such' die DDR som ett halvskämt om att sakna DDR.

I en intervju från något oklart datum, sent 80-tal eller väldigt tidigt 90-tal skulle jag tro, beskriver Landers och Lorenz sin låtskrivarprocess som att A kommer med en idé som B (oftast Lorenz) säger är “för metal” och som sen blir helt ändrad och sen kallad “skit” av C (oftast Rompe). De hade liksom ett motstånd till att spela metal, det skulle vara punk. Punkt slut. Men när DDR då inte längre fanns och världen öppnade upp sig, gränserna blev mer abstrakta och livet i öst dystrare, så räckte nog inte punken längre till. De gaddade ihop sig med några grabbar från bandet First Arsch och the rest is history som man säger. Punken fasades ut och ersattes med shock rock, morbida ämnen och ett mycket hårdare sound, mekaniskt som maskiner. Schneider beskriver den som "monoton och tråkig, som en stor fabrik", något som nog kommer få en del att dra på smilbanden. Men under de första åren där så fanns ändå något lite spastiskt kvar och innan de fick rätt på sin industriella estetik var deras stil…ja, ni får se själva. De ser ut som att de hade kunnat spela precis vad fan som helst och det hade varit förbryllande. Magiskt, jag var bara någon vecka gammal under just Bizarre Festival 1996 men vad jag inte hade gett för att vara där.

Det blev mer av en essä med tillhörande musik, en reservplan påhittad och implementerad i realtid. Förhoppningsvis är inte Eisbrecher ett lika stort plus minus noll att prata om som Unheilig.

Alles gut, kameraden

/Herr B

Här hittar ni listan på Youtube!