Goder afton. Idag ska vi dyka ned i doomens domäner, både vad gäller det långsamma spektrat och det lite mer rasande sludge-betonade. 

THROAT är första bandet ut och detta glada gäng ingår i den snabbare skolan med musikala inslag av den art man brukar kalla noise-rock. THROAT släppte häromveckan fullängdaren "Smile Less" på Svart Records och från den kommer det sanslöst svängiga spåret Shots. Det här är basdriven musik med tydlig 90-talskänsla, skönt riv, bredbent attityd, tjusig video och snygga trummor. Och framför allt är det satan så svårt att sluta lyssna. Fem av fem folköl!

Med låt nummer två i listan ger vi oss in i de sälla jaktmarker som stavas atmosfärisk black/doom, även kallat hyfsat gotiskt. HAGEL kommer från Mexico och startade 1995 i Monterrey men det skulle visa sig ta en del tid, några medlemsbyten och diverse vatten under broarna innan den första fullängdaren kom. Vi snabbspolar fram till i år 2021 och lyssnar på utmärkta "Veneration Of The Black Light" som bjuder på såväl pianoplink som en smula galopptakt. Pluspoäng för starkt eländesbetonade röstresurser.

Varmt riffarbete härnäst med MOSARA. Det här är ett ganska nytt band som precis släppt ett självbetitlat album som man med fördel kan ta en närstudie av. Sången har en skön trasighet och desperation som känns näst intill grunge-vurmande. Ljudmattan i låten Majestik XII har en liknande känsla och det är bara att luta sig tillbaka mot en musik som känns hemtrevlig på ungefär samma sätt som en väl insutten soffa. 

Vikinga-doom, kan det vara något? Ja, visst kan det det! CROSS VAULT slår på den förhistoriska trumman, blickar ut över nejden och sörjer en och annan nedbrunnen by på skickligt sammansatta albumet "As Strangers We Depart". Episkt är bara förnamnet på den här anrättningen signad Iron Bonehead Productions. Den här typen av "nu drar vi ut på slagfältet"-musik med folkiga toner har börjat fastna mer och mer i mitt musikaliska medvetande den senaste tiden, vet inte riktigt varför faktiskt men jag gissar att min ökande ålder kan ha något med saken att göra. 

Till sist doom på den dödsigare skalan med japanska ANATOMIA och skönt obehagliga Despaired Void från skivan "Corporeal Torment". Det här är musik som bäst avnjutes i ett nedsläckt rum med hörlurar och utan yttre störningsmoment. Känslan man får är tryckande och jobbig, ungefär som jag tänker mig att mannen på omslagsbilden har det. Ibland är det exakt det som behövs för att säga tack och hej till ännu en arbetsvecka och glida in i helgens varma lediga famn. 

Med detta säger jag tack och hej för idag och önskar en fortsatt fin fredagskväll.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom

Fredagslistan 2021, vecka 20: USBM del 2!

För ett tag sedan skrev jag en inte alls uttömmande lista på några favoritband inom svartmetall från Förenta staterna. Då stod våren för dörren, och nu har livet återvänt på riktigt i underskön försommarskrud. Alltså dags att dyka djupt i den själsliga och musikaliska källaren. Här kommer fem till, utan pardon. Håll i hatten och lyssna HÄR!

HAVOHEJ - "Man and Jinn" EP, 2000

En-demon-bandet HAVOHEJ uppstod under det tidiga nittiotalet ur askan från urkultbandet PROFANATICA, som bland annat har kopplingar till tidiga INCANTATION. Mest känd är debutalbumet "Dethrone the Son of God", som egentligen bara är PROFANATICA-låtar som sångar-trummisen Paul Ledney spelade in efter bandet splittrats (sedermera återuppstod PROFANATICA och har fortsatt turnerat och släppa skivor). Men vad Ledney sedan kanaliserat genom HAVOHEJ är... svårt att beskriva. Har ni hört något så demoniskt? Istället för riff, en brinnande helveteseld. Smattrande trummor, och vid mikrofonen en snorförbannad avgrundsande som sliter sönder sina stämband. Bästa Venom-covern någonsin. Inget för den lättskrämda. THIS IS THE END OF JESUS CHRIST.

 

LEVIATHAN - Merging with sword, onto them ("Massive Conspiracy against All Life" 2008)

Ur vågen av enmannaband som kom under 00-talet stack främst jänkarna XASTHUR och LEVIATHAN ut, och av de två fastnade jag egentligen bara för den överproduktive Jef Whiteheads LEVIATHAN. Efter en misshandelsdom mot en f d flickvän tappade jag lusten att fortsätta lyssna på Whiteheads musik, men de äldre skivorna väcker fortfarande något stort och djupt. På 2008 års "Massive Conspiracy of All Human Life" nådde han tveklöst sin konstnärliga höjdpunkt. Whiteheads musikaliska, poetiska och visuella visioner är något helt eget, som ingen annan. Vilka ljudlandskap och atmosfärer! Fantastisk trummis med. (obs! notera vilket ledmotiv han lånat vid ca 8 minuter in)

JUDAS ISCARIOT - An Eternal Kingdom of Fire ("Heaven in Flames" 1999)

På tal om enmannaband, det här blev visst det tredje, och i mitt tycke det bästa på hela kontinenten. Åsikten om nordamerikansk svartmetallband som bleka och dåligt spelade kopior av norska förlagor kan ha kommit från Akhenaten i JUDAS ISCARIOT. Han var ökänd för sin "första tagningen duger"-approach, vilket hörs tydligt på de tidiga skivorna där han själv spelar trummor (det styrdes senare upp med sessionstrummisen Cryptic Winter, som håller takten på låten jag valt). Men till den som inte dras med av JUDAS ISCARIOTS karga och melankoliska nihilism frågar jag: varför lyssnar du ens på black metal?


KRALLICE - Energy Chasms (liveklipp, ursprungligen från självbetitlade debuten från 2008)

Vi blandar det råaste med det proggigaste idag. KRALLICE, med medlemmar från massor av avantgardistiska band med eller utan metal (från THE FLYING LUTTERBACHERS till GORGUTS), lät när första skivan kom för tretton år sen inte som något annat jag hört dittills. Utdragna melankoliska och hisnande melodier från svartmetallens högtid på nittiotalet tillsammans med ett komplext ursinne, kryptiska texter och spelskicklighet som inte var av denna värld. om detta verkligen är BLACK METAL kan vi diskutera i timmar, främst på senare skivor som rört sig mer mot det meckigt progressiva - det är mer SLINT än DARKTHRONE så att säga - men det första albumet från 2008 är en modern klassiker i mina öron. (De blev orättvist hipster-stämplade när de dök upp i samband med såna som DEAFHEAVEN och LITURGY, men KRALLICE handlar snarare om prognördar som verkligen gillar black metal, än något annat trams.)

WELTMACHT - Requiem of the Screaming Raven (från "And To Every Beast Its Prey" 2003)

Vad får vi om vi sätter ihop Nordamerikas två äktaste svartmetallkrigare i ett band? Jo, det råaste och mest intoleranta och elitistiska på rätt sida brunhögern. Lord Imperial från KRIEG och ovan nämnda Akhenaten (och Cryptic Winter) från JUDAS ISCARIOT. Det här öppningsspåret från deras andra och sista album, innan Akhenaten lämnade musiken helt, fångar allt jag söker i renodlad black metal. Det blir inte bättre än såhär. (Låten må vara lång men håll ut, vid sexminuterssnåret kommer alla tvivel blåsas bort!)

 

Ni lyssnar på listan HÄR! Ond helg på er! 

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

 Gott folk! 

Det är dags för en ny omgång covers, men den här gången blir det annorlunda än de tidigare listorna då vi alltid har sysselsatt oss med metalcovers av kända, eller okända pop, rock eller andra genrer. Men inte idag! 

Idag blir det bluegrass för i stort sett hela slanten. Ni kanske undrar hur detta kommer sig? Har Martin slutligen ballat ur och gjort en Hetfield och satt likhetstecken mellan country och metal? Nä. Men tanken föddes då skribentkollega Fredrik på WeRock delade några videor med bland annat en cover av AT THE GATES Blinded By Fear. Och den jäveln (covern, inte Fredrik) fastnade uppenbarligen i hjärnbarken, för satan vad jag gått omkring och gnolat på den låten de gångna veckorna. 

När jag sedan upptäckte att det är ju en försvarlig mängd covers gjorda på en hel massa metallåtar, ja då blev det ju inte lönt att tveka mer. 

Vi kör!

Vi börjar lite lätt med STEVE 'N' SEAGULLS som är ett bluegrassband från Finland. Så jävla underbart! De har bland annat gjort en cover av AC/DCs Thunderstruck, som har en rent orimlig mängd spelningar på Youtube. Men då jag tycker att AC/DC är för jävla dåliga så har jag valt en version som bandet gjort av Gary Moores Over The Hills And Far Away som är helt ljuvlig. Bland annat så har den en magisk tonartshöjning. Det ni!

SLAUGHTER OF THE BLUEGRASS kommer från Stockholm och bemödar sig verkligen med att försöka hålla essensen av de låtar de spelar covers på, och de lyckas ganska bra måste jag säga. Jag fastnade för en version av DARK TRANQUILLITYs Punish My Heaven på grund av, ja ganska självklara anledningar, haha! Detta är så fantastiskt bra och underhållande att ni kommer baxna. Jag gillar stämsången, och det riktigt fina dynamiska spel som hela bandet bjuder på. 

Nästa låt har jag tagit från en skiva, och jag har inte lyckats fastställa vilken artist som gör just Livin' On A Prayer, denna klassiska allsångsdänga som jag inte reflekterat så mycket över vilken sorglig text den låten har. Detta faktum kommer fram så oerhört fint i bluegrassversionen. Känslan av att hela systemet är riggat mot dig och du kan verkligen inte vinna hur mycket du än organiserar dig och strejkar när du är arbetare i USA - i alla fall inte under 1980-talet. 

Farbröderna i IRON HORSE vet hur en slipsten ska dras. För det första kommer de från staden Killen. I Alabama. Bara en sådan sak! De har gjort en hel massa covers, bland annat på låtar av METALLICA som är väl värda att kolla in. Men såklart har jag valt en annan låt, nämligen Shot In The Dark av Ozzy. Fantastisk stämsång som lyfter låten rätt rejält om vi ska vara lite elaka mot Ozzy. 

Har det varit för såsigt? Lugn, nu blir det åka av när Rob Scallon smäcker iväg en helvetiskt härlig version av SLAYERs Raining Blood på banjo. Satan så imponerande!

Med detta kvarstår det ju bara att säga: Giddy-up on that nag and cut them off at the pass! 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

God eftermiddag! Idag tänker jag duka upp med allehanda nylyssnad döds och thrash som jag tycker att vi kan frottera öronen med tillsammans med intagandet av valfri fredagsdryck.

Vi kör igång direkt med trivsamma ungrarna MEPHITIC GRAVE. Det här bandet började som duo under tungvrickarnamnet MOTHROTH men expanderade sedermera till kvartett och passade i den vevan på att byta namn. Det tycker jag de gjorde rätt i. I dagarna släpper Carbonized Records deras första fullängdare "Into The Atrium Of Inhuman Morbidity" och det är en skiva som pekar med hela Lovecrafthanden - ett tema som ju onekligen ligger varmt om hjärtat. Att musiken som bjuds sedan är en murkig och brutal hommage till 90-talets dödsmetall sitter ju så att säga inte heller helt fel utan här är det bara att luta sig tillbaka och dras ned i en skön underström av brötigt tentakelmörker.  

ANTHROPOPHAGOUS är inte bara titeln på en zombiefilm från 1980 av Joe D'Amato utan även namnet på ett dödsmetallband från Massachusetts. I mars släppte de utmärkta "Death Fugue" från vilken jag valt Lead Casket som nummer två i dagens lista. Albumet i fråga har tyngdpunkt på riffarbete och mellantempo och har en stark känsla av att här står vi och lirar i någons garage. Som om inte detta satte fart på smaklökarna tillräckligt kan vi addera texter av följande magnitud: "NOW YOU VOMIT BLOOD/AS YOUR CELLS ERUPT/NOTHING CAN SAVE YOU/YOU WISH DEATH WAS ABRUPT". Ja, när allt kommer omkring är det ju exakt det man önskar! I det enkla finns det vackra och här har ANTHROPOPHAGOUS hittat ett minst sagt klockrent koncept. 

För att ytterligare skruva upp garagekänslan beger vi oss till Australien och HECATOMB som spelar en snabb blandning av döds, thrash och black som redan vid första anslaget får en att vilja veva med nävarna och springa runt i cirkel. Produktionen är rivig och old school på ett väldigt påtagligt sätt. Faktum är att när man lyssnar på "Horrid Invocations" känns det som att befinna sig i en portal riktad rakt in i 80-talet och det går igenom i hela alltet, från produktion och ljudbild till omslagsillustration. Prick så här vill jag börja alla mina fredagskvällar framöver.

Det första som slår mig när jag lyssnar på listans fjärde låt, GOATHs Shaped By The Unlight (från skivan med samma namn samt en romersk trea framför) är hur bra de fått till den gutturala sången. Det låter som om herrar Goathammer och Fjandannson drabbats av en svårartad akut demonharkling i ordets mest positiva bemärkelse. Jag tycker att det annars brukar vara en hårfin balansakt mellan det fåniga pajasartade och den trovärdiga dedikationen när man ska försöka låta som stigen rakt ur helvetets bakgård. Övriga musikaliska insatser i deras svärtade döds/black är också fina och visar på ett uppfriskande driv.

Sist ut idag är AGGRAVATOR som snabbt och skoningslöst river av Unseen Repulsions. Det här är inte bara ett skolboksexempel på hur jag tycker thrash ska låta utan också en fin uppvisning i hur gitarrsolon bör trakteras - snabbt, koncist och lite svajigt som en bra övergång till övriga melodislingor. På samma sätt som man drar bort ett plåster med andra ord, inget som måste pågå i all evinnerlighet. Det snabba och koncisa är också något som går igen i hela låten och som ger mersmak. Den klockar in på 3:33 minuter men känns rent mentalt som ungefär hälften, vilket får en att vilja lyssna om och om igen. 

Med detta kastar vi loss och seglar in i helgen! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 18: Nylyssnad döds och thrash

Fredagslistan 2021, vecka 17: Walpurgisnacht

Francisco de Goyas Häxsabbat

 

Vissa hävdar att valborgsmässoafton är ett borgerligt påfund för att hålla arbetarna bakfulla i första maj-tågen. Detta är såklart nys: alla hårdrockare vet att Walpurgisnacht är den tyska häxnatten, en av det gamla bondesamhällets högtider. Imorgon börjar sommaren, och i gränslandet mellan årstiderna är barriärerna mellan vår värld och den under- och/eller överjordiska extra tunn, och allsköns demoniskt oknytt står på farstun.

Dagen till ära är denna fredagslista extra lång, en riktig häxfest helt enkelt.

Death SS

Vi börjar med de italienska skräckmästarna i DEATH SS, introt Walpurgisnacht från deras sista bra album "Heavy Demons" (1991), tätt följd av "The Night of the Witch", där originalgitarristen och riffhäxmästaren Paul Chain visar vart skåpet ska stå.

Kingen!

Härnäst en avstickare till 1970, det brittiska progbandet VAN DER GRAAF GENERATOR som i White Hammer redogör inte bara för Malleus Maleficarum, den fruktansvärda häxhammaren, utan även dess ljusa motpol. Detta på albumet med den fantastiska titeln "The least we can do is wave to each other". "Prog? På en hårdrocksblogg?" kanske någon opponerar sig. Då föreslår jag att lyssna på hela låten - doomstycket i slutet, är inte det något av det tyngsta ni hört? Och det helt utan gitarrer!

Att välja ut 10-11 låtar om häxor är svårt, och i fallet MERCYFUL FATE hade den danska skräckkungen kunnat utgöra hela listan - hårdrockshäxor börjar och slutar med Melissa, det vet vi ju alla. Men det får räcka med en, så det blev The Bell Witch. Melissa vore kanske det givna valet, men just därför slänger jag in en representant för King Diamonds nittiotal, som jag själv är rätt dåligt bevandrad i.

Sedan far vi tillbaka till Italien på kvasten, och väcker de döda till liv till tonerna av MORTUARY DRAPEs mäktiga debut "All the Witches Dance" (1994): Tregenda (Dance in Shroud). Solve et Coagula... Enligt uppgift är liket på omslaget en i bandets anmoder, som de grävde upp för att genomföra en nekromantisk ritual.

SODOM - Witching Metal, från "In the Sign of Evil". Behöver jag säga mer? NEJ! Jag blev så glad i den gamla djävulsthrashen att jag slänger in VENOM - Witching Hour av bara farten.

Det finns mycket man kan säga om THERION, men jag håller mig till att deras album från 1992-2001 är svepta i ett nostalgiskt skimmer för mig. "Deggial" (2000) är inte deras bästa, men avslutande niominutaren Via Nocturna är bokstavligen en berättelse om att festa med Lilith och Pan på Brocken, det tyska berget dit häxorna flyger ikväll. Dvs obligatorisk lyssning.

Om ni undrar hur häxdansen faktiskt kan låta och kännas är tyska KATHARSIS närmast på det. Vvytchdance från 2006 års mästerverk "Vvorldvvithoutend" är den getkyssande, helighetsbespottande extasens sannaste uttryck. Svartmetall, den sanna häxrocken, blir inte mer BESATT än såhär!

Jag kan bara be om ursäkt för den totala manliga dominansen här ovan, och avslutar med några äkta häxor. Först de tre sataniska feministerna  i VÖLVA, Malmö stads råaste band någonsin. Här en live-upptagning av The Devil She Knows You från deras pinfärska "Promises unfold as lies", renodlad black metal crust från staden i söder där hatet glöder!

Aghast

Från en Malmö-trio till en Oslo-duo. Till sist. Om ni trodde att den mest ondskefulla och mörka musiken från Norge gjordes av snubbar med gitarrer tog ni fel. Tania "Nacht" Stene och Andrea "Nebelhexe" Haugen, kända tillsammans som AGHAST, kanaliserade på sitt enda album "Hexerei in Zwielicht Der Finsternis" (1995) med några synthar och mikrofoner ett spöklikt bråddjup som ingen någonsin kommit i närheten av, oavsett genre. Här är häxdansen över, och kvar finns bara skuggor och dimslöjor i skymningens dunkel. Ni får hela albumet, det är en resa värd sina 35 minuter.

Glad valborg på er kamrater!

Fredagslistan 2021, vecka 16: Lyssnat på nyligen

 Gott folk!

Äntligen fredag igen, och det har varit en ganska bra vecka, i alla fall på musikfronten. Det mesta jag lyssnat på har varit sådant jag recenserade på WeRock, men en hel del annat har också smugit sig in i mixen. Därför blir det en lista på just det temat. 

Vi kör!

CONCLAVE är ett band som jag kollade in på vinst och förlust i den minst sagt digra inkorgen vad gäller promos. Jag kände dock ganska direkt att deras skiva "Dawn Of Days" som släpps idag var någonting som jag skulle trivas med. Det här bandets doomiga sludge sitter allt som oftast som hand i handske - precis rätt släpighet i trumliret, grymma riff och väldigt bra sång. Jag gillar att bandet har två sångare. Satan när de klämmer i bägge två - då rister takstolarna!

Jag har väldigt svårt att slita mig från LIQUID TENSION EXPERIMENTs senaste skiva. Det har såklart att göra med min djupa kärlek till DREAM THEATERs tidigare del av karriären, innan LaBries röst gick åt helvete. Nu får vi en smältdegel av genialitet när Portnoy, Petrucci, Rudess och Levin skopar upp en skiva som briserar av spelglädje, skicklighet och ren eufori. Att de dessutom gör en "cover" (tolkning är väl mer riktigt) av Gershwins Rhapsody In Blue gör ju att alla reglage går i taket. 

OK, nu blir det nerdgasm. THE BEAST OF NOD har jag ju haft med innan, men jag märker att jag graviterar fram och tillbaka till deras senaste skiva "Multiversal". Att bandet har hittat på ett eget land, The land of Nod, för att så att säga sätta scenen för sina texter och musik finner jag så underbart nördigt att jag ger mig direkt. Bandets härliga tekniska och progressiva death metal är så till stora delar intagande att gillar man den här typen av musik, ja då kommer man att gå igång på alla sex cylindrar. 

Kollega Robert på WeRock älskar HORNDAL och ta mig satan om han inte har fått in mig på bandet också. Ett band som blandar döds, sludge och punk kan slira åt alla håll och kanter, men HORNDAL styr upp det förträffligt. Textmässigt handlar alla låtar om urbant förfall, gamla bruksorter, minskad befolkning och vad detta för med sig. Det är helt fascinerande att följa med på det här bandets resa för den görs med sån helvetisk innerlighet att jag baxnar. Videon till Horndals blodbad är lika enkel som hemsökande. 

I lagom dos är amerikanska LÖR riktigt bra. Jag är inte helt inne på det tokhyllande som bandet får på exempelvis Angry Metal Guy, men något visst har det här bandet. Episk progressiv folk metal är genrebenämningen, och det kan man ju tycka en del om. När bandet går full folk då avviker jag, men i Ruin så gillar jag vad bandet gör. Det är sannerligen episkt utav bara fan. Videon är härligt spretig och nördig vilket jag gillar alla dagar i veckan. 

Och ja, igår var det varannan torsdag igen. Och då tankar ju AT THE MOVIES upp en ny låt vilket jag ju alltid ser fram emot. Det som var lite kul med just denna är att Chris Laney totalt har glömt vilken 90-tals film I've been thinking about you är med i. Den kanske inte ens är med i nån. Vem fan bryr sig, undrar jag. Detta är beroendeframkallande och högeligen underhållande musik. Stämmorna som levereras här är ju helt fenomenala! 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 16: Lyssnat på nyligen

 Goder afton! Fredagen är här igen och i dagens lista har jag spårat upp lite trivsamma nysläpp. Gemensamt för låtarna är att de alla går hyfsat undan tempomässigt sett och därav får listan namnet Snabba puckar. Vi kör igång direkt.

Norska NEKROMANTHEON känner vi igen sedan tidigare och då tänker jag främst på albumet "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012. I dagens lista tar vi en titt på nysläppet "The Visions Of Trismegistos" och en snabb jämförelse de plattorna emellan ger vid handen att NEKROMANTHEON finslipat sin effektiva och mörka thrash ännu ett snäpp sedan sist. Rå men tydlig ljudbild och framför allt inga fillers eller dödkött så långt ögat kan nå. Perfekt musik att sparka igång helgen med om ni frågar mig.

Bidrag nummer två i listan kommer från polska ANGRRSTH som släpper sitt debutalbum "Donikąd" i dagarna hos Godz Ov War Productions. Vi bjuds på en karg och atmosfärisk black metal som ger tydlig mersmak av detta sammanbitna gäng. Klara pluspoäng också för det som jag brukar tänka på som psykbryts-ylet i början av Niebiański Pogrzeb (ett uppgivet AOOOUH) som jag först och främst associerar med SILECER men som när allt kommer omkring för tankarna till allsköns eländesband i det stora hela. Musiken är dessutom väl utförd och känns genuin.

Dags för dagens historielektion! Vi beger oss till grannlandet Danmark och en ny favorit för min del, ILDSKÆR, som ju släppte fenomenala "Den rædsomste nat" för något halvår sedan. Herrar Garðarsson och Skóggangr ligger sannerligen inte på latsidan för nu kommer en ny EP som heter "Paa dækket kalder de døde" och från den har jag valt Blodrøde bølger som är en mustig och melodisk black metal-anrättning. Jag tänker inte orda så värst mycket mer om den annat än att jag tycker att den håller en episk "nu drar vi ut i krig"-nivå. Trevligt också med band som har tydlig estetisk tematik, i detta fall kanonbåtskrigen mellan den dansk-norska styrkan och den brittiska (1807-1814).

WODE från Manchester utgör listans nummer fyra och från deras "Burn In Many Mirrors" kommer låten Lunar Madness som är en ganska lättsmält och svängig historia inom ramarna för black metal med apokalyptiskt ockult tema. Må hända karvar den inte in några bestående ärr i öronen på den som lyssnar men ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och njuta av lite habilt riffarbete som för tankarna till det landskap som stavas heavy metal. Gott så!

Sist ut är Göteborgs stoltheter inom black metal/crust punk-scenen, nämligen HEAVY BLEEDING. Deras album "A Dark Place" (som för övrigt är gruppens tredje släpp om jag räknar rätt) såg dagens ljus i februari 2021 och från den kommer klockrena Curse Of The Mind. Maken till engagemang och desperation får man leta efter och personligen blir jag sanslöst sugen på att gå på livespelning och svepa en fickljummen öl när jag lyssnar på den här låten. Måtte 2021 bjuda på det till sist, det har vi sannerligen förtjänat.

Med detta önskar jag en strålande helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 15 - Snabba puckar

Fredagslistan, vecka 14: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 1

 

(tryck på grabbarna för fem dunderhits!)

BLUE ÖYSTER CULT. Vart ska man börja egentligen? Min relation till dem grundades i och med METALLICAs cover på världens bästa låt, Astronomy, från tredje albumet "Secret Treaties". Länge var det enda skivan jag hört med dem, utöver radiohitten tillika världens bästa låt (Don't Fear) The Reaper, tills det lossnade ordentligt i vuxen ålder. Sent omsider insåg jag att det där New York-gänget var något utöver det vanliga classic rock-bandet. 

Många har försökt beskriva vad det är hos dem som är så speciellt, men det är något svårgripbart, större än beståndsdelarna. Är det samspelet mellan frontmännen Eric Blooms och Buck Dharmas fantastiska sångröster (uppbackade av resten av bandet som alla tar ton)? De mystiska texterna med lika mycket referenser till hemliga sällskap och esoterisk science fiction som till sex, droger & rock n roll (med gästskrivare som Patti Smith och Michael Moorcock)? De mångsidiga låtarna som rör sig från radiopop till progrock till doom metal? Är det Buck Dharmas överjordiska gitarrspel? Gudarna vet.

Men eftersom det är vår blev jag sugen på att bjuda på några av mina favoritlåtar med BÖC, långt ifrån de söndertjatade Rockklassiker-hittarna. Vi börjar från början va? En låt per skiva. Och givetvis följer fortsättning framöver, eftersom deras åttiotal bjöd på så mycket, ännu mer bortglömt gott.


She's as Beautiful as a Foot, från självbetitlade debutalbumet från 1972, är lika psykedelisk och mystisk som titeln eller för den delen omslaget antyder. Är vi i öknen? I rymden? I någons dröm? Antagligen, ja. Världens bästa låt? Antagligen, i synnerhet med låten Screams som kommer precis innan, som är ett perfekt par. Efter brakar den rätt in i heavyrock-dängan Cities on flames with rock n roll, som illustrerar vilken jäkla bredd det här bandet hade.

 

Strax därpå kom andra albumet "Tyranny & Mutation", där vi hittar Wings wetted down. Bandet har rört sig in på lite mörkare, mindre psykedeliska territorier med den här skivan, med närmast gotiska bilder i texten lånad från Nobelpristagaren Pablo Neruda (sjungen av basisten Joe Bouchard):

"Flights of black horseman / Soar o'er the churches / Pursued by an army of birds in the rain"

Inramat av ett riktigt kargt gitarrljud. Och vilka dystra harmonier sen i samspelet mellan Allan Laniers klaviatur och gitarrerna! BÖC visar sig här på sin mest lyriska, dunkla sida.

 Genombrottsalbumet sen då, "Secret Treaties" från 1974. Vet ni hur svårt det är att välja ut bara EN låt från de här albumen? Jag skulle behöva en lista per skiva. En lista per albumsida vore bäst. Men eftersom jag redan konstaterat att sista spåret Astronomy är världens bästa låt genom tiderna och ska spelas på min begravning, så fick jag ta en annan. Flaming Telepaths låter lite som ett Beatles beväpnat med laserkanoner på domedagen. Alltså, Moog-solot vid 2:25. Gitarrsolot en stund senare är rent sublimt. Buck Dharma ÄR världens bästa gitarrist. Och texten sen, med Sandy Pearlmans alkemiska surrealism: 

"Yes, I know the secrets of the iron and mind / They're trinity acts, a mineral fire / Yes, I know the secrets of the circuitry mind / It's a flaming wonder telepath / .../ And the joke's on you"

 

"Agents of Fortune", 1976. Var det nån som sa "more cowbell"? Då ska ni i skamvrån  med er. Att inte ens världens mest uttjatade och inte speciellt roliga SNL-sketch kan fördärva magin i en låt som (Don't Fear) The Reaper är ett mirakel. Har ni ens hört mittenpartiet med solot? På riktigt? Det är som ett åsknedslag rätt i själen! Men nu ska vi inte romantisera självmord, utan kokain. För det är vad Tenderloin handlar om. Eller är texten en eufemism för bordellbesök? Vem vet! BÖC klär även de mest uttjatade rocktext-klyschorna i poetisk skrud. Ett oerhört sväng har grabbarna fått till här, med den rastlöst vandrande basen, funkiga trummorna, och gitarrernas staccatokomp och yviga små räkor. 

 

"Spectres" från 1977 markerar för många slutet på BLUE ÖYSTER CULTs storhetstid, och det finns fog för det. Därför passande att vi slutar här, för den här gången. I love the night slår an samma mystiska nattliga atmosfär som första låten i listan, men nu utan surrealismen. Här finns bara den sorgsna, sammetslena skönheten kvar, i natten personifierad (handlar den om kokain eller vampyrer? eller något mer svårgreppbart? välj själv vad det är för gestalt vi möter efter skymningen!) 

Det tar emot att inte binda ihop denna med albumets sista spår Nosferatu, som tillsammans utgör, ja vad tror ni? Världens bästa låtar. Men den får ni gräva fram själva.

 Tryck på rockgudarna för att lyssna!

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

 Gott folk!

Påskhelgen är av tradition en av de helger som jag uppskattar mest. Lediga dagar på våren utan samma betungande måsten som exempelvis julen och nyåret - det borgar för trivsel på hög nivå. Därför blir det en ganska glad lista den här veckan. Power metal har en förmåga att vara just det. För det mesta. 

Vi kör!

Ny bekantskap för mig, ARION från Finland. Jag fick promon till kommande skivan "Vultures Die Alone" för ett tag sedan, och den är inte så tokig faktiskt. Oerhört bra på snygga melodier av det episka slaget. Enormt bra harmonier i sången och riktigt bra gitarrarbete gör att jag taggar igång på Out Of My Life på riktigt, trots den vansinnigt lökiga titeln. 

Dags att bli lite lokalpatriotisk, då Anette Olzon huserar i helsingborgstrakten, och nu blir det rejält med sång! Att Olzon kanske inte mäktade med NIGHTWISH fullt ut må vara hänt. Här kommer hon till sin rätt och blåser taket av huset med Russell Allen från SYMPHONY X. Alltså, detta är så hantverksmässigt bra att det inte är svårt att nicka med i den uppvisning i episk symfonisk power metal som detta faktiskt är. 

Nu blir det galopp på bastrumman, och det blir med ett överslag av pompa och ståt. Det här bandet från Schweiz kände jag bara till namnet, men det jag hör i låten Marching On Versailles gör mig sugen på mer. Framför allt imponeras jag av Melissa Bonnys röst som är så oerhört vacker. 

Martijn Westerholts band. Westerholt är keyboardisten som av hälsoskäl var tvungen att hoppa av WITHIN TEMPTATION, men som fortsatte att skriva musik och DELAIN är ett av de projekt som det skrivandet mynnade ut i. Väldigt mäktigt detta måste jag säga. Massiva, surprise!, keyboardmattor vilket jag inte behöver vara avogt inställd till. 

Avslutar med tungviktarna HELLOWEEN som är på gång med nytt material. Det låter som bandet brukar, men med det tillägget att nu är ju Kiske och Hansen tillbaka även på skiva med bandet. Ett faktum, gott folk, som gör att jag är så sjukt sugen på att höra mer än det vi får på Skyfall som är svinbra. Ett av mina finaste minnen från Copenhell rör just HELLOWEEN. Jag, Susanne och Hugo som är Susannes karl kollade in bandet. Tillsammans med Hugo, som är en av de tuffaste killarna jag mött, förvandlades jag till en lyckofnattande 13-åring när bandet vräkte på med Eagle Fly Free. Jag hoppas att bandet kan nå upp till de nivåerna igen!

Glad påsk för satan!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!