Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

God afton.

Denna fredag ska vi ta en närmare titt på ett nysläppt album signerat UNBOUNDED TERROR, ett rejält legendariskt dödsband från Spanien, närmare bestämt Mallorca. Bandet bildades 1991, släppte sin första fullängdare "Nest Of Affliction" året efter och har sedan dess hållit sig hyfsat passiva. Tills nu. Den andra januari 2020 dök nämligen andra albumet "Faith In Chaos" upp och det är det vi ska sätta tänderna i prick med detsamma. 

UNBOUNDED TERROR har sina rötter i den tradition som stavas DEATH, AUTOPSY och CARCASS och var på sin tid ett av de allra första dödsbanden i Spanien. Gitarristen Vicente J. Payá är såvitt jag förstår den enda kvarvarande originalmedlemmen och han begår musik även i andra konstellationer, så som GOLGOTHA,YSKELGROTH och UNWOM.  

Vad gäller recensioner runt om på nätet för "Faith In Chaos" har skivan fått ett ganska modest mottagande, i runda slängar en stabil trea av fem möjliga. Jag vill mena att det är oförtjänt snålt, den här plattan är en klassisk old school-dödsdänga som levererar prick det den ska - rakt mangel utan krusiduller. Den enda egentliga invändningen man kan ha mot det här albumet tänker jag är formen, att allt går i ungefär samma ton och samma tempo. Ja, om man nu är en orimlig person som inte gillar bra ton och bra tempo, det vill säga. För alla oss andra är det här rent guld!

Jag tänker inte orda mer nu utan släpper er lösa på detta saftiga dödsmetallgrönbete och önskar en gemytlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

Martins måndagsmeck 2020, vecka 5: Cynic

Sean Reinert är död. Han dog i fredags, den 24/1 2020. Han blev 48 år. För de allra flesta av oss så är Sean mest känd för sitt banbrytande arbete i CYNIC och på DEATHs lika unika platta "Human"som kom 1991.

Likt många band så var det Henrik Nygren som tyckte att jag skulle kolla in CYNIC vars "Focus" som kom 1993 var i ordets allra mest sanna bemärkelse en skiva som var före sin tid. Jag vågar utan tvekan säga att "Focus" är en skiva som inte liknar någon annan skiva som kom ut det året, ja, på många år egentligen. Jag lyssnade, blev fascinerad.

Under 2008 började ett rykte gå - CYNIC var på gång med nytt material. Det första sedan 1993. Och ännu bättre - bandet var bokat till Wacken Open Air. Det är bra märkligt - jag har bara varit på den gigantiska festivalen en enda gång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fick tillfälle att se CYNIC uppträda där. Bandets konsert var något alldeles speciellt. Med tanke på hur många legendariska band som var bokade det året så var folk på CYNICs konsert genuint begeistrade, lyckliga och överväldigade. Det var en av dessa konserter som var lite extra unika.



Jag tänker också på hur fantastiskt glad Sean Reinert ser ut at vara i ovanstående film - det måste ha varit en nästan berusande känsla att äntligen folk förstod hur satans bra CYNICs material är. Hur unikt. När väl nytt material kom ut 2008 i form av "Traced In Air" tog jag fram det högsta betyget. Jag var helt överväldigad av CYNICs sätt att göra musik - och jag har återkommit till skivan frekvent genom åren.

I lördagskväll så översvämmades mina feeds på sociala medier av statusar från folk som var chockade, bedrövade - och som också intygade hur oerhört mycket Sean Reinerts trumspel och musik betydde för dem. Sean Reinert sörjs inte bara av sin make, sin familj, släkt, vänner, bandmedlemmar utan också av en community av metalheads.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!

Gott folk!

Hela veckan har varit ett enda långt trösterikt badande i DAWN OF SOLACEs musik, och såklart kunde jag inte släppa på detta när det kom till fredagslistan som idag kan betraktas och nyttjas som en enda stor musikalisk snuttefilt om man så vill.

Vi kör!

Ni vet ju att jag inte är någon större fan av folkmusik, så att MYRKUR öppnar veckans lista med en låt från en kommande skiva betitlad "Folkesange" är lite av en grej. Amalie "Myrkur" Bruuns stämma kommer så satans till sin rätt i Ella som är en ljuvligt kontemplativ och hemsökande vacker låt.

Såklart har jag med en låt av DAWN OF SOLACE i veckans lista. Svårt att undvika årets hittills bästa skiva när det är så jävulskt bra och innerlig på den. Ashes är en låt som gjord för att drömma sig bort till.

Vet ni, jag ångrar att jag inte gav mer tid åt ALCESTs "Spiritual Instinct", för detta är riktigt bra. Jag har alltid gillat bandets blandning av shoegaze och black metal, som, numera, kommer fram lite mer än på tidigare skivor. Le Miroir är en oerhört snyggt uppbyggd låt som jag nog kommer att återkomma till under året.

I år är det 10 år sedan SINS IN VAINs "Enemy Within" kom ut. Omslaget gjort av vår egen Susanne, och med lätthet en av de skivorna av ett helsingborgsband jag har lyssnat mest på. Detta vet ni ju sedan innan. Ändå känns det nästan andäktigt att kunna konstatera att trots att det gått ett decennium så funkar skivan så oerhört fint fortfarande. Jag har alltid hållit Catharsis som den bästa låten på skivan. Jag tröttnar aldrig på den, och definitivt inte på gitarrsolot som ju är så satans bra.

Avslutar med SOEN. Kände att jag ville avsluta listan med en riktig mother of a blowout, och Lascivious är just det. Bra driv, innerlig sång i vanlig ordning och så en fantastisk produktion som bosätter Martin Lopez trummor inne i hörselgången.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 4: Blackwater Burial

Gott folk!

Vi beger oss till landet i väster - Kanada, ett land som skämt bort oss med en hel räcka band av väldigt hög kvalitet genom åren.

BLACKWATER BURIAL är ett ganska nytt band, de startade 2018, och de har bara släppt en enda platta. "The Prison Of Belief" är å andra sidan en av de mest skrattretande förträffliga debuterna jag hört på bra länge, så jag gissar att det här gänget nog kommer att bygga sig en karriär som lär tala om sig vart det lider.
Bandets progressiva death metal är av den typen som jag brukar gå igång på rejält. Här strösslas det med referenser till NECROPHAGIST, DECREPIT BIRTH och faktiskt BLACK SABBATH. Det är tajt, svängigt och fruktansvärt bra.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 3: Lost and found

Gomorrn!

I dagens lista har jag grävt fram ett gäng pärlor till plattor som gått mig helt förbi. Därav gör jag om och gör rätt och presenterar härmed för eder:

ASAGRAUM. Det här är ett band från Nederländerna som omedelbart borrar sig in i hjärtat. Bandnamnet består av två delar, Asag och Raum, där Asag är en demon ur den sumeriska mytologin och Raum kort och gott är tyska för rum. Det här är stompig och kompromisslös mangel-black när den är som bäst. Medlemmar Amber de Buijzer och Hanna van den Berg imponerar inte så lite på "Dawn Of Infinite Fire" från förra året. Totalt omöjligt att sluta lyssna och 10 av 10 moshpits från mig.

HEAUME MORTAL är dagens nummer två och spelar ett alldeles särdeles meckigt bröt kombinerat med en del svängiga partier och rejält eländig yl-sång. "Solstices" är första fullängdaren från vilken jag valt det inledande spåret.

Att lyssna på Yesteryears är som att befinna sig mitt i ett glåmigt regnmörkt väder som liksom aldrig tar slut. Helt ypperligt, vill säga.

Sedan är det dags att styra siktet mot Finland och AIHOS för en mer melodisk insats. "Hävityksen Maa" släpptes förra året på Helter Skelter Productions.

Eftersom min finska är ringrostig för att inte säga obefintlig kan jag inte svära på vad texterna behandlar för tema men jag vill ändå sätta en slant på att det har med naturen att göra. Stilpoäng för inledande vapensamplingen på Hetki Ennen Kuolemaa.

En snäppet mer bredbent black metal bjuds vi på av KRIGERE WOLF från Italien, vars EP "Eternal Holocaust" står på menyn. Här står de mullriga baskaggarna som spön i backen, attityden är som väntat dålig och omslagsillustrationen är lika behaglig för sinnena som dyr choklad. Det enda som drar ned helheten för min egen del är den oförblommerade förkärleken för gitarrer. 4 praliner av 5 blir slutbetyget.

DER ROTE MILAN till sist. Det här är ett gäng fryntliga tyskar som hämtar musikalisk inspiration från det trettioåriga kriget som utspelade sig i nådens tidevarv 1618-1648.

"Moritat" som släpptes på Unholy Conspiracy Deathwork för nästan exakt ett år sedan är en trivsam historia med mycket mangel, som sig bör när det handlar om krig och konflikt. 

Med detta önskar jag en alldeles ypperlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 3: Lost and found

Martins måndagsmeck 2020, vecka 3: Orphalis

Gott folk!

Här får ni fatta tag i något stadigt, för nu kommer det en satans bredsida från Dortmunds ORPHALIS. "The Approaching Darkness" är det här bandets tredje fullängdare, och det fullständigt sprutar röj om det här gänget. Det mesta av stänket står, såklart, trummisen för. I det här fallet är det Philip Hatcher som blästrar kaggarna med yttersta straffkonsekvens. Jag har kärat ner mig speciellt i hans tvåslagsinräkningar på virveltrumman i skadlig utsträckning, haha!
ORPHALIS musik är väldigt varierad - det är intressant mest hela tiden - och den känns verkligen inte tillkrånglad för sakens skull, utan väldigt organisk.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 2: Nytt och noterbart!

Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2020!

Ett år har passerat, och ett nästan helt nytt ligger framför oss - jag skulle tro att 2020 blir ett lika fint musikår som förra året, då min promotioninkorg redan har ett antal skivor som är svinbra. Jag kan inte helt släppa 2019 riktigt än dock. Det finns några låtar i veckans lista som är från skivor som inte är helt nya, men likväl noterbara.

Vi kör!

Ytterligare ett band från vårt fantastiska grannland i öster, Finland. Denna duo har tagit god tid på sig att göra skiva nummer två, mest beroende på att rättigheterna till bandnamnet var under dispyt, och att Tuomas Saukkonen valde att göra annan musik också i WOLFHEART. Men jag är så oerhört glad att vi nu får ny musik av DAWN OF SOLACE för helvete vad bra detta är! Jag har skämt bort öronen hela veckan med den kommande skivan, "Waves", som bjuder på en otroligt fin och melankolisk musikalisk vandring. Tycker ni Lead Wings är bra så kommer ni gilla hela skivan, det lovar jag.

Sen på bollen när det gäller FIRELINK som är en skrattretande bra duo som har en viss besatthet av spelet Dark Souls. Hade kunnat bli hur lamt som helst. Om inte musiken hade varit så satans bra! Atmosfärisk black metal säger inte omslaget, men det är vad FIRELINK lirar. Med tunga drag av rent röj.

Det här bandet fick jag vetskap om genom min gode vän Mats Manhammar, en person som har grym koll på power metal. DIALITHs symfoniska variant av power metal, ja den är riktigt bra. Krista Sion på sång är det som gör det här bandet till något extra. Jämförelsen med exempelvis EPICA som en recensent gjorde kan jag inte uttala mig om alls - det DIALITH gör är så bra att jag inte ens blir sugen på att kolla upp holländarna. Quiver Of Deception har ett rent episkt anslag, med en kort men satan så stark refräng. Faktum är att jag måste utfärda en varning - detta är i det närmaste beroendeframkallande bra musik.

Divinyls får mig att längta intensivt tills dess att jag får promon till THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs kommande "Aeromantic". Just nu tycks det som om ingenting som Björn Strid är med i är dåligt. Jösses så han dominerar! Det som jag gillar mest med Divinyls är de sinnessjukt snygga bakgrundsstämmorna, den skrattretande glädjen i svänget, och det helt uppenbara faktumet att samtliga i bandet älskar att lira den här typen av musik. De gör det bättre än de flesta.

Ett verkligt titaniskt band inom doomen - MY DYING BRIDE. Det jag hör i Your Broken Shore får mig att längta efter kommande skivan och faktiskt kolla in bandet mer. Kanske blir det som när jag kollade in PARADISE LOST? I vilket fall är den här låten en mäktig uppvisning i doom med dödsmetallinslag med en oerhört imponerande produktion.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 2: Nytt och noterbart!

Martins måndagsmeck, 2020, vecka 2: Deeds Of Flesh

Gott folk!

Hoppas att ni har haft en fin jul och ett god start på 2020. För egen del hade jag en skön ledighet, med inte bara färdigställande av årsbästalista, utan också en hel massa planlöst lyssnande på musik som inte hade någon som helst aktualitet. Det var faktiskt riktigt skönt, för det behövs emellanåt att "bara" lyssna för lyssnandets skull. Inte minst för att ladda batterierna inför vad som högst sannolikt kommer att bli ett lika episkt musikår som 2019 var, haha!

Idag tipsar jag om ett band som jag misstänker att flera av er redan har koll på. DEEDS OF FLESH vars gitarrist Erik Lindmark var en av grundarna till Unique Leader Records, ett bolag minst sagt värt att hålla koll på när det gäller extrem dödsmetall.

Jag använde imperfekt då Erik Lindmark dog 2018 av skleros. Bandets framtid är högst osäker, och statusen är satt som "Unknown". Återstår att se om 2013 års "Portals To Canaan" blir bandets sista eller inte. Om det skulle vara så, så skulle bandet sannerligen sluta på en konstnärlig topp, för jösses så bra detta är. Gillar ni den traditionella ljudbilden som tekniska/brutala band brukar föredra, ja då kommer ni älska den här plattan. Trummorna är triggade till max, gitarrerna ligger långt fram i mixen och basen hörs riktigt bra. Att Lindmark och Craig Peters dukar upp till en i det närmaste helt magisk rifftornado tror jag ni kan räkna ut. Men helt utan finess lirar inte DEEDS OF FLESH här. Det finns gott om ypperliga melodiska utflykter som inte förtar den brutalitet som ändå är bandets fokus.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Gott folk!

Julen nalkas, och det tänkte jag ta fasta på i veckans fredagslista som blir den sista för året faktiskt. Bloggen tar lite ledigt under jul och nyår och kommer tillbaka med kraft måndagen den 6/1 2020 med ett säkert hårresande bra meckighetstips från mig.

Julen alltså. För egen del har jag alltid gillat julen. Familjen, hygge, god mat och såklart oerhörda mängder smaklös julmusik. Om ni trodde att veckans lista  skulle ändra på detta, ja då tar ni fel något så in i risgrynsgröten. Klart givet är att musikerna i min fredagslista kan traktera sina instrument bättre än genomsnittet, men utgångspunkten är ju ändå julmusik - då är det ju uppförsbacke redan från början, haha!

Det blir tvåtakt (såklart blir det det!), bjällerklang, sånger som handlar om renar och tomtar, och heliga nätter om en nu tror på sånt. Och om veckans lista inte uppfyller ert behov av jul, ja då kanske den rent underbara mashupen mellan WHAM!s Last Christmas och SLAYERs Angel Of Death gör det!

Gott folk, tack för att ni har följt oss även under 2019. God jul, och gott nytt år - vi ses, om ni vill, 2020!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Martins måndagsmeck, vecka 51: Rings Of Saturn

Gott folk!

Veckans tips i meckets tecken är RINGS OF SATURN som jag hade med i en fredagslista för 2 år sedan, på temat rymden. Nu har det här sjukligt kompetenta bandet kommit med ny musik som spräcker genrekonventioner utan att för den sakens skull totalt alienera de som gillar bandets tekniska deathcore sedan innan. RINGS OF SATURN är ett band som har en 10-årig historia, och bandet grundades redan när medlemmarna gick i high school tillsammans. På nya skivan "Gidim" som jag inte tror ska tolkas som talspråk för get them tar bandet i. Rejält. Det är sinnessjuka löpningar på gitarrerna, kulsprutesmattrigt på bastrummorna och spejsat något så in i helvete. Detta är inte en skiva du tar fram om du vill koppla av, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Goddagens!

Idag är det inte bara fredagen den 13:e utan även lucia och då kan vi ju passa på att tänka både på blandade skräckfilmer och på legenden om helgonet på Syrakusa som stack ut sina egna ögon och sände dem till sin trolovade. Det torde ju ändå vara höjden av romantik. Själv håller jag ögonklösarfingrarna i styr och tar istället tag i den sista slutklämmen vad gäller årsbästan. Eftersom jag dels inte vet hur man gör när man sätter stopp och dels för att jag vill era öron allt gott kommer här hela fjorton album (eller 8 timmar och 32 minuter om man så vill) att frottera sig med. Gott folk, nu tar vi i för kung och fosterland och bara kör.

TEITANBLOOD - "The Baneful Choir". Spanjorerna håller stilen och tröskar på med sin infernaliska black metal för allt vad tygen håller. Fem getter av fem för detta släpp.

TOMB MOLD - "Planetary Clairvoyance". Det här är en platta som både jag och Martin hållit högt sedan den kom. En rakt igenom klockren dödsplatta som hade fått själve Chuck Schuldiner att jubla.

TEETH - "The Curse Of Entropy". Ska man beskriva den här skivan med ett epitet är det Fullt Ställ som passar bäst. Det blir åka av redan från första sekunden genom det vackra ljudlandskap som stavas dödsmetall möter grindcore.

MORTAL WOUND - "Forms Of Unreasoning Fear". Första demon från det här dödsbandet från Kalifornien som sannerligen varken spar på krutet eller galopptakten. Löjligt bra.

MALIGNANT ALTAR - "Retribution Of Jealous Gods". Vad gör INSECT WARFARE nu för tiden egentligen? Jo, detta. Långsamt krossande finfin döds som låter som nedsänkt i ett träsk.

ALTARAGE - "The Approaching Roar". Dödsmetall med känsla av black i den lika delar meckiga som röjiga skolan. Omslag med tjusigt drunkningstema till det. Jotack, så här ska en slipsten dras.
 

ROTHADÁS - "Rothadás". Doomiga tongångar med mangel härnäst på första demon från detta ungerska band. Lovande musik, angenäma growl och tjusig logga.

NIGHTFELL - "A Sanity Deranged". Olycksbådande doomigt, melodiskt och BOLT THROWER-tungt. På det stora hela en total geniplatta som är svår att sluta lyssna på.

VITRIOL - "To Bathe From The Throat Of Cowardice". Det här är inte allas kopp med gin men för oss som gillar plusmeny extra allt och metal som så att säga kaosar på utan stopp är det mumma.

PISSGRAVE - "Posthumous Humiliation". En guttural gore-smocka rakt i solar plexus kommer lastad från PISSGRAVE. Här ges vi en brutalitet och dedikation som inte skojas bort i första taget.

GRAVEFIELDS - "Embrace The Void". Inga direkta överraskningar här men bra melodislingor, gedigen sånginsats och ett riffarbete som påminner om NILES glansdagar gör att den här skivan gått varm hos mig under året.

VANUM - "Ageless Fire". Vad har varit bäst i genren amerikansk atmosfärisk black metal under året egentligen? Jo, det här. Maken till episk storslagenhet får man leta länge efter.

AORATOS - "Gods Without Name". Här har vi ett stycke black metal som liksom gräver sig rakt ned i underjorden av ren vilja och frenesi. Lika seriöst som svinbra från musikgeniet Kyle Earl Spanswick.

Värd att notera är också slutligen GNAW THEIR TONGUES trivsamma släpp "An Eternity Of Suffering, An Eternity Of Pain" som helt enkelt består av de låtar som av olika anledningar inte platsade på den kommande fullängdaren som väntas se dagens ljus under 2020. Det här är en skön palate cleanser att tvätta öronen med mellan varven.

Med detta önskar jag er en högst rimlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Martins måndagsmeck, vecka 50: Cerebral Bore

Jag såg CEREBRAL BORE öppna för DYING FETUS och JOB FOR A COWBOY på KB 2012 och blev så golvad att jag köpte både tröja och tygmärke. Detta band, till största delen hemmahörande i Skottland lirade en mycket tilltalande form av brutal death metal. Bandet gav ut en enda skiva - "Maniacal Miscreation" som kom ut 2011. Mest imponerande är sångerskan Simone Pluijmers fullständig dräpande insats. Jag brukar återkomma med oregelbundna intervall till den här skivan, som trots att det inte är det mest originella jag hört, är en djupt sympatisk skiva.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Gott folk!

Efter all tung fokus på musik från i år kände jag för att göra en fredagslista med gammal musik. Inte urgammal, men gammal på ett sätt som gör att jag känner att jag själv var ung när den kom. Sent igår kväll kom jag på att "fan, det var ett bra tag sedan jag lyssnade på 'No Prayer For The Dying'" så det åtgärdade jag ju. Och sedan kollade jag in vilka andra skivor IRON MAIDEN hade släppt under sitt ganska bespottade 90-tal.

Vi kör!

1990 släpper MAIDEN "No Prayer For The Dying" efter ett 80-tal som minst sagt är episkt i kvalitet. De gör en skiva som i jämförelse med föregångaren "Seventh Son Of A Seventh Son" låter nästan lågbudgetartad och i fråga om låtar är i det närmaste flamsig. Jag säger inte att det är dåligt, då jag märker att jag gillar flera låtar på denna platta. Egentligen är den fullständigt logisk med tanke på vad bandet gjort tidigare. Jag minns att jag såg videon till Holy Smoke och tyckte att den var ungefär lika lökig som bandets andra videor, men jag gillade låten som fan, och jag blir fortfarande glad av att höra den. Minst lika glad blir jag av Hooks In You och Nickos bruk av ko-klocka i introt.

1992 och "Fear Of The Dark". Tre saker som utmärker denna skivan för mig: jag gillade första låten Be Quick Or Be Dead från första lyssningen, jag fattar fortfarande inte att bandet valde att spela Afraid To Shoot Strangers på återupplivandet av Maiden -88 turnén, och såklart allsångsfavoriten som titellåten har utvecklats till. I övrigt tyckte jag att skivan var lite av en besvikelse och det märktes att bandet inte hade lika kul längre. Det tyckte även Bruce Dickinson som lämnade IRON MAIDEN efter den här skivan.

Detta kan vara det fulaste omslag som någonsin prytt ett MAIDEN-album. Det är även här på "The X Factor" som Blaze Bayley gör sitt inträde som ersättare till Bruce Dickinson. Att Bayley inte riktigt mäktade med att sjunga de ikoniska dängor som Dickinson hade satt sitt märke på det är ju ett faktum. Men det finns många bra låtar även på de skivor som Bayley var med på. Öppnaren Sign Of The Cross är ett oerhört mäktigt epos på över 11 minuter som verkligen inte går av för hackor! Att sedan publiken börjar överge bandet som hade dominerat arenor under stora delar av karriären talar dock sitt tydliga språk är en helt annan sak. Gigen i Sverige på den här turnén hålls på Kåren i Göteborg och Cirkus i Stockholm.

"Virtual X" kom 1998 och blir den andra och sista plattan som Blayze Bayley medverkar på. Likadant här - det finns flera bra låtar på den här skivan - The Clansman sticker såklart ut och tilltalar inte bara publiken som ser bandet på denna turné, utan håller fortet bra även i MAIDENs senare setlistor. Redan året efter det att "Virtual X" kommer ut så är inte bara Dickinson tillbaka i bandet, utan även Adrian Smith och IRON MAIDEN påbörjar den rent magiska upphämtningen som fortfarande pågår. Det var på turnén till samlingsskivan "Ed Hunter" som jag såg bandet första gången. I ett sprängfyllt Scandinavium brände MAIDEN av en hitkavalkad som trots att det gått 20 år sedan fortfarande ger mig tårar i ögonen.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Martins måndagsmeck, vecka 49: Cattle Decapitation

Gott folk!

Idag tipsar jag om en skiva från ett band som jag tror att flera av er redan har koll på - legendariska CATTLE DECAPITATION. Jag har lyssnat på bandet sedan 10 år tillbaka. Med "The Harvest Floor" skakade bandet om mig rätt så rejält, och jag har alltid sett fram emot mer musik av bandet som, förutom att ställa till med ett helvetiskt rens, alltid har gjort det med ett budskap som lite mer handlar om miljömedvetande än om att det minsann ska drypa av blodiga våldsskildringar, även om detta ämnesval dyker upp hos CATTLE DECAPITATION emellanåt.

Med senaste skivan "Death Atlas" har bandet, återigen, lyckats leverera en helvetiskt bra, tempofylld och märgfylld platta som, även om den kommer in sent i spelet, kommer finnas med på många årsbästalistor.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 48: Tänka på refrängen

Gomorrn.

Som vi har konstaterat börjar det bli hög tid för år 2019 att tänka på refrängen. Utan vidare fördröjning kastar vi oss därför raskt över dagens lista där jag fortsätter balansräkningen. Med exakt ingen inbördes rangordning ger jag eder:

ELLENDE - "Lebensnehmer". Österrike levererar här ett stycke melodisk black metal utan dess like med texter på tyska om krig och ledsamheter. Bitvis rått och kargt, bitvis puttrigt och mysigt. Fem av fem solstolar från mig.

FÖRGJORD - "Ilmestykset". Från Finland, närmare bestämt Pieksämäki kommer denna trivsamma black metal-akt som har en faibless för att besjunga Satan. Det här är musik som värks fram, som låter som att den formligen pressas ur en översnöad finsk bergvägg. Briljant med andra ord.

VASTUM - "Orifical Purge". Den här skivan är så bra att man inte vet var man ska sätta tänderna. Obligatorisk lyssning för alla som har en dragning mot gammal hederlig dödsmetall som drar mot BOLT THROWER-hållet.

NERVOSA - "Downfall Of Mankind". Brasiliansk thrash av högsta klass med en furiös sånginsats av sällan skådat slag signerad Fernanda Lira. Håll i hatten mina vänner för här går det ta mig fan undan.

BLOOD INCANTATION - "Hidden History Of The Human Race". Detta måste vara ett av de mest hypade skivsläppen under hela 2019 men som lyckligtvis lever upp till alla förväntningar. Proffsigt utförd döds som sig bör när det gäller det här gänget med guldstjärna i kanten för alien-konceptet.

NEKRASOV - "Lust Of Consciousness". Bob Nekrasov fortsätter på sin inslagna bana och blandar black metal med noise, dark ambient och industri. Ibland är det kaosartat, ibland drömskt och filmiskt. Ofta bökigt och krävande att lyssna på men hela tiden intressant. Fem av fem päronsplitt.

XOTH - "Interdimensional Invocations". Det här är musik som jag skulle lägga i facket märkt tekniskt begåvad och svärtad döds/thrash. Tematiskt har vi att göra med en hybrid av sci-fi, Lovecraft, ockultism och konspirationer vilket ju är trevligt överlag. Till en början var jag inte helt övertygad om den här skivans storhet men med några genomlyssningar sitter den numera som en mycket välformad smäck.

Med detta säger jag tack och bock för idag och ber en stilla bön för att helgen ska vara oss nådig.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 48: Tänka på refrängen