Progressivt!

Dream Theater har lite, om något, kvar att bevisa vad gäller spelskicklighet, men det är ändå glädjande att notera att gruppen fortfarande har hungern kvar.

För en förfärligt massa år sedan fanns det på P3 ett program (som jag naturligtvis har glömt namnet på) enbart ägnat till hårdrock och metal. Programledaren hette Leif Edling, japp bassisten i Candlemass, och det var en sen kväll 1992 då jag för första gången hörde Dream Theaters "Pull me under" från mästerverket Images and Words. På den tiden var jag än mer insnöad på bra musicianship än idag och Dream Theater gjorde allt det som man själv ville kunna göra. Låtar på över 9 minuter, fruktansvärt komplicerat lir på samtliga instrument - kort sagt bandet tog i nästan så de kräktes, men bad inte om ursäkt för att de gjorde det.

Gruppens diskografi är numera ganska omfattande. Själv tappade jag lite av intresset efter 1994 års Awake men på tips av en god vän som starkt förespråkade inköp av senaste släppet Systematic Chaos knallade jag iväg till skivaffären (ja, jag använder mig fortfarande av såna).

Jag kan inte säga att jag har ångrat inköpet - jag tycker mig känna igen bandet som jag blev så galet i på 90-talet. Bara en sån sak som att skivan öppnar med en 9 minuter lång låt! Idag är ju detta inte särskilt ovanligt, men det känns ändå lite extra speciellt just för att det är DT. När vi ändå är inne på låtlängd så förväntar i alla fall jag mig riktiga mastodontbyggen till låtar när det gäller detta band - och för att säga så här; kortaste låten är "Forsaken" på 5:35 men sedan ökas det raskt på till längre skapelser. 5 av 8 låtar klockar in på 9 minuter eller över. Avslutande "In the presence of enemies - part II" på hela 16:38! Det säger sig självt att detta är ingen easy listening i fråga om låtlängder - och fy fan vad skönt det är att slippa den fixering runt singelsläppsvänliga låtar på strax över 3 minuter som härskar inom mainstreammusiken idag.

Hur låter det då? Det låter som Dream Theater. Glädjande är att tyngden är tillbaka. När bandet fläskar på med släggan njuter jag i fulla drag - det kommer till och med in lite 2-takt i "The dark eternal night"! Borta är det mesta från ganska svaga Octavarium, men det finns lugnare låtar som "Repentance" som trots lugnet bjuder på verkligt vackra grejer av John Petrucci. Mixen är tydlig utan att vara för "lätt" och man hör verkligen allt finlir som gruppen är mäktigt.

Sen måste jag ju säga nåt om Mike Portnoy, denne gudabenådade trummis som verkligen använder allt på sitt trumset - ett faktum som är ganska imponerande när man ser hur mycket grejer den här mannen har. Och jag blir inte besviken - när det behövs lite enklare rakare spel bjuder han på det - men det som jag gillar mest är självklart när han gör såna grejer att man tror att han har 4 armar.

Ett starkt album, som om det inte har framgått, verkligen bjuder på ett band som inte har tröttnat på den musik det skapar.