måndag, juli 29, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 30: Oskar S minns en festival från 2006

 God hej internet. 


Det är sommar ute och få saker är mer sommar än musikfestivaler. Förutom regn och sånt då.  Det finns olika musikfestivaler med olika inriktning. Det finns metalfestivaler, reggaefestivaler, synthfestivaler.. Ja, ni fattar. Eftersom jag personligen inte lyckats komma iväg på någon festival i år kommer jag denna veckan minnas tillbaka på en klassisk punkfestival jag besökte 2006. Juli är snart över vilket betyder att en ny månad väntar runt knuten och festivalen jag pratar om heter förstås Augustibuller, som höll till i Lindesberg utanför Örebro. Festivalen var aktiv mellan 1996-2007 och under åren hann bandet Bombshell Rocks spela hela sju gånger. 


Så fyll pipan med sur tobak och leta upp ett uttråkat barnbarn, nu jävlar ska det minnas! 




Listan hittar ni HÄR.




Först ut har vi det legendariska punkbandet ASTA KASK som bildades redan 1978 i hålan Töreboda på slätten. Det är tralligt, spralligt och underbart, men det vet ni nog redan. 2006 var första gången av många jag sett dem live och det har alltid varit bra. Låten heter
Dom får aldrig mig  från EPn Än finns det hopp från 1986 som är min personliga favorit då soundet är lite hårdare än på övriga släpp. Det är snabb tvåtakt med en refräng som är tacksam att skräna med i.



Nästa band på listan heter KHOMA och bildades 2002 i Umeå. Måste jag sätta en etikett på dem skulle det förmodligen bli progressiv metal, tänk typ NEUROSIS eller ISIS. Intressanta rytmer, distade gitarrer, cleana gitarrer, sythar och en cello samsas med Jan Jämtes stämma i något som stundtals är mer ljudlandskap än låtar. Jag sprang på bandet i close-up på våren då de hade en låt med på skivan man fick med tidningen, fastnade direkt och beställde bandets andra (då senaste) platta
The second wave. Detta var en av bokningarna jag såg mest fram emot och herrejävlar vad de levererade. Låten heter Stop making speeches men bandet gör sig bäst på hela plattan från början till slut. 



En annan bokning som var episk för en 17 årig Oskar var mästermanglarna i MOB47. Det går snabbt, är politiskt (på ett bra sätt) och är förbannat. Bandet bildades i Stockholm 1982 och höll på till 1987 innan de återförenades 2006, där augustibuller var deras andra spelning. EPn
Kärnvapen attack är en av de svenska klassikerna tillsammans med vätternrundan och vansbrosimmet och introt till låten Dom ljuger har undertecknad varit framme och nallat av både en och två gånger. 



Vi fortsätter med mangel och säger hej till SKITSYSTEM som gick på kl18:00 på fredagen efter att vi sett GADGET grinda loss. Bandet är kungligheter i genren crust och startades av en viss Tompa Lindberg (At the gates, Disfear) tillsammans med Adrian Erlandsson (At the gates, The Haunted) och Fredrik Wallenberg. Veckans låt är hämtad från plattan Stigmata från 2006 som jag köpte på festivalen i Birdnests tält. Varken Tompa eller Adrian kvar 2006 men det gjorde inte så mycket. Plattan är snorbra och live var de ännu bättre. 



Vi tjatar vidare om gamla minnen som ingen är intresserad av och reser utomlands till New York City, NY, USA och välkomnar SICK OF IT ALL. Bandet bildades 1986, har haft en stabil lineup sedan 1992 med Kohler-bröderna i spetsen och är legender i New Yorks hardcore scen. 12 skivor hra hunnits med som håller varierande kvalitet. På spelningen 2006 fick jag uppleva min första wall of death, något som just SICK OF IT ALL har fått äran för att ha uppfunnit. Veckans låt är hämtad från plattan
Death to tyrants från, ni gisssade rätt, 2006 och heter Take the night off. Tvåtakt, breakdowns och hockeykörer får avsluta veckans lista.


Iväg och lek med er nu barn innan jag berättar om ENTOMBED, RAISED FIST, NITAD, GBH, CULT OF LUNA och TOTALT JÄVLA MÖRKER som också spelade!


/Oskar





fredag, juli 19, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 29: Billy Corgan åldras som opastöriserad mjölk

 Första gången jag hörde talas om bandet Smashing Pumpkins är troligtvis någon gång under 2006. Dagen avrundades alltid med att se Simpsons på TV6, och avsnittet “Homerpalooza” från sjunde säsongen dyker upp. Homer bestämmer sig för att han ska bli cool bland kidsen och går därmed med i Lollapalooza som del av en resande freakshow. Jävligt roligt avsnitt och med några riktigt roliga gästskådisar. Peter Frampton, Sonic Youth, Cypress Hill och, såklart, Smashing Pumpkins. En kort snutt av “Zero” från Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995) spelas. Den gjorde inget vidare intryck, jag var ju bara runt 10 år gammal och vid det laget fullständigt ointresserad av musik. Dryga 8 år senare spelar jag spelet Watch Dogs och låten “My Love Is Winter” dyker upp på bilradion. Musikintresset är nu igång på allvar, Smashing Pumpkins? De har jag ju hört om, man kanske ska lyssna lite på dem? Jag ger skivan Oceania (2012) några lyssningar. Njaaaae, den låten var ju rätt bra men i övrigt lite tråkigt. Vi skiter i det, det finns ju en massa (i efter hand halvdassig) musik att lyssna på istället. 




Ytterligare 2-3 år senare så dyker tanken upp igen, möjligtvis på uppmuntran av en gammal klasskamrat. Jag kanske ska prova från början istället? Det är ju trots allt 20 år mellan första skivan och Oceania. Det leder till nästan ett helt år spenderat med djupdykningar ner i Siamese Dream (1993) och Mellon Collie, och bandet har sedan dess haft en lika stenhård plats bland de topp 5 mest lyssnade varje år som Prince och Rammstein. Och ändå har jag sedan 2016 nästan exklusivt lyssnat på de 3 första skivorna. om och om och om igen. Delvis beror det på avskräckande skrönor om hur det går helt utför efter Mellon Collie. Allt åt helvete, Projekt nerlagt för att citera Bertil Enstöring. Men har pöbeln rätt? Alla dessa arm-chair musikkritiker, dessa elitister och svettiga nördar? Blev det pannkaka efter 1995? Det finns ju bara ett sätt att veta säkert.




Efter Mellon Collie gjorde bandet till mainstream rockikoner sparkades trummisen Jimmy Chamberlin pga flera överdoser på heroin, enligt bandet för hans egen säkerhet. Frontmannen och primära låtskrivaren Billy Corgan upplevde personliga tragedier genom modern Marthas bortgång och en skilsmässa, vilket tillsammans med den nära vännen Jimmys frånvaro ledde till en väldigt mörk och melankolisk ton på följande skiva, Adore (1997). Bandet verkar ha, kanske med glimten i ögat, provocerat sina fans genom att släppa kommenterar om hur gitarrmusik var passé och att skivan skulle bestå av “techno”. En sanning med rätt grov modifikation, musiken präglas absolut av elektroniska element men det är lika mycket akustiska element i spel. Dock är det betydligt färre distade gitarrer närvarande och trummorna har inte samma aggressiva studs som när Jimmy spelade, även om det är riktigt välspelat ändå av en rad olika alt-rock kollegor. Vigs väl ihop med regniga dagar och dystra stunder.




Jimmy återvände till bandet någon gång mellan 1998 och 1999, men innan bandet hann släppa sitt nästa alster hade basisten D’arcy Wretzy lämnat bandet. Perioden verkar präglas av stora personliga strider i bandet och nu i efterhand pratar bandet då och då om att man såg hur intresset för alt-rock sjönk tydligt under sista åren på 90-talet. Oavsett verkar bandet ha kommit överens om att splittras efter att sista konceptdubbelplattan Machina (1/The Machines of God och 2/The Friends & Enemies of Modern Music, båda 2000) och man spelar en sista konsert, sans Wretzky, i december 2000 på samma klubb bandet de facto debuterade 1988.


Dessvärre finns bara första delen av skivan tillgänglig för streaming, ett av många mysterier kring Billy Corgans diskografi. The Machines of God blir lite som en brygga mellan stilen på Mellon Collie och Adore, där rockaspekten är tillbaka med en fantastiskt korkad mängd dist. Det finns en viss frihet i deras musik under de första 5 skivorna där det experimenteras mycket, man provar lite allt möjligt och kan hålla det hippt. Billys röst är en vattendelare, personligen är jag ett fan…under 90-talet, det kommer gå rätt dåligt under de kommande 23 åren som vi snart får höra.




2007 återförenas Jimmy och Billy utan varken D’arcy Wretzy eller gitarrist James Iha. Resultatet blev Zeitgeist (2007), en skiva vi inte heller kan kika på då den också fattas från streamingtjänster. Det gick nog sådär, då Jimmy lämnade gruppen igen 2009 för att göra något helt eget. Corgan kör på med diverse ny personal, främst Jeff Schroeder som kom att stanna i gruppen fram till hösten 2023. 2012 kommer ovan nämnda Oceania, och den är helt okej. Duglig, lite alldaglig alt-rock. Det var inte smärtsamt att lyssna igenom och rösten har ännu inte helt kapsejsat på den då 45-åriga Corgan. I sann megalomanisk anda är skivan första delen i något övergripande metaprojekt kallat Teargarden by Kaleidyscope som skulle sträcka sig över ett antal år och flera skivor.




Desto värre är det med Monuments to an Elegy (2014). Skivan är 32 minuter lång och består av långtråkig poprock med en blästrande prestation från Tommy Lee på trummor. Storslagna grejer, fantastiskt. Det blev inget mer av Teargarden efter 2014, projektet övergavs vilket kommer att bli en trend under de kommande åren tillsammans med den långtråkiga alldagligheten.




2018 återförenas Jimmy, James Iha och Billy Corgan och planerar en överdådig retur (troligtvis vagt inspirerade av den offantligt lyckade Guns N’ Roses turnén med Slash) som påbörjas med Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun (2018). Det låter bättre än Monuments, det gör det, men vafan säger det egentligen. Rösten har börjat ge vika och det fattas något. Det låter för enkelt, var är den överdådiga överdubbningen och den extravagant ljudbilden? Rick Rubin står som producent vilken märks på skivans sound. Allting är oerhört komprimerat till den nivå att man kan tydligt höra digital distortion. Volym 2 överges nästan direkt då skivan inte får något vidare bemötande. Men vi är ändå inte på lägsta punkten. 2020 släpper bandet av oklart anledning en 72 minuter lång synthpop skiva kallad Cyr. Den suger och blir sågad. Undvik för allt i helvete, och då blir det på något vis ändå värre…



Återföreningen blev ingen succé, synthpopen ledde ingenstans. Vafan ska vi hitta på nu då? Jomen varför inte släppa en uppföljare till Mellon Collie, en trippelalbums rockopera släppt i 3 etapper mellan november 2022 och maj 2023. ATUM är en prövning. 138 minuter, 33 låtar där allt låter mer eller mindre likadant. Synthpopen är fortfarande med och lika dålig som på Cyr, rocklåtarna är reumatiska och trötta. Och Corgans röst, aj aj aj. Han insisterar på att sjunga på ungefär exakt samma vis på varenda jävla låt. Jag vill säga att det är som en dålig parodi av bandets 90-tal, men det känns inte ens som att det är samma band. Bortsett från Jimmys utmärkta prestation på “Intergalactic” är det som en uppvisning i gubbighet, en demonstration av hur Billy Corgan tydligen helt har glömt hur man skriver intressant musik. I nästan 2 och en halv timme. Tanken gör mig febrig. Det finns inget värre än gubbar med storhetsvansinne.

Besvikelsen är total
//Herr B, fortfarande fylld med tonårsvemod

fredag, juli 12, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 28: Vive La France!

För att fira att Frankrike har tagit sitt förnuft tillfånga när det gäller det politiska valet och att de i skrivande stund är i semifinal i Fotbolls-EM tänkte jag passa på att göra en lista med lite franska smällkarameller. EDIT. Det gick inte så bra för Frankrike. Vad det gäller musiken verkar den tyvärr inte vara riktigt på samma våglängd. De kändaste banden är på något sätt rasister, antingen för att vara edgelords eller för att man verkligen är stenhård bonnig rasist. Jag försöker att undvika den värsta skiten men ibland slinker det med band där den politiska ståndpunkten inte bara är tveksam utan helt och hållet förkastlig. 

Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. Nu kör vi igång

Den franska blackmetalscenen har länge varit ganska militant. Inte minst det deppiga gänget Les Légions Noires (LLN) som härjade omkring i början och mitten av 1990-talet. Jag snor lite från Metal Archives där man kan läsa att följande band ingick i den svarta legionen: Aäkon Këëtrëh, Amaka Hahina, Belathauzer, Belkètre, Black Murder, Brenoritvrezorkre, Chapel of Ghouls, Dvnaèbkre, Dzlvarv, Moëvöt, Mütiilation, Satanicum Tenebrae, Seviss, Susvourtre, Torgeist, Torture, Vagézaryavtre, Vèrmyapre Kommando, Vlad Tepes, Vor.ulkr, Vzaéurvbtre, och Zelda.


Det var en ganska gedigen lista måste man säga. Hur många av banden som kan sägas vara något mer än ett kort projekt eller verket av en enskild person kan vara lite lurigt. Sammantaget kan man säga att det var individer som hade en någorlunda samma syn på musik och black metal som livsstil. Inte sällan är det ganska opolerat men ändå melodiöst. Ganska likt finsk black metal. En del av de här banden uppfann också lite egna språk och fraser som de använde sig av i sitt musikskapande. Jag tänkte ändå att vi kan ta avstamp där någonstans och börja med en låt från Vlad Tepes.

Vlad Tepes -  Drink The Poetry Of The Celtic Disciple" (Celtic Poetry, Demokassett, 1994). 

Vad ska man säga? Här har vi riktigt rå och dåligt inspelad black metal av finaste snitt. Det låter tunt och skrikigt och som om någon bankar på grytlock. Låten ska vara någon form av översättning och tonsättning av en Charles Baudelaire dikt. Det kan man kanske inte riktigt tänka sig när man hör låten även om den franska diktningen och litteraturhistorien naturligtvis också kan inspirera unga och onda män. Sången låter nästan som att någon håller på att spy och det är ett extra plus. Vlad Tepes bestod av två personer och även fast bandet bara var aktivt mellan 1993-1996 hann de med att ge ut ca 11 demos och ett par splittar. Deras influenser på modern black metal kan inte understrykas nog. Än idag pratas det om musik som är gjord i samma anda som LLN. Som bonus kan det tilläggas att medlemmarna i Vlad Tepes mordhotade utgivaren av fanzinet Petrified Zine då han skrev ut deras adress. Mycket beef på denna tiden i black metal scenen. Jag tänkte att vi tar en till godbit från Den Svarta Legionen.


Mütiilation - "New False Prophet" (Black Millenium (Grimly Reborn), Drakkar Productions, 2001).

Meyhna'ch grundade detta enmansband redan 1991 och slog hela världen med häpnad när han år 2024 släppte ett nytt album vilket är det första sen 2007. Den låt jag har valt är från en skiva som är någonstans mitt i utgivningen men det är också för att den har ett fantastiskt omslag. Musikaliskt har bandet gått från en väldigt rå form av black metal till lite mer tillgängligt. Med fokus på lite mer. Det är fortfarande opolerat och en ganska hård ljudbild men Meyhna'ch kontrollerar sin röst lite bättre och det är inte lika mycket dist på sången. Faktiskt har denna man en ganska bra black metal sångröst, det är inte helt olikt Attila från Mayhem och vid vissa tillfällen närmar han sig Abbath från Immortal. Med Mütiilation vet man aldrig riktigt vad man får när det kommer till trummor. På "New False Prophet" är det trummaskin som gäller vilket gör att musiken får en extra dimension av rötenhet som jag uppskattar. Detta är ett av de band som kan sägas vara lite som black metals svar på Motorhead. De kör på i samma stil och har gjort det sen början med lite eller ingen variation. Just produktionsvärdet och stilen gör att detta band tillsammans med andra från LLN inte kan sägas vara den lättaste scen att börja gräva i som nytt black metal fan. Nu är det dags för att ta oss an något annat, kanske den mest straffande black metal som skapas i Frankrike. Först ut är Antaeus. 


Antaeus - "Control and Abuse" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Antaeus bildades redan 1993 och även om sångaren MkM inte kom med förrän 1994 har han sen dess fört bandet framåt till oanade höjder. Med släpp som Cut Your Flesh and Worship Satan (2000) är det kanske ingen överraskning att bandet har varit kända för att vara extrema i sitt sätt att behandla sina kroppar både när det kommer till liveuppträdanden och utanför scenen. Detta har haft sitt pris då bandet har haft medlemmar som spelat och hoppat av under tiden. LSK som spelade bas i bandet i flera år finns inte kvar i livet och hennes död tog hårt inte bara på Antaeus utan även på stora delar av den franska black metal scenen då hon spelade i flera stora band och var väldigt aktiv på olika sätt.


Vad kan man då förvänta sig av ett band med denna mörka bakgrund? För min del är det något av det bästa jag har hört när det kommer till black metal. Det är extremt snabbt, våldsamt och med texter kring kristendomens tveksamheter. Precis vad man kan förvänta sig av en sliten missbrukande diabetiker som MkM. Även om både skivorna innan och efter Blood Libels är bra är det ändå denna skiva som jag tycker är den ultimata Antaeus upplevelsen. Efter låtarna "Rot" och "Cyklik Torture" kommer "Control and Abuse" in och manglar på tills mitten av låten där bandet går över till att spela ett stämningsfullt lugnt parti och när låten sen startar upp med sitt mangel kan inte jag hjälpa att jag får gåshud trots att jag har hört denna låt ett hundratal gånger.  Denna skiva är enligt mig black metal perfektion. 

MkM drev tidigare Spikekult Produktions och var med och startade upp Norma Evangelium Diaboli som många kan hålla med om är ett av de intressantaste black och death metal skivbolagen som finns än idag. Bara det i sig är ett eget kapitel som säkert kommer få en egen lista någon dag. 

Rekommenderar verkligen alla som har något intresse alls för black metal att kolla in Antaeus. Skivan Condemnation (2016) vilket är det senaste livstecknet från bandet kan sägas vara mötet mellan black metal musiker och en grindtrummis vilket också är väldigt bra men når inte samma höjder som tidigare släpp. Det vore tjänstefel att inte ha med Aosoth på denna lista. 


Aosoth - "III-3"  (III: Violence & Variations, Agonia Records, 2011). 


Aosoth är för mig ganska unikt i det att det är ett black metal band men snarare har en ljudbild som snarare för tankarna till dödsmetal. Aosoth gör musik som jag personligen känner mig instängd och klaustrofobisk av. Det är dissonant och rituellt. Inte sällan ganska långsamt och malande med intressant användande av ljudeffekter och synthar. Det är ingen mindre än BST som ligger bakom detta. Denna man har jag nämnt tidigare på bloggen då han är inblandad i en massa olika projekt och dessutom har en studio där han spelar in flera olika band. Just Aosoth är verkligen lyckat i mötet mellan MkM och BST. MkMs röst passar onekligen in och skapar en extra dimension av obehag. Därför är det lite märkligt att denna skiva också har getts ut i en helt instrumental version av MkM på hans Spikekult Productions bolag. Den vanliga vinylversionen av skivan kommer med en insert där låtttexterna är skrivna på brailleskrift och fram tills nyss har jag inte sett några texter alls utskrivna.

Namnet Aosoth är taget från en av de gudinnor som finns inom den religiösa grenen Order Of The Nine Angles. För den som inte är bekant med Order Of The Angles (ONA/O9A) kan det sägas att det är en brittisk militant ockultistisk och högerextrem rörelse som startade på 1970-talet. Organisationen har fått uppmärksamhet då den ansåg att satanism var för influerad av hebreiskt tänkande och ville skapa egna ritualer och gudar. Under 1980-talet växten denna rörelse och hade flera nynazister som medlemmar. O9A utförde också en del terrordåd och än idag har bland annat FBI på sin lista över aktiva terrororganisationer. Aosoth har också texter som är tagna från verk som ingår i O9As lära. Det är lite oklart hur mycket Aosoth är involverade i organisationen i sig och det finns flera black metal band som använder sig av texter och teman som har sitt ursprung i Order Of The Angles. 

Att bandet använder sig av texter och termer som är tagna från O9A tror jag också påverkar en hel del. Det seriösa ämnet och mörkret blir ännu mer närvarande. Jag har bara läst en av Order Of The Angles texter och för min del är det svårt att svara på hur mycket av deras religiösa doktriner som har implementerats i Aosoths musik. Jag förstår att det kan vara avskräckande för personer att lyssna på ett band som är influerade av denna typ av organisation men frågan är som vanligt hur mycket som faktiskt är riktig tro och hur mycket som är "shock value". För den som är intresserad finns texten "The Sinister Tradition" tillgänglig hos välsorterade bokhandlare på nätet. 

För att avrunda denna omgång så måste det bli ju lite häxmetal!


Darvulia - "Monotones conjurations" (L'alliance des venins, Battlesk´rs Productions, 2005).



Darvulia började som ett enmansprojekt 1999 men redan från andra fullängdaren blev bandet en duo och fick en riktig trummis. Bandnamnet är taget från en ungersk häxa som var ökänd och sägs ha varit en betjänt till Elisabeth Bathory. Bara där är det häxigt så det förslår. Lägg till att bandet har låtar om allmänna häxerier och precis som i fallen med flera LLN band också använder sig av ett eget påhittat språk så kan ni nog förstå att det verkligen faller mig i smaken. Eftersom vi redan är inne och nosar på detta spår kan det också vara värt att Darvulia ingick i ett sorts musikaliskt kollektiv som hette "The Apostles of Ignominy" där även banden Malekhamoves, Malhkebre och Sektarism ingick. Darvulia splittrades tyvärr 2015 men hann ge ut tre fullängdare och ett par samlingar. Låten jag har valt är tagen från deras andra fullängdare och man kan även se den klassiska ockulta symbolen "Hand of Glory" pryda omslaget. Musiken är ganska rå och dissonant men professionellt inspelad så att det aldrig blir för dåligt. Ofta är riffen hypnotiserande och sången desperat och skrikig. Helt fantastiskt häxmetal med andra ord. Dessutom vågar bandet stanna upp ibland och även om det inte blir riktigt lika doomigt som Sektarism. 

Det var allt för mig denna gång. Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K.


fredag, juli 05, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 27: Forta låtar

Det är mycket som går fort nu. Den globala uppvärmningens framfart, takten i vilken lönen går åt, klassklyftornas fördjupning i samhället. Ja, både det ena och det andra. Själv är jag inne på sista jobbveckan inför semestern och det gör mig alls ingenting om den också går snabbt. Och som ni kanske kan gissa er till kommer jag hålla mig till d-taktens domäner den här gången i form av grind, crust och snabb döds. Inspirerad av Andreas boktips i förra veckans lista har jag också lagt till dryckestips till mina låtar. Listan finns både här och längst ner i inlägget. 

Det numera upplösta bandet EARLY GRAVES får sparka igång med Giveup från den lysande plattan "Goner" från 2010. Dryckestips: Gårdagens kvarglömda och vid det här laget riktigt kalla bryggkaffe som du tankspritt sveper under tiden som du letar efter jobbnycklar, mobil och tandborste. Tyvärr har du försovit dig igen och måste springa till tåget.

WARKRUSHER - Epitaph. Band som tar inspiration från BOLT THROWER tycker jag man kan ta en närmre titt på och WARKRUSHER är ett typiskt sådant exempel. Dryckestips: Du är på väg hem och lyssnar på lite trevlig kanadensisk crust i dina brusreducerande hörlurar när det plötsligt blir signalfel i Landskrona och samtliga passagerare får kliva av för att vänta på ersättningsbussar som aldrig kommer. Som tur är har Pressbyrån öppet och där får du tag i en välkyld citronfanta på burk.

Vi fortsätter på krusher-spåret med HELLKRUSHER och en finfin låt som såg dagens ljus redan 1992, Dying for who. Dryckestips: Du har varit på punkspelning på Enskiftet och nu hamnat på efterfest hos en kompis till en kompis. Din närvaro höjer medelåldern en smula men natten är ung och det finns på gott och ont obegränsad tillgång av fickljummen Sort Guld från Carlsbergs bryggeri. Du känner dig frestad för ett ögonblick men inser sedan att det är en dag imorgon också och traskar hem till en kopp kvällste och sängen istället. 

Åter till tema grav med GRAVESEND som är ett relativt nytt band från New York. Från dem lyssnar vi till Gowanus Death Stomp från albumet med samma namn från 2023. Dryckestips: Du har varit på Mässingshornet under kvällen och firat en vän som fyller år. Det har gått en och annan lättdrucken tjeckisk pilsner med svåruttalat namn (Krušovice). På nattbussen hem är det brötig stämning så du fördjupar dig i Spotifys rekommendationer. Eftersom du nyss lyssnade på KOMMAND tycker algoritmerna att GRAVESEND vore passande så du trycker på play och blir glatt överraskad.

Och så måste jag avsluta med en gammal klassiker i form av BLACK BREATH. Den här har jag garanterat spelat både en och två gånger förut men det kan inte hjälpas utan the heart wants what the heart wants och därav ska vi ha oss en släng av Sentenced to life från nådens år 2012. Dryckestips: En lite för kall och lite för blaskig stor stark på KB som du till hälften spiller ut efter en oväntad sidtackling från en överförfriskad 22-åring från Bromölla i battlevest som stångar sig fram genom barkön. Spela snabbare!

Nej nu får vi ta helg kamrater.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 27: Forta låtar