Första gången jag hörde talas om bandet Smashing Pumpkins är troligtvis någon gång under 2006. Dagen avrundades alltid med att se Simpsons på TV6, och avsnittet “Homerpalooza” från sjunde säsongen dyker upp. Homer bestämmer sig för att han ska bli cool bland kidsen och går därmed med i Lollapalooza som del av en resande freakshow. Jävligt roligt avsnitt och med några riktigt roliga gästskådisar. Peter Frampton, Sonic Youth, Cypress Hill och, såklart, Smashing Pumpkins. En kort snutt av “Zero” från Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995) spelas. Den gjorde inget vidare intryck, jag var ju bara runt 10 år gammal och vid det laget fullständigt ointresserad av musik. Dryga 8 år senare spelar jag spelet Watch Dogs och låten “My Love Is Winter” dyker upp på bilradion. Musikintresset är nu igång på allvar, Smashing Pumpkins? De har jag ju hört om, man kanske ska lyssna lite på dem? Jag ger skivan Oceania (2012) några lyssningar. Njaaaae, den låten var ju rätt bra men i övrigt lite tråkigt. Vi skiter i det, det finns ju en massa (i efter hand halvdassig) musik att lyssna på istället.
Ytterligare 2-3 år senare så dyker tanken upp igen, möjligtvis på uppmuntran av en gammal klasskamrat. Jag kanske ska prova från början istället? Det är ju trots allt 20 år mellan första skivan och Oceania. Det leder till nästan ett helt år spenderat med djupdykningar ner i Siamese Dream (1993) och Mellon Collie, och bandet har sedan dess haft en lika stenhård plats bland de topp 5 mest lyssnade varje år som Prince och Rammstein. Och ändå har jag sedan 2016 nästan exklusivt lyssnat på de 3 första skivorna. om och om och om igen. Delvis beror det på avskräckande skrönor om hur det går helt utför efter Mellon Collie. Allt åt helvete, Projekt nerlagt för att citera Bertil Enstöring. Men har pöbeln rätt? Alla dessa arm-chair musikkritiker, dessa elitister och svettiga nördar? Blev det pannkaka efter 1995? Det finns ju bara ett sätt att veta säkert.
Efter Mellon Collie gjorde bandet till mainstream rockikoner sparkades trummisen Jimmy Chamberlin pga flera överdoser på heroin, enligt bandet för hans egen säkerhet. Frontmannen och primära låtskrivaren Billy Corgan upplevde personliga tragedier genom modern Marthas bortgång och en skilsmässa, vilket tillsammans med den nära vännen Jimmys frånvaro ledde till en väldigt mörk och melankolisk ton på följande skiva, Adore (1997). Bandet verkar ha, kanske med glimten i ögat, provocerat sina fans genom att släppa kommenterar om hur gitarrmusik var passé och att skivan skulle bestå av “techno”. En sanning med rätt grov modifikation, musiken präglas absolut av elektroniska element men det är lika mycket akustiska element i spel. Dock är det betydligt färre distade gitarrer närvarande och trummorna har inte samma aggressiva studs som när Jimmy spelade, även om det är riktigt välspelat ändå av en rad olika alt-rock kollegor. Vigs väl ihop med regniga dagar och dystra stunder.
Jimmy återvände till bandet någon gång mellan 1998 och 1999, men innan bandet hann släppa sitt nästa alster hade basisten D’arcy Wretzy lämnat bandet. Perioden verkar präglas av stora personliga strider i bandet och nu i efterhand pratar bandet då och då om att man såg hur intresset för alt-rock sjönk tydligt under sista åren på 90-talet. Oavsett verkar bandet ha kommit överens om att splittras efter att sista konceptdubbelplattan Machina (1/The Machines of God och 2/The Friends & Enemies of Modern Music, båda 2000) och man spelar en sista konsert, sans Wretzky, i december 2000 på samma klubb bandet de facto debuterade 1988.
Dessvärre finns bara första delen av skivan tillgänglig för streaming, ett av många mysterier kring Billy Corgans diskografi. The Machines of God blir lite som en brygga mellan stilen på Mellon Collie och Adore, där rockaspekten är tillbaka med en fantastiskt korkad mängd dist. Det finns en viss frihet i deras musik under de första 5 skivorna där det experimenteras mycket, man provar lite allt möjligt och kan hålla det hippt. Billys röst är en vattendelare, personligen är jag ett fan…under 90-talet, det kommer gå rätt dåligt under de kommande 23 åren som vi snart får höra.
2007 återförenas Jimmy och Billy utan varken D’arcy Wretzy eller gitarrist James Iha. Resultatet blev Zeitgeist (2007), en skiva vi inte heller kan kika på då den också fattas från streamingtjänster. Det gick nog sådär, då Jimmy lämnade gruppen igen 2009 för att göra något helt eget. Corgan kör på med diverse ny personal, främst Jeff Schroeder som kom att stanna i gruppen fram till hösten 2023. 2012 kommer ovan nämnda Oceania, och den är helt okej. Duglig, lite alldaglig alt-rock. Det var inte smärtsamt att lyssna igenom och rösten har ännu inte helt kapsejsat på den då 45-åriga Corgan. I sann megalomanisk anda är skivan första delen i något övergripande metaprojekt kallat Teargarden by Kaleidyscope som skulle sträcka sig över ett antal år och flera skivor.
Desto värre är det med Monuments to an Elegy (2014). Skivan är 32 minuter lång och består av långtråkig poprock med en blästrande prestation från Tommy Lee på trummor. Storslagna grejer, fantastiskt. Det blev inget mer av Teargarden efter 2014, projektet övergavs vilket kommer att bli en trend under de kommande åren tillsammans med den långtråkiga alldagligheten.
2018 återförenas Jimmy, James Iha och Billy Corgan och planerar en överdådig retur (troligtvis vagt inspirerade av den offantligt lyckade Guns N’ Roses turnén med Slash) som påbörjas med Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun (2018). Det låter bättre än Monuments, det gör det, men vafan säger det egentligen. Rösten har börjat ge vika och det fattas något. Det låter för enkelt, var är den överdådiga överdubbningen och den extravagant ljudbilden? Rick Rubin står som producent vilken märks på skivans sound. Allting är oerhört komprimerat till den nivå att man kan tydligt höra digital distortion. Volym 2 överges nästan direkt då skivan inte får något vidare bemötande. Men vi är ändå inte på lägsta punkten. 2020 släpper bandet av oklart anledning en 72 minuter lång synthpop skiva kallad Cyr. Den suger och blir sågad. Undvik för allt i helvete, och då blir det på något vis ändå värre…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar